Lagiskheten tar sig många uttryck. Några av dem är behovet att förbättra sig själv i egen kraft, att visa sig själv vara duktig, att vilja vara bättre än andra. Lagen kräven 100% perfektion och när vi är under den är vi aldrig nöjda med oss själva eller med andra. Vi hittar då alltid fel på oss själva eller andra. Lagiskheten får oss att pendla mellan högmod, när vi tror vi är bättre än andra eller missmod, då vi tycker att andra är bättre än vad vi är. Det kan gälla alla områden av livet  men blir troligen mest plågsamt och förödande när det gäller det andliga livet.

Ofta yttrar det sig i att vi faller i självömkan eller andlig stolthet och framförallt i jämförelsens förbannelse. Det är verkligen en förbannelse att ständigt jämföra sig med andra. I högmodsdiket jämför man sina bästa sidor med andras sämsta. I missmodsdiket, som också är en form av högmod därför att även där utgår jag ifrån mig själv, jämför man sina sämsta sidor med andras bästa.  Hela tiden blir det en tävling med andra. Ingen rast, ingen ro, mycket kritik och negativismer, av mig själv och andra.

Lagiskheten bottnar i och utvecklar en stark själv centrering: ”Jag kan”, ”Jag kan inte”.  Hela tiden utgår man ifrån sig själv, den egna förmågan eller brist på förmåga och ger egentligen aldrig utrymme för Andens liv, för Kristus i mig, att leva ut sitt liv igenom mig. Behovet att bli erkänd, ärad, accepterad, att ha lyckats i andra människors ögon, i mina egna ögon eller i Guds blir så starkt att det hindrar den process Anden vill utföra i mig att slutföras, nämligen att låta den dagliga korsfästelsen, kapitulationen av egot, resultera i att Jesus manifesteras i mig. Behovet att prestera och sedan lyfta fram denna prestation för att få godkännande och beröm skapar ständig frustrering. Det är hela denna negativa spiral, av att aldrig vara tillräcklig, som nåden löser mig ifrån på grund av Guds fullbordade och perfekta gärning i Kristus.

Det finns något som kan lura oss här. Vi vill gärna vara starka i oss själva. Även till synes ”svaga” människor blir lätt starka i egen kraft utan att egentligen förstå det.  Även människor som på ytan kan framstå som milda kan under ytan visa en vilja som inte alls är korsfäst utan envetet styra sina och andras liv. Även människor som på ytan känns fromma kan leva i sina egna känslor mer än i Andens liv. Både vår vilja, våra känslor och vårt intellekt måste genomgå samma dödsprocess, korsfästelsen, för att uppståndelselivet i sin äkthet skall lysa fram genom oss.

Då blir glädjen äkta, inte påklistrad. Förlåtelsen av varandra blir genuin, inte hycklad eller villkorad.  Behovet av att synas och märkas, av att vara godkänd av andra, av att duga, allt detta bryts ner. Istället flödar tacksamheten över nåden, över Jesu kärlek till mig, över Guds godhet fram. Detta sker inte än gång för alla utan är en daglig och livslång helgelseprocess, en korsväg.

Då blir inte heller nåden något jag utnyttjar eller urskuldrar mig av själviska syften med utan en kraft till verklig frigörelse och frimodighet i mitt liv. Då duger jag inte heller i mig själv, för att jag själv dragit ner på kraven och kompromissat med det andliga livets villkor. Jag behöver inte hela tiden hålla på med mig själv. Jag duger i Kristus, på grund av Guds kärlek till mig. På grund av Guds gärning i Krstus till mig. Då kan jag  frigöras till att ägna mig åt andra och åt Guds rike. Förlåtelsen blir total, upprättelsen blir total och det andliga livet blir attraktivt, inte hotande.

Här lägger jag till lite: Det är absolut omöjligt och också felaktigt att peka ut olika kyrkor och samfund och kalla dem lagiska. Lagiskhet går rakt igenom alla kyrkor och kan drabba alla kristna och vi får alla slita med dessa beteenden. Det har med striden mellan Ande och kött att göra och när vi talar om detta blir det omedelbart fel, och lagiskt, att enbart peka ut andra. Bättre att ha akt på sig själv och granska sitt eget hjärta.