Undersökning efter undersökning kommer till samma slutsatser: Gud och religion är tillbaka i det offentliga rummet. SvD, 14:e juli, berättar om boken ”God is back” som är en beskrivning av detta intressanta och märkliga fenomen. Med andra ord, sekulariseringen är inte något som automatiskt slutar i religionens frånvaro och Guds död, om nu humanisterna hade hoppats på det, tvärtom! Intresset för religion, behovet av att förstå religion för att förstå sin omvärld samt antalet aktiva religionsidkare ökar ständigt. Sekulariseringen har troligen skapat ett vakuum som gör att pendeln istället slår tillbaka. Människor har helt enkelt blivit trötta på att det ständigt tjatas om att Gud inte finns, inte är relevant för samhällsdebatten eller bara tillhör den privata flumsfären.
Detta betyder naturligtvis inte att alla blir personligt kristna eller att alla ”når fram” till ett visst definitivt religiöst ställningstagande. Det betyder däremot att modernismens myter om att rationalitet innebär avskaffande av religiositet definitivt kan avskrivas. Idag i Kina tror en tredjedel av kineserna definitivt på Gud medan förut det bara var en tiondel. Denna trend gäller i stort sett över hela världen, på alla kontinenter, med undantag för vår egen kontinent Europa. Här har sekulariseringen gått som längst. Jag tror däremot inte att det innebär att den gått för långt. Däremot tror jag att många varma troende inte riktigt förstått hur långt den verkligen gått och hur påverkade vi faktiskt har blivit i det som kallas för ”kyrkans inre sekularisering”. Jag har skrivit en artikel om detta i senaste numret av Keryx, nr 2 2009, ”Kriser i kristenheten idag” som jag rekommenderar till läsning.
Utmaningen är alltså att nå vår egen kontinent med evangeliet på nytt. Utmaningen är också att göra det på ett relevant sätt så att moderna människor förstår och attraheras av Jesus. Utmaningen är också att denna relevans inte slår över i en slags modern trendighet med urvattnat innnehåll så att det blir den moderna jeanssorten på predikanten som avgör om han är relevant eller inte. Utmaningen ligger också i att våga gå emot strömmen med ett tidlöst och vissa stycken alltså helt omodernt evangelium som definitivt sticker ut och inte anpassar sig efter modern politisk korrekthet eller spolformad trendighet.
Om kristenheten kommer ut ur sin bekvämlighets zon och vågar möta människor utan för det egna rummet och stå rak ryggade i sin tro på Jesus Kristus,då sker det snart en förändring i vårt land.
När vi väl vågar visa att han är en del av den helt vanliga vardagen kommer snart stora delar av vårt avlånga Sverige vara på tå./knä)
Vi har varit på Rallingsås konferensen en vecka där bla C-G Severin S Salomonsson M Alven och B.Skoglund mfl förkunnade ett rakt och enkelt samstämmigt budskap,om Jesus, korset, blodet kamp och seger.
Att vara ett vittne i vardagen bland grannar arbetskamrater,kompisar släktingar mm gör att det förändras i många fikarum så också i det offentliga rummet.
Skytte och Agard med fler gör väl det offentliga rummet öppet för Jesus och skapar en nyfikenhet hos folket.
Att vara enkel och äkta är det absolut bästa sättet att nå in i hjärtat hos hungrande människor i våra dagar.
Gå nu ut och gör ditt bästa för din nästa och var rikligen välsignad.
V v v v Thommy Bergenwall.
Europa behöver Jesus men vilken Jesus. Bibels Jesus pratar om synd och helvetet. Det var det Han tog itu med här på jorden.Han pratar mycket om kärlek också.( det är det som fastnar idag)
Kollar man idag reaktionerna – i yttrandefrihetens namn på Hans efterföljare( de flesta politiskt korrekta)
när ett land vill lagstifta moral ser man att de hackar upp sig mest på att inte få tala positiv om homosexualitet.
Det är ändå Gud som har den suprema yttrandefriheten och det behöver Europa få veta.
Av vem ?????
Det är inte ute med Europa. Det finns fortfarande kristna som har hörd både om Jesus kärlek och Guds dom och lever inte i den ena diken .
Ja, det vore underbart om det är som du skriver Ulf.Du har rest mycket i världen och kanske dina ögon blivit ”öppnare” för att Gud finns med i flera sammanhang än Du tidigare trott.Det finns så många som längtar efter att alla ”skrankor” skall försvinna.Jag har upplevt dem i hela mitt 70-åriga liv.Jag tror på Jesus Kristus,men vill inte på nytt bli en del av någon församling som tror sig vara de enda som
har hela Sanningen.Fortsätt med denna förkunnelse i Europa särskilt,så finns det säkert många ”sekulariserade” människor som precis som jag gått och längtat efter enighet
just omkring det som är viktigast Jesus Kristus
som kom för att frälsa hela mänskligheten.
Rodica Dobondi: De som ännu inte är kristna behöver våra garantier för att yttrandefriheten består även i ett återkristnat Europa. (Förra gången ”vi” hade makten gick det ju lite sisådär med det…). Du verkar, ärligt talat, inte pålitlig.
Som H-B Hammar, 1814-1862, prost i Mjällby, påpekade införde Gud yttrandefrihet redan i Edens lustgård. Moselagen inskränkte den visserligen, men i Nya förbundets tid känns det verkligen helt galet att med hot om våld och straff hindra propaganda för polygami eller dålig mat. (Eller för inskränkta former av kristendom).
Men visst: man får inte säga vad som helst. Och jag tror att varken alla kristna eller alla s.k. radikaler är riktigt genomtänkta i sin syn på yttrandefriheten och dess lämpliga gränser. Hoppas fler tänker till… (Dödsstraff för villoläror var ju t.ex. blott alltför väl motiverade med att människor som riskerar andras eviga salighet måste straffas nog så hårt som de som ”bara” vållar timliga skador. Men hur motiverar vi kristna ett principiellt motstånd mot dylika påföljder, som gör våra okristna vänner trygga med våra avsikter inför framtidens samhälle?)
Sverige behöver höra om Guds nåd (som är Jesus). Det är det enda som kan förvandla en människas liv 🙂
Romarbrevet 5:20 säger att ”Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer” Detta gäller även Sverige.
Vad (eller i detta fall vem) är svaret på sekulariseringen? Definitivt inte våra egna mänskliga försök och politiska agendor (vilket oftast är väl menade och bra initiativ).
Paulus säger i 1 Kor 2:1-5 att han inte kom med vältalighet eller hög visdom utan det enda han predikade var Jesus som korsfäst!
Jag var någon sorts ateist upp i 25-årsåldern. Avgörande var ”darwinismen”: Jag var övertygad om att vetenskapen bevisat att livet uppkommit av sig själv, och att allt prat om Gud därför bara var folksagor.
Då, på 50-60-talet, fanns det gott om skrivande teologer, men egentligen ingen svensk som resonerade mer principiellt om Gud och världen. (En enda sådan bok känner jag till: ”Är kristendomen sann?” av Gunnar Brenning, 1952.)
Jag blev hjälpt, först av Teilhard de Chardin (märkligt nog) som försökte förena naturvetenskap med gudstro. Och senare av C.S. Lewis, som då på 60-talet i stort sett inte fanns översatt till svenska.
Men är inte läget ungefär detsamma idag? Praktiskt taget alla svenska, typ, manliga gymnasister och studenter, är lugnt och tryggt förvissade om att Darwin hade rätt: ”Livet har uppkommit av sig självt, på automatik.” Och därför är allt prat om någon Gud egentligen bara dumheter.
Jo, det finns några kristna i vårt land som försvarar skapelsetron. Men de tenderar att hålla sig till tron att världen är vidpass 6.000 år gammal. För att vara en tänkande kristen måste man alltså överge allt vad fysiken lärt oss om universum. Tack, men nej tack.
Det finns människor som kan nås (med ett kristet budskap) rent känslomässigt. Men alla vi andra…
Säga vad man vill om innehållet i boken ”God is back”, (har läst Daniel Braws SvD recensionen) men visst är underrubriken intressant ”How the Global rise of Faith is Changing the World”.
Att ”väckelse” inte bara stannar innanför kyrkansväggar är påtagligt och väldokumenterat om man tar Argentina, som exempel. Daniel Braw berör ”amerikaniseringen” i slutat av sin recension med orden ”….för även om Micklethwits och Wooldridges stimulerande och engagerande bok ger intryck att religionens frammarsch kan härledas till USA tlldrar sig denna utveckling i hög grad, för att inte säga huvudsakligen utanför den amerikanska och europeiska inlytandesfären.”
Rätt! Många ”kritiker” har under åres lopp försökt att förklara denna väckelse som form av amerikanisering, men det är väldokumenterat av ”typ” Peter Wagner till ock med sociologer sällar sig till att den (globala) väckelsen är till allra största del inhemsk….
(Tack! Daniel Braw och Svenska Dagbladet för recensionen)
Absolut finns ett växande intresse för religion ute i samhället. Det har (åtminstånde i min sfär) vuxit lavinartat de sista åren. Folk verkar beredda att tala om Gud – vilken som helst – i alla sammanhang. Talet om Gud skrämmer inte, men talet om Hans församling får folk att dra ner rullgardinen. Den har utvecklats till något så instängt och stillastående att folk utifrån inte kan identifiera sig. Det finns något riktigt i somliga församlingar som gör allt för att ta bort trösklarna för att folk ska känna sig hemma. Men att för den skull plocka bort Guds sanningar, hjälper inte folk att hitta Gud.
Vi får ofta höra att vi ska bjuda med folk som inte tror till de stora festerna i våra kyrkar, Bra! Men ännu bättre är att bjuda in dem i våra liv. I de små sammanhangen tror jag folk har lättare att identifiera sig – så viktigt för att nå människors hjärtan.
Det här var ju intressant. I kvällstidningar står det mycket ”strunt”, men dagens Aftonbladet har en förvånsnsvärt pro-kristet inlägg av Johan Hakelius! och det är inte ironiskt menat, nej han menar det han skriver.
På sitt humoristiska sätt kritiserar han de ateistiska fanatikerna och slår ett slag för mission av den gamla äkta sorten. Uppmuntrande läsning.