Både Birgitta och jag var lite väl trötta. Svårt att koppla helt av hemma, plikterna klättrar liksom in genom fönstret och via sms. Så spontant, på kort varsel åkte vi till Visby. Fullträff! Trots att det var Stockholmsveckan som innebär att hela, halva Stureplan och dess wannabees, killar med bakåtslickat hår, har landat i Visby och super för glatta livet,  så var det ändå för oss några fantastiska dagar. Vi såg faktiskt inte så mycket av supandet utan kunde vandra omkring ostört i dagarna tre och verkligen njuta och ladda.

Det var länge sedan jag var i Visby, vädret var perfekt och rosorna strålade av blomsterfröjd. Så mycket att upptäcka. Så oerhört vackert, pittoreskt och absolut unikt.  Och mitt i detta sköna så driver unga människor omkring och trasar sönder sina själar i en desperat fight efter en fullkomlig nöjesextas som aldrig infinner sig. Både Svenska kyrkan och frikyrkor var ute och evangeliserade och för att hjälpa ungdomar att lugna ner sig i detta måttlösa festande.

Det finns gott om kyrkoruiner i Visby, det vet ju alla.  Vid varje ruin står det små instruktiva skyltar om kyrkans namn och ålder. I princip varje sådan skylt slutar med eufemismer typ: ”kyrkan upphörde att användas efter reformationen”, ”användes senare för andra ändmål,” etc. Bakom detta döljer sig en verklighet där dessa kyrkor blev stenbrott, stall eller annat. Reformationens baksida snyggt nertonad. Det var märkligt att se dessa ruiner. Inte minst när en del idag är cafeér för inte ont anande turister som knappast vet var de egentligen sitter någonstans eller vad som en gång har pågått här.

Det blev lite grand som en bild av Sverige idag. Aningslösheten, okunnigheten om det som funnits före oss och som kan hjälpa oss idag, här och nu, den rastlösa ytligheten som helst bara vill supa sig full och strunta i allt. Allt blandas med vartannat. Och mitt i detta, kyrkor i ruiner, som tysta vittnesbörd om något som ändå finns där under jordytan, men som man inte vet vad det egentligen är. Vi tittar på det, går på det, sitter där och fikar men vi vet inte ….

Ruiner kan trots allt  byggas upp igen, både fysiskt och andligt. Murar kan resas upp, vägar  kan röjas och sanningar  kan proklameras, åter och åter igen. Sanningen har en väldig attraktionskraft i sig själv. Den har en förbundspartner i våra hjärtan som gör att den aldrig tappar sin aktualitet. Oberoende av kultur, av ålder eller generation har sanningen ett helt unikt genomslag. Vi är skapade för sanningen. Förkastas den idag tas den imot imorgon. Verkar den otidsenlig igår blir den ändå aktuell idag. På några få dagar på Visby hann jag se massor! Det var som ett tvärsnitt av Sveriges andliga situation.

uevisby6-300x225