Det var roligt och viktigt att besöka Oaskonferensen i år och få möjlighet att tala på onsdagskvällen. Det är härligt att träffa syskonen i Oas som gör ett fantastiskt arbete. Det är intressant att se hur många olika ingredienser som finns i ett Oasmöte. Allt från lovsång till vesper, förbön och utvärdering av profetia till bikt och själavård.

Mitt besök var ganska kort men jag hann ändå träffa en del människor jag inte sett på länge. Det finns så mycket av återupptäckandets glädje när man träffar personer som man inte mött på över 30 år och som har arbetat troget i andra delar av Guds rike. Ibland är det rätt fantastiskt att man på en sekund kan koppla med människor som man inte sett på decennier.

Det var också roligt att se min vän Israel Pochtar som vi har arbetat med länge i Israel. Relationen med honom går tillbaka till vårt tidiga arbete i Ryssland och under åren jag bodde i Israel träffades vi regelbundet.

Man hade bett mig tala om Trons uthållighet utifrån Hebr. 10:36. Det blev en lång predikan. Längre än jag brukar men det kändes viktigt.

Vi lever i en tid då både tålamod och uthållighet sätts på prov genom yttre omständigheter som på många sätt blir värre och värre. Uthållighet är inte bara våra försök att bita ihop utan en Guds gåva, en ingjuten nåd som ger oss kraft att med Guds hjälp orka ända fram till målet.

Inte minst gäller det i en tid av trons utspädning och förvansking och av det andliga livets uttorkning i många sammanhang. En tid då det vertikala, dvs det övernaturliga livet, hotar att nedmonteras och ersättas så att allt blir horisontellt inomvärldsligt. Vi ser idag det profanas anstorming på i stort sätt alla områden med Bibelns urholkning och splittring och fragmentisering i stort sätt i alla kristna läger. Det är viktigt att se att det är kristider och inte bara säga att så har det alltid varit. Sedan är det viktigt att se att det också händer så mycket positivt och att i allt fästa ögonen på Jesus och att fortsätta att hängivet lova och prisa Honom.

Den helige Ande är utgjuten över nya grupper och människor över vår jord. Kyrkan växer till i stora delar av världen. Det finns en äkta längtan bland troende överallt  för en fördjupad enhet i kärlek och i sanning. Det tas ständigt nya trosinitiativ och mission och evangelisation växer ständigt.

Det är alltså både kristider och tider av stora möjligheter. I detta är jag övertygad om att Herren stärker, upprättar och förenar Kristi kropp för det som ligger framför oss alla. Där behöver vi också varandra på ett mer påtagligt sätt. De tider som ligger framför kommer säkerligen att liknas vid de stora lärostridernas tid på 300-talet då striden stod om Jesu gudomlighet emot ariansismen. Idag finns det nygnosticism i postmodernistisk form som attackerar och utmanar. (Inte minst ser man detta i debatten om homoäktenskapen. Mer om detta senare.)

Den helige Ande skapar förutsättningar i oss alla att bli mer ödmjuka, mer försonliga och mer förlåtande i våra attityder gentemot varandra och att också se och erkänna när vi brustit och syndat.  Jag har brustit och så har andra men min uppgift är inte att påtala vad andra har gjort eller försöka tvinga fram ursäkter från andra utan med Guds hjälp själv be om förlåtelse där jag gjort fel. Sådant måste ske allt efter som Anden leder och fritt från mänskliga påtryckningar. Det kändes helt rätt att även uttrycka detta i min predikan på Oas utan att gå in i alla enskildheter. Det var viktigt och välsignat att få vara med i onsdags.

Nu väntar starten på Europakonferensen på söndag kväll. Ikväll har i uppstartsmöte för alla frivilligarbetare på Livets Ord. Det brukar bli ett härligt möte.