En vecka har gått av kontroversen kring Aftonbladets insinuanta artikel om Israel och påståendet om skördande av organ från palestinier. Detta skriver man i frågeform utan några som helst bevis och skapar otäcka associationer. Säkerligen för att ytterligare svärta ner Israel i allmänhetens medvetande.  Själv har jag varit nergrävd i flyttbestyr och utan dator ett tag och inte hunnit kommentera förrän nu.

I Israel går protestvågorna höga över dessa helt obelagda anklagelser. Det kunde gårdagens SvD inte förstå utan menade att man i Israel inte förstod sig på Sverige. Snarare är det väl tvärtom, man borde kanske förstå hur man reagerar i Mellanöstern. Förutom den isande nedlåtenhet, den skoningslösa och ofta mycket fördomsfulla kritik som ständigt drabbar Israel så finns det också en 2000-årig historia av att  beskylla judar för de mest groteska brott, bland annat  för att stjäla hedningars blod. Det gör det hela speciellt känsligt. Det är inte alls konstigt att man reagerar starkt i Israel. Svenska journalister, om de på det minsta sätt vill vara objektiva, måste förstå denna bakgrund men gör sig oftast inte besväret. Man har ofta redan bestämt sig. En del låter ohöljt som Israelhataren Lars Ohly. Lyckligtvis finns det andra som reagerat och långt från alla håller med Aftonbladet.

Häromdagen, när ett av flyttlassen gick, följde jag diskussionen i ett av P1:s  program. Vad som var speciellt smaklöst var Aftonbladets kurlturchefs argumentering. Speciellt när hon började försvara sig med att kultursidan är intellektuell och för intellektuella gäller andra regler. Reporten som intervjuade frågade fyndigt om detta också gällde hanteringen av sanningen. Det låter skrämmande när ”intellektuella” hänvisar till att man följer andra regler än folk i gemen.

Självklart kan man diskutera den svenske ambassadörens uttalande ur ett visst perspektiv, yttrandefrihetens. Carl Bildts kommenterar väl kyligt när han ytterst kortfattat säger: ”Regeringen yttrar sig inte om artiklar”. Det är lätt att gömma sig bakom paragrafer. Dels undrar jag om regeringen  historiskt verkligen aldrig uttalat sig angående infama artiklar eller inte skall uttala sig i speciellt grova fall som detta  men det kan vi lämna därhän nu. Däremot är det uppenbart att Aftonbladet gömmer sig bakom tryckfriheten och nu framstår som ett offer. Tyvärr lyckades man vända ambassadörens uttalande till detta.  Oavsett om hon nu gjorde sakligt rätt i varje detalj eller inte så skall hon ha heder att hon vågade och att hon inte böjt sig för trycket hemifrån.

Det är viktigt att se denna osakliga artikel ur ett större perspektiv. Nämligen att sådant ingår i den demonisering av det judiska folket som uppstår med jämna mellanrum. Ett tillstånd som för judar historiskt sett varit mer regel än undantag. Det är också ett exempel på den dubbla standard som används emot Israel i den propaganda som ständigt pågår. I den miljön går det alltså lätt att utan sakliga bevis beskylla Israel för vad som helst utan bevis. Om man, som jag just nu, försvarar Israel då beskylls man för att blunda för faktiska problem eller vara den som sväljer allt. Hätskheten har ofta höga decibel.

Aftonbladet har gjort bort sig och försöker nu ta sig ur. Kulturchefen lät oehört slingrande och oärlig.

I dagens SvD skriver Cordelia Edvardson en mycket bra artikel där hon underkänner Aftonbladets hänvisning till tryckfriheten.