Nu i helgen har jag predikat i Jönköping och haft en ledardag där ca 90 pastorer och ledare kom samman. Det var mycket givande. Församlingen Livets Ord är mycket levande och gör ett så bra jobb. Det var roligt att man kunnat samla så många förkunnare och det var en bra stämning och möjligt att dela väsentliga saker.

 Jag kom dit ifrån Göteborg efter att ha tillbringat fredagen där. Orsaken var biskop Bertil Gärtners begravning i Gustavi domkyrka. Det var en mäktig begravning. Domkyrkan, någon sa att den rymde ca 1400-1500 platser var överfull.  Människor stod även längst bak runt ingången. Överallt, vart ögat såg, märktes prästkragar. Det måste varit närmare 1000 präster närvarande. Detta är ingen tillförlitlig statistik. Däremot ett imponerade synintryck.

Det var ingen tvekan om att det var en mycket älskad biskop som vi tog farväl av denna vackra oktoberfredag. I mitt stilla sinne undrade jag vilken biskop i Sverige på senare år som fått en sådan uppslutning på sin begravning. Det talade stort och varmt om hans gärning och betydelse. Det talar också om att det finns så många som  insåg att biskop Bertils gärning var viktig och som sökte sig till honom som en andlig fader. Mer än vad det religiösa etablissemanget någonsin kan ha anat när de i så många år motarbetade honom.

Det var sorgligt att förstå att ingen nu levande aktiv svensk biskop medverkade på begravningen. Det talar sitt tydliga och tråkiga språk om spänningarna inom Svenska kyrkan. Sådant som borde läggas undan inför en begravning. Motstånd in i det sista, kan man väl säga, och segertro.

Nåväl, psalmsången höll på att lyfta taket och det var en mäktig och högtidlig stund att ta farväl av denne andlige hövding. Bertil Gärtner fick vara till välsignelse långt utöver det sammanhang han själv stod i och hans generositet var stor. För mig stod den som ett tecken på att fasthet inte nödvändigtvis behöver skapa låsningar eller vara uttryck för rigiditet utan snarare tvärtom. Där det finns fasta ramar och övertygelser skapas istället en frihet och trygghet som möjliggör djupare kontakter och gemenskap som förlöser andliga skeenden.

Villigheten att ödmjuka sig under Guds Ord, även på områden som inte är opportuna ger också en ödmjukhet i livet, en glädje och en frihet som bara sanningen kan ge. Det hade biskop Bertil i fullt mått. Det var för mig en mycket andligt stark dag att få privilegiet att få vara med hela dagen och ta farväl av honom. på ett sätt var det nästan overkligt, som om han i vilken stund som helst skulle dyka upp i gudstjänsten och fira den tillsammans med alla.

När dagen var över och många av hans närmaste vänner stod tysta runt graven och såg den jordhög som skottas upp över kistan så var det dock ett obevekligt slut på ett  rikt liv och en föunderlig tjänst som pågått till sista livsdagen och en undran över vad som nu väntar för alla dessa som levt under det beskydd och den välsignelse denne biskop förmedlade och hur framtiden kommer att se ut. Den ligger i  Överherdens trygga händer!