Tänkte häromdagen på att det nu verkar vara ett verkligt generationsbyte när det gäller andligt ledarskap. För mig har det alltid varit väsentligt med ett äldre andligt ledarskap. Aposteln Petrus var inte bara äldste utan tillhörde de äldre, 1 Petr. 5:1. Detsamma gällde Johannes, 2 Joh.v.1,3, Joh.v.1. Den västerländska popkulturen, alltså inte bara musiken utan den vidare kulturen, har ju bland annat medfört att vi tränger undan detta med ålder så att istället för att yngre ser upp till äldre så går äldre omkring och vill bli yngre och känner sig passé. Märkligt!

Den yngre generationen har ju ofta blivit, genom popkulturen och dess teknologiska förutsättningar,  avskuren ifrån en äldre generation och tror sig ibland kunna leva utan den. Vilket aldrig går! Den som försöker det begår samma misstag som Reheabeam som bara lyssnade till sina jämnåriga och vägrade lyssna till de äldre och därmed fattade okloka beslut och tappade stora delar av riket. Behovet av att vara trendig och ”cutting edge” kan lätt skapa en glansig yta på bekostnad av innehåll och djup. Det märks inte minst på att många idag har en tunn bibelkunskap och en nästan tomt läroinnehåll. Där sakkunskapen försvinner där fylls det ofta med ytliga schabloner och fluffiga känslor. Beredskapen inför framtiden kan då vara alarmerande.

Jag minns hur viktigt det var för mig, inte minst när vi startade Livets Ord att ha en koppling med äldre förkunnare och inte bara vara solokvist. Då var det främst tre stycken. Det var min svärfar Sten Nilsson, pastor Bror Spetz i Södermalmskyrkan och Lester Sumrall från USA som jag hade denna gemenskap med. Lester Sumrall var äldst. Han var 70 när vi träffades och jag var 35. Det var 1985. Jag hade mött honom tidigare, 1980, genom min svärfar, men från 1985 till 1996, då han gick hem till Herren, betydde han oerhört mycket. Jag reste i många länder med honom och lärde mig massor av honom, inte minst när det gäller mission, tro och den Helige Ande. Det var också ofta förmaningar som verkligen gick på djupet och ibland var besvärande för stunden men så rätt när man ser i ett längre perspektiv.  I samband med hans död fick jag en djupare kontakt med pastor Yonggi Cho som bevarats sedan dess.

Det är märkligt idag att tänka tillbaka på dessa förkunnare som nu alla är döda. De har marscherat in i himmelen och fullgjort sin tjänst här. Inte minst när jag satt på biskops Gärtners begravning tänkte jag på detta. Detsamma gäller Aril Edvardsen som ju också har lämnat oss. Dessa fem har på olika sätt haft stor betydelse för mig och nu finns ingen av dem kvar här hos oss och i dess spår uppstår, åtminstone ett tag, ett vakuum.  Till detta kan jag lägga den israeliske politikern Harry Hurwitz som dog förra året. Han var en verklig vän till mig och och vi umgicks så mycket under de 17 år vi kände varandra.

När man är mitt i ett skede, speciellt tidigt i livet, tänker  man inte på att det faktiskt tar slut, att årstiderna förändras, att släkte faktiskt följer efter släkte, att som Ords. 27:24 säger: ”består ens ett diadem från släkte till släkte.” Det kan komma tider då det nya släktet, speciellt det nya ledarskapet, inte minns Josef längre, 2 Mos. 1:8.

Det innebär att det är dags att be Jer. 3:15 på ett alldelse speciellt sätt just nu i denna tid: ”Jag skall ge er herdar efter mitt hjärta och de skall föra er i bet med förstånd och insikt.” En tid utan herdar är besvärlig. Det gäller  inte bara lokala herdar, de behövs verkligen också, utan även nationella och gränsöverskridande ledare. Annars blir det lätt en kaotisk tid med, en domarbokstid, då alla gör vad som är rätt i deras egna ögon, inte nödvändigtvis i Guds ögon. Det är också viktigt att be Mal. 4:6, att fädernas hjärtan skall vändas till barnen och att barnens hjärtan skall vändas till fäderna. Vi hör ihop! Jag tror inte de olika generationerna är kallade att leva separat och isolerade. Vi behöver varandra och genom Guds Ande kan vi både förstå, rätt relatera, acceptera, ära, välsigna och älska varandra.