För några år sedan fick jag en  längtan att på allvar börja studera kyrkans väsen. Orden ” Lär känna kyrkans väsen” kom nämligen till mig på ett förvånande och förunderligt sätt. Det var inte ett språkbruk jag använde till vardags. Jag upplevde det som ett Andens tilltal men visste inte exakt vilken väg jag skulle gå med detta. Hittills hade jag varit fullt upptagen med vad kyrkan, Kristi kropp, gör, utför, verkar (alltså dess aktiviteter), inte så mycket vad hon är till sitt egentliga och innersta väsen.

Jag  hade under ett antal år  arbetat med det centrala i evangeliet: Vem Jesus är, vad han har gjort för oss i försoningen och hur vi kan ge detta frälsningserbjudande till alla människor i den helige Andes kraft. Kyrkan kändes mer som ett utanpåverk, som primitiva byggnadsställningar som kan rivas eller omarrangeras och som finns utanpå något osynligt som jag inte riktigt kunde definiera.  Och som det inte var så viktigt att definiera heller. Det kunde ju se ut på många olika sätt. Här var jag ganska pragmatisk. Det var viktigare med budskapet om  Jesus och människors frälsning.

Mission dominerade i allt vad jag gjorde och det har verkligen varit  berikande år med så mycket resultat på många olika missionsfält. Det var, och är, en fokusering kring Jesus, hans verk, hans närvaro och kraft och lokalt församlingsbyggande utifrån detta i många länder. Däremot har det inte varit  så mycket reflekterande kring den universella kyrkan och omkring fullheten i Kristi kropp.

Efter ett tag började jag upptäcka att förståelsen av kyrkan faktiskt är ”den felande länken” i mångt och mycket av det kristna livet.  Förståelsen av kyrkan ingår i själva evangeliets budskap och är den del av frälsningserbjudandet, inte bara ett yttre påhäng eller en senare konstruktion. Alltså,  instrumentet som förmedlar frälsningen i denna värld  är en ovillkorlig del av budskapet om frälsningen, inte bara ett omslagspapper kring gåvan.

Varje gång jag hörde någon säga att de älskar Jesus men inte nödvändigtvis kyrkan var det något i mig som reagerade. Det kändes som att säga om sin hustru att jag älskar hennes huvud men inte resten av henne. I Nya testamentet finns inte något sådant. Efter uppståndelsen, himmelsfärden och Andens utgjutande går det inte att skilja mellan Jesus och hans kropp. Det Jesus är och förmedlar, det gör han genom sin kropp och alla dess lemmar, som är kyrkan. Bristen på uppskattning av Kristi kropp kan i längden bli både självcentrerad och skadlig. Det handlar då  mer om mig, min frälsning och mina upplevelser, min bibelläsning medan Kristi kropp kommer mycket längre ner på listan och upplevs alltså inte som lika viktigt.

Vi kan inte bara förhålla oss till Jesus i himlen eller Jesus i våra egna hjärtan utan måste också relatera till Jesus i hela hans kropp. Om kyrkan, som varit och är behäftad med mycket svaghet ändå inte är ett stort misstag utan är ett av Gud i alla tider givet instrument, medel att förmedla nåden och frälsningen, då måste vi förhålla oss till detta på ett seriöst sätt. Hur gör vi det? Vad och vem är hon egentligen, i sitt väsen?  Hur viktigt blir det då med kyrkans inre liv, dess ordningar, dess lära och dess  vittnesbörd genom historien? Finns det saker som vi tenderar att hoppa över men som vi egentligen inte  kan eller ha råd med att vare sig negligera eller förneka?

Det här började fascinera mig oerhört och med jämna mellanrum kommer jag att dyka in i detta på min blogg. Det finns så mycket att bena upp i detta som är viktigt för vår självförståelse. Så småningom kanske det blir en bok och till våren blir det några föredrag på söndagskvällar på Livets Ord om ”Andens vingslag genom historien.”  Just för att se  hur vi hänger ihop i både tid och rum och att det finns en kropp med många, många lemmar, vilket är en oerhörd tillgång för oss. En tillgång vi ofta har förbisett, kanske inte känt till  eller velat relatera till.