Jag kom just hem sent i söndagskväll ifrån en mycket lyckad resa till Krakow i Polen. Jag hade blivit inbjuden till två saker som hängde ihop med varandra. Det ena var en dag om ”Andens enhet” eller ”Hjärtats ekumenik” som innebar föreläsningar, samtal och frågestund på ett universitet i Krakow. Det var spännande värre. (Det finns 15 universitet bara i Krakow med ca 150 000 studenter.) Det andra var ett retreat-seminarium på samma tema, med 90 ledare från olika kyrkor. Det var en mycket intensiv helg!

Det hela började i fredags med besök hos kardinalen i Krakow, Stanislaw Dziwisz. Det var ett kort men vänligt möte, som gick ut på att han gav sin fulla välsignelse till arrangemanget och det var viktigt, inte minst för de polska katoliker som undrade vem jag var. Det var roligt och utmanande att föreläsa där, vilket jag gjorde tillsammans med prästen Peter Hocken, som tog den katolska sidan, medan jag presenterade den evangeliska. Vi talade om vad som skiljer och förenar oss, hur vi ser på varandra och hur vi ser på enhet med varandra. Jag fick också tillfälle att både berätta om hur min väg varit och dela den kärlek Herren gett mig till våra katolska trossyskon.

Under resten av helgen utvecklades dessa tema tillsammans med ett antal katolska präster, fransiskanermunkar samt frikyrkopastorer och ledare. Det var otroligt givande att få predika och undervisa, dela erfarenheter, lyssna på vittnesbörd och samtala med varandra. Det hela, som ibland var djuplodande teologiskt, ibland karismatiskt jublande och starkt, inramades av stark lovsång och sång i Anden.

Det fantastiskt att se dessa katolska präster och munkar sjunga, skratta, gråta, tala i tungor och jubla inför den levande Guden. (Inte minst var det häftigt att se några av munkarna i sina kåpor komma loss med elgitarrer och elbas i lovsången.)  Det var verkligen mättat av Gudsnärvaro och både en andlig och intellektuell skärpa. Samtidigt var det en sådan öppenhet, känslighet och hunger efter Jesus, glädje i Andens verk och en djup i tillbedjan som var fantastisk.

Det var också uppenbart att försoning, förändring och kärlek till varandra var det viktigast, trots teologiska skillnader. Det var flera som vittnade om hur Herren har fått smälta och förändra deras hjärtan och inställningar och hur de fått be om förlåtelse för fördomar och arrogans emot varandra, något vi alla får kämpa med. Det var en så dyrbar, och enligt mina polska värdar, unik helg som förhoppningsvis hjälpte oss alla att leva i djupare försoning och  kärlek till varandra. Jag känner djup respekt för Polens kristna som i många tider fått lida mycket under olika former av betryck.

Nu åker jag vidare tidigt onsdag morgon till södra Brasilien för att predika på en stor pingst-karismatisk konferens i Porto Alegre. Det är första gången jag är i Sydamerika, så det blir spännade. Får se om jag får iväg någon blogg under tiden. Hoppas det.