Igår landade mitt pass i min hand och i det var ett Indienvisum instämplat. Efter 7 års väntan har vi nu fått möjlighet att åter åka in i Indien igen och det gläder jag mig verkligen stort över. Indien är ett enormt land, ett land som alltid legat så varmt på mitt hjärta. När jag gifte mig med Birgitta så fanns det ett villkor 🙂 att jag skulle älska Indien, det land där hon föddes och växte upp och det var lätt att säga ja till detta trots att jag då aldrig varit där.

Hennes berättelser från byarna i Inden med sina eldar, sin brunn, sina låga hyddor, med sina dofter och alla djurläten tog tag i mig våldsamt när Birgitta utförligt, i timmar, berättade om sin uppväxt och alla äventyr hon varit med om där.

Jag har haft förmånen att sedan dess vara i Indien många gånger och även ta med några av våra barn dit. Det är en dröm att en gång få ta med alla barn och barnbarn dit och visa dem hur Sten och Maj, Birgittas mamma och pappa lyfte en hel landsbygd genom att bygga kyrka, skola, sjukhus och jordbruksprojekt långt borta från städerna, ute på landsbygden i den fattiga delstaten Bihar.

Efter mycket strul och missförstånd har nu äntligen saker ordnats upp så att vi kan åka in igen och inte minst se Birgittas arbete med Indian Children som vuxit upp och som nu hjälper så många fattiga barn på olika platser med mat, medicin och skolor. Äntligen!