För ett tag sedan skrev Sten-Gunnar Hedin en insiktsfull artikel i Dagen där han undrade vad det egentligen var som skilde moderna frikyrkliga gudstjänster ifrån allmän underhållning, typ Melodifestivalen.  Det är en mycket viktig fråga som Sten-Gunnar lyfte fram. Jag har ännu inte sett någon kommentera denna artikel men jag kan ha missat det på grund av mina många resor. Grundläggande tror jag dock att inte så många tänkt så mycket på detta eller kanske riktigt förstår vad han egentligen var ute efter.

Det finns ett fenomen som är viktigt att förstå. När en kyrka, ett samfund eller rörelse tar avstånd ifrån en lära, en tradition eller ett gudstjänstsätt så kommer oundvikligen nästa generation och de kommande att inte bara ifrågasätta utan också tycka gamla läror och traditioner verka främmande och  märkliga. Man har vant sig vid något annat och vet inte av något alternativ. Man blir faktiskt fattigare utan att veta om det och förstår inte att det som verkar främmande kan inom sig bära rika skatter.

Den omliggande världens hedonistiska nöjesbetoning har  influerat det kristna musiklivet, dess stil, dess inriktning och dess uppgift. Underhållningen verkar ha få ett väldigt högt egenvärde som ligger långt utanför den nytestamentliga beskrivningen av gudstjänstlivet. Ofta är motiveringen till detta att musiken skall vara evangeliserande och därför måste vara relevant anpassad till omvärlden. Det blir motiveringen till att en viss kultur utvecklats, inte bara i evangelisationssatsningarna utan i själva gudstjänstlivet. Allt stöps om i den moderna popkulturens ytliga former. Oftast utan att man egentligen funderar på vad denna kulturyttring, som är en försvinnande liten del av den mänskliga kulturen, egentligen representerar.

Gudstjänsterna har  ofta blivit primärt evangeliserande och fått sin identitet och legitimitet utifrån denna syn. Jag menar att söndagsgudstjänsten faktiskt inte i första hand är evangeliserande, den effekten kan den ha ändå, utan är just en tjänst inför Gud. Guds folk kommer samman för att fira den levande Guden, för att celebrera Jesu uppståndelse, för att tacka för de gåvor Gud har gett och för att möta honom när han kommer med sin närvaro. Det ligger en oerhörd skillnad i att besöka ett möte, lyssna till lite härlig musik och få en appell jämfört med att ha blivit fostrad att komma i Gudsfruktan inför Guds härlighet och prisa den levande Guden för vem han är, utan att genast tänka på vad vi själva skall få ut av det hela.

Gudstjänsten måste i första hand bli Gudscentrerad, inte  mänskligt självcentrerad eller religiöst konsumistisk. En gudstjänst är inte ett underhållningstillfälle utan ett möte med den levande Guden. Det innebär inte att den inte skulle vara levande. Tvärtom den drar oss mer på djupet och utmanar ytligheten vi ofta dras med och förlöser en djupare glädje och större Gudsnärvaro. Ingenting är mer allvarligt och viktigt och inget mer befriande än själens möte med Gud när vi prisar och upphöjer Gud tillsammans i den stora församlingen.