Livet kan vara tufft ibland. Ett bra recept på att misslyckas i livet är att satsa på sig själv. Ingenting blir säkrare till en besvikelse. Det finns så många olika satsningar idag där man uppmanas satsa på sig själv, förverkliga sig själv, lägga sitt livspussel o.s.v. I beskrivningarna av allt detta nämns ofta inte livets slutskede. Med andra ord vem var det jag egentligen levde för? Vad var det jag sådde och hur blev sedan skörden och varför?

Jag har läst några olika biografier över kända människors liv och det är slående när man läser om deras liv hur lagen om sådd och skörd, Gal. 6:7,8, verkligen är sann. Vi skördar faktiskt det vi sår. Det är påfallande att så många kända, talangfulla, duktiga människor har fått ett liv, som fast det var präglat av mycket roliga stunder och glamour, ändå till sist slogs i bitar eller slutade med besvikelser och bitterhet. Det vi satsar på måste kunna hålla hela livet och in i evigheten, annars blir livet till slut en tragedi och ett misslyckande. Det egna jaget räcker inte för detta.  När livets skuggor växer, emot dagens slut, så framträder baksidorna av all strävande desto tydligare. Om det då bara handlade om mig själv och mitt eget  livsprojekt blir det till sist egoistiskt naket, ensamt, grått och intetsägande.  Detta oberoende av hur färgsprakande det än verkat se ut under livets gång.

Jesus vet vad han talar om när han säger att den som vill vinna sitt liv kommer att förlora det men den som förlorar det för hans skull kommer att vinna evigt liv. Han vet att den som vinner hela världen ändå kan förlora sin själ. Att leva för något större än sig själv och förneka sig själv i denna process innebär att det finns mycket jag inte kan eller hinner göra eftersom jag måste välja, måste prioritera.

Mycket som är roligt, spännande och intressant kommer att gå mig förbi, jag får avstå från det, men istället kommer något mycket bättre. Gemenskapen med Jesus fördjupas och det eviga livet vinns. Ingen förlorar som satsar på det som är evigt när allt annat så småningom inte håller måttet utan  kommer att förgås. Det vi kan uppskatta är oftast inte starkt nog att bygga våra liv på. Det vi får njuta av kan ändå inte bli källan till djup och bestående tillfredsställelse. Vad Augustinus sa gäller än: ”Du har skapat oss till dig och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”