Så har vi då landat hemma igen,  ifrån resan till Indien. Det var nio helt späckade dagar med inte mycket andrum. Det kändes helt naturligt och nästan overkligt att vara inne igen.  Men så roligt!!! Känslan att gå igenom tullen, lämna passet och sedan få tillbaka det utan någon som helst kommentar och så gå vidare att hämta bagaget var en otrolig känsla. Bagaget kom dock inte, utan på grund av strejk i Helsingfors dröjde det ytterligare fyra dagar innan vi såg våra väskor. Men då, på väg igenom tullen, betydde det inget alls. Det viktigaste var att vi nu var tillbaka igen.

Första dagen var vi i Delhi. Vi fick snabbt köpa lite nya kläder och så iväg att träffa en del intressanta indier. Nästa dag åkte vi vidare till Kolkata och där besökte vi en av de skolor Indian Children stöder och det var så roligt att se dessa elever som annars inte skulle fått någon chans till undervisning.

Från Kolkata åkte vi till Pakur med bil. Pakur är Birgittas födelsestad och vi åkte dit via Theodori som är det arbete Sten och Maj Nilsson byggt upp. Det var ljuvligt att vara där igen. Det var minst 11 år sedan vi var där sist. Inte mycket har förändrats. I Indien har saker en förmåga att förbli som de är. Det är ett land med uråldriga traditioner och vanor. En del var dock nytt. Nu fanns det statlig elektricitet  medan man förut bara hade ca 3 timmar per dag och en bro hade byggts över floden och vissa vägar var nu faktiskt asfalterade, inte bara grus och damm. På Theodori hjälper Birgittas barnfond nu till att laga tak på sjukhuset och stödja projekt som hjälper gravida och spädbarn att klara sig bättre. Det var fantastiskt att åka ut på landsbygden, ute i byarna och se de olika projekt som pågår, både sjukvård och lantbruksprojekt. Vi fick punka, eftersom vägen vi for på var näst intill ofarbar, men det gick bra. Den indiska killen som var med oss bytte blixtsnabbt och vant och vi stod och njöt av den otroligt vackra landsbygden. Det var skördetid och överallt var det människor med skäror som sakta men säkert skördade dessa fält bit för bit, på samma sätt som för hundratals år sedan.

På vägen från Theodori till Pakur var det koldamm utmed vägens båda sidor. Naxaliter, kommunistiska terrorister, härjade där och attackerade koltransporter, stoppade lastbilarna med vassa bambukäppar och hagelgevär och rövade bort lasten som sedan såldes på svarta marknaden. Det var kilometervis med koldamm efter alla dessa överfall. Vi råkade se poliser jaga folk som slängde sina kolsäckar och sprang.

I Pakur besökte vi både en skola och en verkstad för handikapp-proteser.  Sedan tog vi tåget till Kolkata. Det tog ca 6 timmar och jag tycker knappt det finns något härligare än att åka tåg i Indien. Vi landade på Sealda stationen som är helt otrolig med mängden människor och en rörelse och rusning utan dess like.

Birgitta fick i sig något som gjorde henne sjuk och sängliggande några dagar. Det var tråkigt för henne och hon låg med magsmärtor och mumlade om vilket slöseri på tid detta var.

Väl på benen igen åkte vi till Moder Theresas grav som ligger i Sisters of Charity´s moderhus i centrala Kolkata. Det var så speciellt att be där och jag upplevde en sådan höghet och gudsnärvaro i detta hus. Det systrarna gör för de fattiga är så beundransvärt och en sådan vällukt inför Gud.

Efter några dagar i Kolkata var det dags för några avslutande dagar i Delhi där vi träffade politiker och kristna ledare. Sammanlagt fick vi möjlighet att träffa pastorer ifrån ett antal olika kyrkor, ifrån Pingst till Mar Thoma kyrkan. Det var många fina samtal.

Indien är ett så härligt och unikt land på alla sätt. Det var så härligt och naturligt att vara tillbaka. Där finns stora behov och många möjligheter. Inget land är som detta land!