Jag måste erkänna att när Jyllandsposten för några år sedan publicerade Muhammedkarikatyrerna så var jag kritisk till detta. Alla som bott i Mellanöstern vet att mentaliteten är så annorlunda jämfört med Skandinavien. Det handlar egentligen inte bara om åsiktsfrihet utan att inte smäda vad någon annan tycker är heligt och därmed skapa onödiga konflikter. Det blir en hederssak och att bli smädad gör att man hamnar i ett låst läge, stoltheten tar över och fanatismen kan slå till.

För mig är inte Muhammed en sann profet utan en religionsstiftare. Jag tror inte att Islam ersätter den kristna tron, däremot motsäger den kristendomen på flera viktiga punkter. Inte minst när det gäller om Jesus Kristus är Guds enfödde Son eller inte och huruvida han dog på korset för våra synder. Att Koranen talar positivt om Jesus, eller Isa, betyder inte att den omfattar den centrala tron på Jesus som vår Frälsare som utgjutit sitt blod för oss för att återlösa oss. Det finns likheter mellan religionerna, de är båda monoteistiska. Det finns inslag av bibelberättelser i Koranen men också stora och helt avgörande skillnader. Ingen mår bra av att förneka detta.

För mig var problemet att man genom att publicera dessa bilder faktiskt hånade och provocerade. Det är något som det tyvärr finns för mycket av i media, även bland kristna. Här står alltså två viktiga principer, respekten för andras tro och yttrandefriheten, emot varandra. Jag som kristen är kallad att älska, visa respekt och återhållsamhet men också att säga vad som är sant i kärlek. Det tror jag bland annat betyder att jag kan lugnt låta sakliga argument gälla utan övertoner, hån eller att aggresivt tala ner varandra.

Problemet blir när hot och våldstendenser kommer in i bilden. När påven förde en akademisk diskussion i Regensburg blev han gensast mordhotad och hatet emot honom skallade över hela världen och faktiskt bekräftade den tes han framförde, nämligen när tron tappar sin rationalitet blir den lätt våldsbenägen.

När nu tusen taxichaufförer nyligen strejkade i Oslo efter publicerandet av dessa bilder så kan en sådan sak i bästa fall vara av övergående karaktär. När däremot senare över 3000 demonstrerar igen och verkligen hotar med att Oslo kommer att få se ett nytt 11 september, då visar man upp skrämmande sidor som ingen kan tolerera. Till och med den norska regeringen vaknade. Hur mycket än sekulära media försökt tona ner de aggresiva inslagen i Islam så kommer de ändå fram på nytt, åter och åter igen. Det är tragiskt, inte minst för alla de muslimer som faktiskt inte är terrorister och inte har som första och enda mål att erövra Europa för Islam med vilka medel som helst.

Det finns emellertid de,även om de är relativt få, som har detta som mål. Det blir inte bättre av att myndigheter och media helt förbiser detta och inte vågar ta en rejäl debatt om vad det faktiskt var som skreks ut i Oslo, eller i London, eller i Berlin eller i Paris eller i Amsterdam, o.sv. Ingen tjänar på att demonisera muslimer och skapa främlingshat men ingen tjänar heller på att stoppa huvudet i sanden och undvika ett samtal, både om islams innehåll och den sociologiska och ideologiska verklighet som trots allt många muslimer lever sig i. Rosengård, Rinkeby och liknande förorter är tragiska exempel på hur snett det kan gå. Om det är sant, som en del påstår, att det dessutom finns 13 talibanliknande moskeér i olika källarutrymmen i Malmö så är det ett stort problem i sig. Radikal islamistisk förkunnelse bygger knappast upp.