Nu har vi kommit in i fastetiden och över hela världen fastar kristna. Inte så mycket i våra moderna frikyrkor men i alla de stora kyrkorna. I den moderna karismatiska världen har detta med att fasta under vissa regelbundna tider kommit bort. Fastar man, så gör man det när man själv vill, ofta i tider av mycket speciella behov, men oftast inte alls.

Att kyrkan skulle anbefalla fasta under vissa tider, tex, fyrtio dagar fram till Påsk, vänder sig många emot. Det hänger nog ihop med att man inte längre använder sig av kyrkoåret och inte alls förstår hur genialiskt detta faktiskt är. Stora delar av väckelserörelserna kastade kyrkoåret överbord. Det man inte har använt sig av under några generationer blir då lätt en skatt som går förlorad. Man förstår då inte längre vad det djupast sett handlar om och i okunnighet vänder man sig emot något som skulle kunna bli till stor hjälp. Ofta har man också ärvt gamla negativa, och ofta ytliga, reaktionsmönster i hur man ser på det hela. 

Någon hänvisade till att kyrkoåret inte behövs idag eftersom vi inte lever i bondesamhället. En märklig slutsats må man säga.   Snarare handlar det väl om hur Gud skapat världen och oss och de årscykler som Herren inrättade med vår, sommar, höst och vinter, 1 Mos. 8:22. Det har också att göra med den festcykel som inrättades i GT med de stora judiska festerna,  Pesach, Shavout och Succot och de fester som bildar ett kluster kring dessa. Detta gick senare vidare in i kyrkan och bildade en stomme där Jesu födelse, Jesu död och uppståndelse och Andens utgjutande på Pingsten blev pelare i en årscykel där man predikade och undervisade sig igenom de viktigaste bibelberättelserna och den grundläggande trosläran. Man fick helt enkelt följa uppenbarelsehistorien och passionshistorien på ett mycket brett och uppbyggligt sätt.  

Det finns en otrolig tjusning i att be sig igenom kyrkåret.  Att i bön ge sig  in i detta rum och följa med Jesus under ett år och få möjlighet att tränga in i  frälsningshistoriens drama är en stor gåva. Inte av tvång, utan som en rik möjlighet att fördjupa sig i de andliga skatter som faktiskt finns där. Sedan tror jag att vi mår gott av vissa ramar för våra liv. Det blir lätt så plottrigt och fragmentariskt när man skall ordna till allt själv.  Det är verkligen inte lätt att få vare sig överblick, inriktning, disciplin eller djup när man är utelämnad helt till sig själv. Ensidigt värre blir det lätt också och snett kan det gå när man bara följer sina egna favoritversar, i andakten eller förkunnelsen.

Kyrkoåret har inget med tvång att göra utan en utmärkt pedagogisk möjlighet att under ett år få del av den kristna trosskatten, kunna tillsammans med andra i församlingen fira gudstänst på ett genomtänkt sätt och steg för steg följa Jesu liv och tjänst. Det anbefalles å det varmaste! För den som vill veta mer så finns det en utmärkt genomgång i boken ”Kyrkofromhet” av Bo Giertz, Artos förlag. Mycket annat finns också.