Jag läser recensioner med lite blandat intresse. Jag läser dem inte heller så ofta. Däremot läser jag rätt mycket böcker, men jag tycker mest om att botanisera och upptäcka själv eller gå på personliga rekommendationer. Recensioner är ju egentligen bara en enda människas åsikt och omdöme och kan ju därför inte tillmätas för mycket intresse.  På sin höjd en intressant partsinlaga.

De senaste dagarna fick jag dock ögonen på tre recensioner, två i Dagen och en i SvD. SvD:s var den klart intressantaste. Egentligen är det mer en kulturartikel och intervju med författaren än en recension och jag tycker nog att den formen är bättre än rena recensioner. Här gäller det en bok som kommit ut av  dominikanersystern Sofie Hamring. Orsaken att jag läste artikeln var att jag snubblade över boken i Lund i måndags, men jag köpte den inte. Jag tänkte att jag väntar lite eftersom det var  Rea på bokhandeln Arken där och jag fick tag i några riktiga godbitar för 50! kronor kilot. Jag köpte 3 kilo, värt några tusen kronor. Kul!

Nåväl, Hamrings bok handlar om hennes, som katolik, så viktiga upptäckt av den kristna antisemitismen. Upptäckten  och insikten kom i samband med ett år i Jerusalem. Artikeln är oerhört fascinerande och väcker aptit på boken. För mig, som sysslat med detta i många år och som bott i Jerusalem i tre, och då fått tillfälle att få ännu mer kunskap om detta var det en stor glädje att se att en nunna både förstått behovet av judiska rötter och vågar ta itu med vår gemensamma kristna skuld i förhållande till det judiska folket. Imponerande!

En annan recension gäller Uppsalaprofessorn Alf Härdelin som jag känner och hans nyutkomna bok ”Minnen från vägen”. Till min stora förvåning såg jag rubriken i recensionen som löd.” En självbiografi som andas bitterhet och besvikelse.” Jag visste om boken men hade inte ännu hunnit läsa den så jag köpte den i måndags och läste den i tisdags. ”I beg to differ” i alla högsta grad med recensenten.  Boken är frisk, glad men naturligtvis, som Härdelin själv, rakt på sak , med namns nämnandes när han inte håller med, men bitter och besviken? Absolut inte! Däremot ett stycke mycket intressant akademisk Uppsalahistoria som är väl värt att läsa både i Stockholm och Lund.

Till sist dagens recension av pastorsparet Robert och Åsa Ekhs bok om Familjen. Den var väl bäddad för kritik och lite upprörda känslor  och mycket väntat blev den stort uppslagen. Nog tycker jag Alestig, kultur redaktör på Dagen, biter sig lite i svansen. Att hon inte håller med om sakinnehållet och familjesynen är väl en sak, men hon verkar väl upprörd, inte minst när hon menar att Ekh skryter när han är tacksam för familj och många barn. Det känns lite ogenomtänkt. Men som sagt, det är bara en persons åsikt och boken verkar sälja bra, trots att Alestig hoppas att ingen skall läsa den. Det är nog kontraproduktivt att skriva så i en recension. Det får ofta motsatt effekt.

Som sagt, recensioner är ett intressant kultursociologiskt fenomen. Någon borde göra en undersökning om de parallella verkligheter som  förekommer här. Nämligen recensenternas värld och publikens. Då skulle man nog komma fram till att den breda publiken ofta faktiskt helt struntar i vad som sägs och köper, eller besöker kulturföreteelser som recensenter fullständigt sågar. Filmen ”Farsan” är ett av de senaste exemplen på detta. Sågad totalt men mycket välbesökt!  Allmänheten går ofta sin egen väg.