I centrum av kyrkans väsen finns inkarnationen och försoningen. Detta, som den kristna tron är ensam om, d.v.s. att Gud blev fullt ut människa, som tillika både dog och uppstod, är något enastående unikt. Den judiska tron hade svårt att ta detta till sig eftersom det verkade hota den monoteistiska tron. Grekerna tyckte att idén att Gud kunde bli människa var dåraktig. Det var alltså något revolutionerande nytt när apostlarna förkunnade att Ordet, som var Gud, antog människogestalt, inkarnerades. Gud kom inte hit som en flyktig besökare i tillfälligt lånade fjädrar utan i vårt kött och förenades med vår mänskliga natur. I Marias mage upptog han sin mänsklighet från henne under de nio månader han formades där.  Denna mänskliga kropp skulle han sedan aldrig skiljas ifrån. Han uppstod kroppsligen ifrån de döda, inte bara som en andlig idé. Han tog med sig denna förhärligade kropp till himlen. Det är ett av den kristna trons stora och välsignade mysterier att Sonen bär denna kropp för evigt i himlen. Att Gud och människa har ingått en evig förening i Kristus och att han på detta sätt välsignat mänskligheten med tillgång till gudomlig natur.

I den tidiga kyrkan fick man ständigt kämpa för att beskydda och bevara dessa grundsanningar. När Gud ville uppenbara sig för oss människor valde han alltså fysisk materia för denna uppenbarelse. Han valde att bli en människa av kött och blod, av stoft. Jesus avlades av den Helige Ande och föddes av jungfru Maria. Detta geniala kärleksdrag från Faderns sida, när han sände Sonen för att frälsa oss, har stört oss syndiga människor i alla tider. I tid efter tid har människor velat förvrida och omintetgöra detta faktum men det har aldrig lyckats. Inkarnationens sanning har alltid segrat. Uppskattningen av Maria i den tidiga kyrkan låg ju också just i detta, att till fullo förstå och försvara Jesu verkliga mänskliga natur som han upptog av henne. Han som frälste oss människor var alltså människa fullt ut.

Under antiken var föraktet för materien och skapelsen stor. De första villolärorna som ville förändra den kristna tron var gnostiska, där man förnekade både det historiska judiska uppenbarelsearvet i GT och tanken att materien var god, inte ond.  Men Gud har skapat den materiella världen och välsignat den och sagt att den är god.  Gud är inte sin skapelse, panteism, men har skapat den och i Kristus förenar han sig med den, helgar och upprättar den. Gud är inte bara filosofiska funderingar eller metafysiska upplevelser. Han griper handfast in i den fysiska verkligheten och både delar vår existens och hjälper oss i våra konkreta liv, här och nu, i tid och rum.

Just därför att Gud handlar i och genom sin skapelse så kan han också använda sig av denna skapelse för vår frälsnings skull. Gud sände en människa av kött och blod, inte bara en metafysisk idé, för vår frälsnings skull. Han använder han sig sig också av materia som vatten, vin och bröd, olja, bönedukar,m.m. för att förmedla sin smörjelse och nåd. Han har förmågan, både att ge oss pedagogiska symboler och att förmedla sig själv genom dem. Det gör han därför att han inte avvisar sin skapelse som ond utan kommer till oss genom den. Han använder också skapelsen för att måla bilder och ge oss symboler för hur han är ex. vatten, vind, berg, regn, strömmar, olja, duva, etc, etc.

Ofta bär vi med oss ett omedvetet förakt för det fysiska. Vi tror att det är fel att på ett yttre fysiskt sätt manifestera vår tro. Vi vill gärna förandliga.Vi vänder oss då emot alla yttre former, emot användande av drama, processioner, bilder, banderoller, kors, m.m. Ofta sker detta av fruktan för magi eller för stela och förkvävande former.  Vi glömmer att tron inte bara är ett intellektuellt försanthållande eller bara bygger på en inre, osynlig känsla. Tron behöver kroppsliga och materiella uttryck.Både i form av kärleksfulla handlingar och i symboliska handlingar som gestaltar tron. Detta har den karismatiska väckelsen över hela världen återupptäckt.

Vi är nämligen hela människor i en fysisk värld som genom inkarnationen blivit välsignad för att återlösas och användas i att bygga upp Guds rike. Att Guds rike är invärtes i oss betyder inte att detta rike inte skall manifesteras på ett yttre synligt och materiellt sätt. Hjärtats tro står inte i motsats till yttre manifestationer.  I kyrkans väsen ingår också att synliggöra det som är osynligt och då har Herren också ställt olika medel som dop, nattvard, de sjukas smörjelse,m.m, till vårt förfogande.De är heliga handlingar som genom yttre medel förmedlar en inre nåd. Dessa behöver vi inte vara rädda för. Det är inte dessa handlingar det är fel på. Det är vår otro, rädsla och oförmåga att ta emot Guds nåd genom dem vi måste ta itu med. De är starka hjälpmedel för tron och jag är övertygad om att de som rätt förstår dem kan leva ett rikare och djupare liv med Gud.