Under en längre tid har media rasat över sexskandalerna inom Katolska kyrkan och det har skrivits otroligt mycket om detta. Drevet har gått i media över hela världen och det är ingen tvekan om att det finns en mycket gäll och skadeglad ton, ibland uppblandat med rent hat. En stor förtroendekris har uppstått och Katolska kyrkan har blivit hatobjekt nummer ett i den sekulariserade världen.

Det är ingen tvekan om att det som har inträffat mot enskilda människor är utomordentligt allvarligt. En katolsk teolog pekade på tre problemområden: De olika övergreppens allvarliga natur, hur biskoparna brustit i att hantera problemen och bristande rutiner när präster rekryterats. Han menade att allvarliga brister fanns inom alla dessa tre områden.

Samtidigt har väldigt mycket annat kommit med i debatten. Det är knappast någon saklig ton i detta. Hur allvarligt detta än är, så är många av fallen som dras fram, inte minst i USA, mycket gamla och en del är helt utredda och dryg ekonomisk kompensation har getts för länge sedan. Statistiskt sett förekommer det troligtvis totalt sett mindre övergrepp i katolska kyrkan än i andra samfund, vilket inte är något försvar för något som det skall vara nolltolerans för, men det ger ett större och bättre perspektiv.

I debatten lyser det också fram hur sexualiserad västvärlden har blivit. Dels reagerar man emot övergreppen men samtidigt skriker man när katolska kyrkan velat inskränka behörigheten för aktivt homosexuella att bli präster eftersom majoriteten av övergreppen har just varit av homosexuell art.

En annan sak som attackeras är celibatet som ju är obegripligt för en västerländskt sekulariserad hedonist. Även kristna glömmer att celibatet faktiskt är bibliskt, även om det inte är påbjudet Herrens tjänare i NT men absolut förekommer, med Jesus och Paulus som förebilder.

Internationell media talar om hur påven bör dras inför domstol vilket de som är initierade kallar för kyrkorättsligt nonsens. Vad som inte kommer fram är att han som kardinal har gjort mycket under en längre tid för att komma till rätta med dessa problem som han helt klart sörjer djupt över. I Sverige diskuterar media huruvida biskop Arborelius borde avgå. Jag hoppas verkligen inte att han gör det. Det måste vara en mycket svår uppgift att med den tystnadsplikt man har, och även tystnadsrätt, att väga detta på ett sätt så att det blir rättvist gentemot alla inblandade.Biskop Arborelius är en ovanligt ödmjuk person och jag tror verkligen han tjänar sin kyrka och kristenheten i Sverige bäst genom att sitta kvar som biskop.

I allt detta, hur hemskt och tragiskt det än är för de inblandade kan det ändå genom Guds nåd komma något gott ur detta elände. Vi får alla rannsaka oss själva, både förövare, offer, de som vill kasta stenar och alla andra. Vad är det för mekanismer i oss som gör att illvilja, skadeglädje, vrede, hat, skvaller och förtal och inte minst hämndlystnad släpps loss gentemot varandra? Och, som sagt, den som är utan synd, han kan kasta första stenen. Till sist; vad viktigt det är att be för offren att de får helande och upprättelse, vilket Herren verkligen vill ge dem! Hans helande kraft gäller än.