Har jag ändrat mig? Ja, det har jag! Men frågan är naturligtvis hur och om vad det är vi egentligen talar om när vi talar om förändring. Under några år har jag också redovisat detta i ett antal olika artiklar, böcker, predikningar, föreläsningar, intervjuer, uttalanden och samtal. Den som någorlunda har följt med kan inte ha helt  undgått allt detta eller de svar jag då i olika sammanhang gett gång på gång. Här finns några länkar och exempel att läsa och begrunda. När det gäller mina böcker rekommenderar jag ”En Andlig ledare”, ”Tag och ät”, ”Andliga rötter” och utöver detta artiklar och intervjuer i Missionsmagazinet (här och här) och Keryx.

Tyvärr har jag inte i denna blogg svarat på varje enskild fråga i varje enskilt ämne. Det är nästan omöjligt med tanke på hur många följdfrågor som ofta dyker upp. Jag skall ändå försöka, med risk att ändå inte svara på allt, ge en liten bakgrund och översikt till hur jag ser på min utveckling.

För det första så anser jag att det kristna livet är en vandring och vandring innebär faktiskt rörelse. Det innebär att du och jag under livets gång ser nya saker och det vi redan sett kommer också i ett nytt perspektiv, fördjupas och förändras. Så bör det vara i varje kristens liv. Om detta inte skulle förekomma så innebär det en stagnation eller till och med ett krampaktigt fasthållande. Allt som har liv i sig växer och förändras men naturligtvis inom den art det tillhör. För oss gäller det inom det kristna livet, inom Kristi kropp. Vi är både pionjärer och förvaltare. Vi skall både våga gå på nya vägar för evangeliets skull och hålla fast vid det som en gång för alla meddelats de heliga, Judas v. 3. Så har vi alltid fungerat på Livets Ord och utan denna inställning hade vi inte funnits till.

Vad som är viktigt är ju naturligtvis frågan om den grundläggande troheten till Kristus, till Bibeln och till Andens verk i historien finns med och förblir kvar genom hela livsvandringen. Jag tror inte det finns någon som inte har upptäckt att de, fastän de menat sig trott på Bibeln, vare sig har uppfattat allt, eller uppfattat allt på rätt sätt. Det är därför vi behöver varandra. Bibeln läser vi inte bara isolerat själva utan vi läser den tillsammans med alla de heliga, i Kristi kropp. Det betyder att andra, inte minst lärare, både i tid och rum, har något att tillföra oss som vi saknar och vi lär oss av varandra. Det är så Anden undervisar oss.

Till detta kommer att, även om vi gör viktiga upptäckter och är med om starka andliga upplevelser, så är det ändå så att vi läser Bibeln präglade av vårt sammanhang. Det innebär att, i vår vardag, vi läser genom våra protestantiska, kyrkliga. frikyrkliga och pingst-karismatiska glasögon, och kanske också omedvetet sekulariserade glasögon. Vi ser vissa saker men kanske inte annat och framförallt inte allt. Trots att vi har Anden så är vi naturligtvis inte alltid i Anden utan kan alla bli påverkade av vår närmiljö.Vi är barn av vår tid. Speciellt gäller  detta områden där vi kanske inte bemödat oss om att fördjupa oss så mycket i utan mest litat på vår religiöst kulturella omgivning och alltså låtit deras tolkning bli vår identitet. Det finns otaliga exempel på detta men då måste jag, och det blir det kanske i framtiden, skriva en hel bok om detta. Det som Herren har uppenbarat för oss och där vi har klarhet gäller ju inte allt och det är lätt att tro att man, för att man har visshet om något, automatiskt har visshet om allt. Så är det ju inte . Vi har nog alla våra blinda fläckar och vi behöver alla fördjupas och därför behöver vi också varandra.

Det var inte så länge sedan som pingstvänner ansåg att de var de enda kristna eller konservativa lutheraner betraktade  de frikyrkliga som farliga sekter och svärmeandar. Här har det skett en förändring som är positiv, inte negativ. Ekumenik i vissa sammanhang har betraktats som livsfarligt då man sett besvärande liberala och till och med synkretistiska inslag. Man kanske man inte bemödat sig att ta reda på vad ordet egentligen betyder. Det betyder olika i olika sammanhang och i olika tider. Ord kan även kidnappas och användas helt utanför sitt sammanhang. Det finns olika slags ekumenik och det har skett stora förändringar, inte minst de senare åren. Men om man är helt fastlåst vid en enda syn på allt detta, så kan all form av enhet, som Bibeln faktiskt talar så mycket om,  misstänkliggöras. Trots att man då menar sig vara biblisk är man det egentligen inte alls.

När det gäller mig själv så har jag samma tro som alltid på evangeliets genombrytande kraft, på Jesu fullbordade försoningsverk, Jesu blods kraft, på Bibelns inspiration och auktoritet och på Andens övernaturliga liv och manifestationer. När det gäller den trosundervisning vi bedrivit på Livets Ord så är jag övertygad om att tron övervinner världen, att vi skall identifiera oss med den nya skapelsen i Kristus Jesus, om försoningen och rättfärdiggörelsen i Kristus av nåd genom tro, om förbunden, om helande, auktoriteten i Jesu namn, Andens gåvor, satans nederlag, bön och bönesvar, om nödvändigheten av evangelisation i Andens kraft och mission i hela världen. Vi fortsätter att bedriva undervisning utifrån dessa linjer över hela världen idag och det finns ett så stort behov av denna trosundervisning och vårt arbete växer ständigt vilket är mycket tillfredsställande.

Redan i början av 90-talet blev däremot jag utmanad av Herren när det gäller det jag brukar kalla väckelsernas baksida, d.v.s. elitism och sekterism i förhållande till andra kristna. Jag har sett exempel på detta även bland våra egna, både hemma och ute på olika fält i världen. Jag har också fått ta itu med det som var mina egna fördomar och okunskap.   Elitism och sekterism är en fiendens fälla vi lätt hamnar i, inte minst då vi kan bli beskjutna av andra kristna i väckelsetider. Då är det lätt att både isolera sig och att bli alltför kategorisk gentemot andra, ofta missförstående kristna. Det är en lektion i helighet och kärlek att klara av detta och här tror jag vi alla har gjort misstag och måst ändra oss. I alla fall har jag fått göra det.

För mig har det också varit en upptäckt att se hur påverkad jag faktiskt varit när det gäller synen på och relationen till en del andra kristna. Det var viktigt att se att jag själv hade ett lager av fördomar som naturligtvis också är en del av vårt kulturella arv och det kommer med modersmjölken. Det gällde de synen på historiska samfunden och den katolska kyrkan.  Jag tror faktiskt att Herren använde bland annat den kyrkan, som ju till synes verkar ligga så långt ifrån vår evangelikala tro, för att få mig att se hur lite jag egentligen visste om ett antal saker. Det är ju inte egentligen någon större bedrift att säga det som andra redan säger inom det egna sammanhanget. Jag upplever nog att inom väckelsekristna kretsar har det varit ett mycket gällt röstläge parat med ganska mycket okunnighet om de historiska kyrkorna. Här har jag fått både läsa , studera och upptäcka min egen okunnighet eller till mig överförda fördomar  och därmed också ändra attityd till mina trossyskon och det har varit viktigt och befriande. Däremot har jag då upptäckt hur andra mer närstående ibland har känt sig hotade i sina positioner. Det är som om man verkar behöva vissa mer eller mindre förutfattade meningar för att vara trygg i sin egen uppfattning och man kanske egentligen inte vill bli utmanad för det kostar på för mycket att ändra på sig. Sedan är det ju så att man inte kan bygga sin personliga kristna identitet eller sitt samfunds eller rörelses identitet på att man inte är som de andra. Det blir en osund reaktionsteologi. Det gamla är inte alltid fel och det nya är inte alltid rätt. Det gamla är inte alltid dött och det nya är inte alltid levande. Det finns mycket att hämta genom att gräva ur gruset ur Abrahams brunnar som Isak fick göra.

Detta innebär att jag, i relationen till den större Kristi kropp, har ändrat på mig. När det gäller den grundläggande tron har jag inte ändrat mig. Jag tror att detta även har med framtiden att göra. Det finns en sann enhet som Herren vill verka fram i Kristi  kropp och det kommer att göra den slagkraftig för framtiden och det finns en fiende som har allt att vinna på att vi ägnar oss åt inbördeskrig istället för att gemensamt bekämpa honom i det världskrig om människors själar som faktiskt pågår. Detta innebär inte att det inte finns, vare sig olika läror eller felaktiga läror i olika kristna sammanhang som du och jag inte accepterar. Det betyder däremot att vi måste sluta demonisera varandra, börja lyssna och försöka förstå vad de andra egentligen menar, söka det som verkligen är gemensamt och börja på ett sant sätt uppskatta varandra. Det innebär att vi också och det har varit en stor och härlig upptäckt, måste förstå och uppskatta Kristi kropps väsen och se både bredden, längden, höjden och djupet i kyrkan. Vi kommer troligtvis aldrig att hålla med varandra om allt men det är så befriande att låta Anden rensa ut fördomar och okunnighet, beskäftighet och fruktan ur vår egna liv. Det gör oss så gott.

Detta innebär att jag naturligtvis inte tror att påven är Antikrist eller att den katolska kyrkan är den stora skökan. Det är faktiskt inte bibliskt och inte sant. Det är tendentiösa tolkningar av bibelställen som speciellt vi frikyrkliga matats med i åratal. Antikrist har inte dykt upp än. Antikrister har funnits i många olika sammanhang och andligt skökoväsende behöver man inte åka till Rom för att hitta. Man behöver inte ens lämna Sverige. Som jag har sagt många gånger förut, skiljelinjerna går inte spikrakt efter samfundsgränserna. De går rakt igenom varje samfund och både kött och ande, sant och falskt finns inom varje sammanhang.

Jag kan se på några kommentarer att jag nog blandas ihop med en del andra bibellärare hos oss när det gäller en del undervisning. Vissa uttalanden känner jag inte alls igen  men dessa kan ha gjorts av andra bibellärare  och det har säkert förekommit hos oss. Personligen tror jag att man har gjort alldeles för mycket av kopplingar till Nimrod, Semiramis och Tammus när det gäller Maria. Det blir övertolkningar som leder fel. Det är nog viktigt att våga se Maria i ljuset av Gamla och Nya Testamentet, alltså i förhållandet till Jesus Kristus, som Herrens mor, Luk. 1: 43. Hon är inte en gudaväsende som tillbes som en gudom. Hon är en högt benådad människa som på ett alldeles unikt sätt fick den enastående förmånen att bära fram Jesus och för detta skulle faktiskt alla släkten prisa henne salig, Luk. 1:48.49. Någon undrade vad jag menade med att skriva att Jesus upptog sin mänsklighet från Maria. Det har kristna alltid trott, nämligen att Jesu mänskliga natur kommer från Maria och hans gudomliga från Fadern genom Anden. Han är en person i två naturer, sann Gud och sann människa. De tror både protestanter och katoliker.

När det gäller synen på sakramenten, på behovet av ämbeten, på de klassiska trosbekännelserna, den apostoliska och den niceanska, så har alltså min uppskattning ökat med åren. Det har med en fördjupad förståelse av vad Kristi kropp egentligen är, kopplad till den förvirring i lära och liv och den fragmentisering och ytlighet som faktiskt på sina håll ökar i vissa karismatiska kretsar. Det finns grundmönster som bär från generation till generation och vi behöver inte alltid uppfinna hjulet på nytt. Anden förnyar oss däremot hela tiden, både individuellt och kollektivt.

Sedan är jag övertygad om att om vi verkligen skall lyckas nå Sverige med evangeliets kraft och kunna stå emot det demoniska mörker som alltmer kommer att lägra sig emot både Sverige och Kristi kropp så kommer vi på allvar att behöva varandra.Vi behöver allt vad Herren har gjort och givit genom hela historien och vi behöver dra ifrån alla källor som finns och alla gåvor han gett. Sann enhet, enhet i kärlek och sanning, leder inte fel, det leder till styrka, upprättelse och väckelse. En styrka vi så väl behöver för att kunna fullborda vårt lopp och vårt uppdrag i denna värld.

Det vi på Livets Ord  undervisat om andlig krigföring kommer att behövas i framtiden. Rening ifrån både synd och demonsikt inflytande behöver finnas i alla sammanhang och i allas våra liv. Den tid som ligger framför oss kommer att kräva så oerhört mycket av oss, både av försakelse, att bära vårt kors, att leva i fasta och bön, i kärlek och betjänande av varandra och i andlig urskiljande. Vi har stora andliga strider framför oss. Därför tror jag faktiskt att Herren börjar med att ta itu våra egna missuppfattningar, fördomar och högmod så att vi i en ödmjuk inställning även kan hjälpa andra när det behövs. Vi behöver mer än någonsin ha en ”fighting spirit”, som någon efterlyste, men den behöver vara inriktad på rätt saker för att vi skall vara segerrika i framtiden.

Så har jag ändrat mig? Ja, när det gäller inställning, attityd och förståelse av Kristi kropp som ju är så mycket större än vad vi anar och först förstår! Det jag skrev i en artikel för länge sedan om påvebesöket, för 21 år sedan,  vidhåller jag inte längre, som jag redan förut har sagt ett antal gånger. När det gäller Bibelns sanningshalt, evangeliets kraft  och trosundervisningens betydelse, nej, där har jag  inte förändrats utan åker jorden runt och predikar detta med stor glädje och ser härliga resultat! I båda fallen hoppas jag att jag däremot har fördjupats så att jag förminskas och Jesus växer till alltmer.

Nu kommer jag under kommande vecka att ägna mig åt förberedelse av vårseminariet så mina blogginlägg lär bli rätt sporadiska då jag behöver dra mig undan lite. Jag hoppas ingen tar illa upp om jag faktiskt ibland också skriver om annat:)