Det är alltid speciellt att få tillfälle att förbereda sig för något. När det gäller mig är det nu vårseminariet och det skall blir riktigt roligt att undervisa och dela med mig om Andens nådegåvor. Det är något så fantastiskt med dessa gåvor som vi inte på något sätt kan beställa, kontrollera eller mästra men som ges som fria gåvor till var och en av oss som söker Herren. Det är sådant behov att de verkligen får manifesteras i församlingarna idag.

Det känns alltid så privilegierat att försöka dra sig undan och söka Gud för något att undervisa och dela med sig av. Samtidigt pulserar livet vidare och alla andra uppgifter pockar på sin omedelbara uppmärksamhet. Att kunna balansera detta är inte alltid lätt. Det är däremot lätt att bli distraherad.

Alla har vi blivit avbrutna av något. Det är så lätt att avbrott blir till störningsmoment som i sin tur framkallar frustrering och irritation. Ibland kan man uppleva att hela livet verkar vara enda stort avbrott och man undrar vad man egentligen har uträttat, om det blev något alls.  Det kan kännas som man springer från sak till sak, och duttar lite här lite där.

Ändå kan avbrott vara väldigt välsignade. Det blir ett tillfälle att se sin egen motvilja emot att något annat skall störa . Den motviljan, irritationen måste korsfästas och det är inte alltid lätt. Avbrottet avslöjar också hur lätt man använder yttre omständigheter för att skylla på brist på disciplin, slöhet och ovillighet till koncentration och offervilja i att bara arbeta på. Det finns så många möjligheter till flykt, till att ursäkta sig med. Det är märkligt hur förberedelser kommer att handla om saker i ens eget liv, småbråte och större saker som måste konfronteras för att man skall kunna komma andligt framåt och ge något till andra. Avbrotten kan också vara stora välsignelser som väntar och nya dörrar som öppnas om man möter dem med ett öppet sinne.

Det är fascinerande hur förberedelse i bön för något yttre får resultatet att Herren bearbetar ens inre. Därför blir förberedelser för att predika, eller vad det nu är för uppgifter man utför, en helig stund och till och med avbrotten välsignade tillfällen till att växa i helgelse. Och omständigheterna, de förblir hjälplöst ofullkomliga, ibland helt motiga, så att det märks att varje resultat kommer från Gud och inte från oss. Det är faktiskt underbart med Guds aktiva och verkande nåd mitt i vardagsarbetet. Det är nog där man upptäcker att betoningen ligger på skatten inte på lerkärlet och att lerkärlet faktiskt kan bära en fantastisk skatt trots att det är lerkärl.