Det är alltid speciellt att få tillfälle att förbereda sig för något. När det gäller mig är det nu vårseminariet och det skall blir riktigt roligt att undervisa och dela med mig om Andens nådegåvor. Det är något så fantastiskt med dessa gåvor som vi inte på något sätt kan beställa, kontrollera eller mästra men som ges som fria gåvor till var och en av oss som söker Herren. Det är sådant behov att de verkligen får manifesteras i församlingarna idag.
Det känns alltid så privilegierat att försöka dra sig undan och söka Gud för något att undervisa och dela med sig av. Samtidigt pulserar livet vidare och alla andra uppgifter pockar på sin omedelbara uppmärksamhet. Att kunna balansera detta är inte alltid lätt. Det är däremot lätt att bli distraherad.
Alla har vi blivit avbrutna av något. Det är så lätt att avbrott blir till störningsmoment som i sin tur framkallar frustrering och irritation. Ibland kan man uppleva att hela livet verkar vara enda stort avbrott och man undrar vad man egentligen har uträttat, om det blev något alls. Det kan kännas som man springer från sak till sak, och duttar lite här lite där.
Ändå kan avbrott vara väldigt välsignade. Det blir ett tillfälle att se sin egen motvilja emot att något annat skall störa . Den motviljan, irritationen måste korsfästas och det är inte alltid lätt. Avbrottet avslöjar också hur lätt man använder yttre omständigheter för att skylla på brist på disciplin, slöhet och ovillighet till koncentration och offervilja i att bara arbeta på. Det finns så många möjligheter till flykt, till att ursäkta sig med. Det är märkligt hur förberedelser kommer att handla om saker i ens eget liv, småbråte och större saker som måste konfronteras för att man skall kunna komma andligt framåt och ge något till andra. Avbrotten kan också vara stora välsignelser som väntar och nya dörrar som öppnas om man möter dem med ett öppet sinne.
Det är fascinerande hur förberedelse i bön för något yttre får resultatet att Herren bearbetar ens inre. Därför blir förberedelser för att predika, eller vad det nu är för uppgifter man utför, en helig stund och till och med avbrotten välsignade tillfällen till att växa i helgelse. Och omständigheterna, de förblir hjälplöst ofullkomliga, ibland helt motiga, så att det märks att varje resultat kommer från Gud och inte från oss. Det är faktiskt underbart med Guds aktiva och verkande nåd mitt i vardagsarbetet. Det är nog där man upptäcker att betoningen ligger på skatten inte på lerkärlet och att lerkärlet faktiskt kan bära en fantastisk skatt trots att det är lerkärl.
Tack Pastor Ulf, för att du delar med dig av processen. Det kommer säkert att bli ett mycket bra seminarium. (Tyvärr är jag inte i landet)
Vi som inte har församlingstjänst eller predikar regelbundet kan lätt tro att det är bara ute i världen eller ”på överste prästens gård” som det blåser snålt och kallt. Men vi är naturligtvis alla mycket beroende av ”Guds aktiva och verkande nåd mitt i vardagslivet”.
Ja, det kan verkligen kännas som om man duttar lite här och lite där då man har mycket att göre, eller mycket att be för. Kanske vissa av oss reagerar på ett ovist sätt här. Men jag tror att Herren kan ge oss rätt strategi i allt.
Konsten är att inte hamna i affekt när man blir störd. Om man blir upprörd tar det tid att hitta sinnesron för att kunna fortsätta där man var innan man blev abruten. Lättare sagt än gjort…
Hei pastor Ulf!
Det talte så sterkt til mitt indre det du skrev.
Ja, det er så veldig lett å se på det som man gjør for Herren kun som et arbeide, og ikke også som en del av det Gud har planlagt fra himmelen av av velsignelser for både en selv og andre.
Det er så lett å bli distrahert og gjøre andre saker istedet, slik du skriver.
Så lett å ikke gjøre alt ferdig.
Men som du også peker på; Forberedelsene og tiden for det vi skal gjøre er ”En hellig stund”.
Det er derfor så viktig å utforske og undersøke ”skatten i leirkaret” og se verdien av den. Skatten er fra himmelen og vi får forvalte den og være del av den.
Jeg har selv fått i oppdrag å holde tale på Norges nasjondaldag 17.mai her i Tana kommune i år. Arrangementet er ikke-kristent, men det samler både kristne og ikke-kristne deltakere. Alle som kan krype og gå er invitert. Voksne, eldre, ungdommer og barn går i tog. Alle her vet at jeg er kristen og pastor, i tillegg til lærer. De fleste forventer (og noen er urolige for) noe mer enn bare verdslig takknemlighet for vårt land i min tale. At Jesus skal bli nevnt. Trykket er der. Media dukker også gjerne opp.
Jeg opplever at dine ord i ditt innlegg er til stor hjelp, glede og oppmuntring.
Slik har kristne det overalt.
Nå skal jeg stille meg selv, og be Gud om hjelp, visdom og kraft til å formidle fra hans hjerte denne dag. I glede.
Alle kristne bør lengte etter at Jesus og hans kjærlighet får berøre og fylle de mennesker som bevisst og ubevisst lengter etter å oppleve mer av Guds godhet og mening i sine liv.
Kom Helllige Ånd!
Gud velsigne deg og Livets Ord!
Mvh Malvind Børresen, pastor og lærer, Tana,
med i Det Norske Misjonsforbund.
Det var det bästa jag läst på länge! Tack!
Ibland tror jag att avbrotten uppstår för att vi kanske tagit oss själva på för stort allvar. Det blir då som en lätt klapp på axeln från den helige ande som vill ha vår totala uppmärksamhet. Inte minst när man ”jobbar” för Gud på olika sätt så kan åtminstone jag ibland känna att det jag gör är ju så välsignat att inget annat får störa. Då är det skönt att Gud skakar tillvaron så att fokus hamnar rätt igen.
Att arbeta för Gud kan bli en flykt bort från den intima relationen med Honom. Jag tänker osökt på Marta och Maria. Vem har vi lättast att relatera till i våra kristna liv!? Är vi dömande likt Marta och tycker att andra är lata och visar ovilja till arbetsuppgifter när man i själva verket gör som Maria och sitter ned vid Jesu fötter. Förberedelsetiden är viktig. Balans är nyckelordet i allt vi gör och det tycker jag att ditt inlägg lyfter fram bra!
Lycka till med vårseminariet!
hej Ulf.
Jag försöker verkligen förstå vad det är du försöker förmedla. Men, jag får inte riktigt ihop det. Det är – ursäkta – rörigt och utan sammanhang. Och motsägande.
Först är avbrott irritationer och sedan är de välsignade?
HUR gör du när du korsfäster irritationerna och vad är det för irritationer det handlar om?
Jag undrar VAD som stör dig hela tiden?
Det verkar som ”du är under attack?
Sedan har du SMÅBRÅTE och STÖRRE SAKER som ska konfronteras. Förstår inte vad du menar.
Du skriver….”Så lätt att avbrott blir till störningsmoment som i sin tur framkallar frustrering och irritation. Ibland kan man uppleva att hela livet verkar vara enda stort avbrott och man undrar vad man egentligen har uträttat, om det blev något alls. Det kan kännas som man springer från sak till sak, och duttar lite här lite där….”
Betvivlar du dina år 1983 och framåt…..?
Önskar förklaring för att det ska hjälpa mig som läsare av inlägget.
Med vänlig hälsning och försöker verkligen förstå, kvällshälsn/J
SÅ sant som du skriver, ibland tror man att man är ensam om dessa tankar och göranden, men vi är nog många som fungerar på samma sätt!!!
Det finns en kultur i trosrörelsen att allt skall övervinnas och slås ner som om allt kom från Satan. Man bör vara ödmjuk här och fråga sig om det kanske är Gud som ”rör till det” för att han vill att vi skall stanna upp och fråga honom.
Om störningar förstör MIN planering bör man kanske fråga sig om Gud vill säga något. Om Jesus går före oss varför är vi då ibland så frustrerade? Vi kanske borde fråga oss om han verkligen går framför oss just då.
Helig Gudsnarvaro kan aldrig tas for givet men ar kannetecknet pa ett at Herren heloverlatet liv
och lyhordhet for Herdens rost.
Du skriver ”…så att det märks att varje resultat kommer från Gud och inte från oss”
Angående ditt arbete. Anser du att det arbete du gör nu tillsammans med RKK är av Gud?
Anser du att det är bra att alla kommer in under katolskt inflytande?
Känner du ingen tvekan till att försöka sammanföra både kristna och judar in under katolska kyrkan?
När kom du på eller hörde från Gud att det här är hans vilja för den tid vi lever i idag?
Jag kan inte låta bli att reagera mot några blogginlägg här. Ulf skriver att trevligt inlägg där han reflekterar över något som jag tror många Guds Ords tjänare känner igen sig i så väl. Stor utmaning att inför Herren förebereda sig för att betjäna tusentals människor som kommer långväga ifrån till seminariet. Samtidigt har han ansvar för både en stor församling och en hel mängd andra verksamheter egentligen över hela världen. Det är klart att det dimper ner ett antal mail och sms och annat som kräver svar och andra insatser. Han kunde ju blir irriterad, men väljer istället att låta detta ingå i den helgelseprocess som vi alla längtar efter i våra liv.
@Jasmine: Jag som medarbetare till Ulf kan t ex stå för ett antal sådana småfrågor ;), frågor som ju är så
mycket mindre än den stora uppgiften han har framför sig att flera tusen ledare ska få andlig mat på seminariet. Det Ulf gjort sedan 1983 har definitivt inte varit något avbrott
@Rolf: jag känner inte igen Din bild av trosrörelsen, och har varit med i denna sedan 1983 typ. Och just det Du efterlyser var det Ulf ju pratar om: att vända irritation till att komma närmare Herren.
@ Soli: Jag fattar inte vad Romersk-Katolska Kyrkan har med detta att göra…? Jag känner heller inte igen det Du säger om vad enhetssträvandena går ut på. Inte kan det väl vara negativt att kristna bröder: lutheraner, pingstvänner, katoliker och pingstvänner kan behandla varandra just som bröder och systrar.
Jag tycker man hellre ska be för Ulf inför hans seminarium!! Själv är jag mycket förväntansfull att fördjupas i Andens liv och Anden gåvor!
Anders Gerdmar