Höstterminen har börjat och allt sjuder av aktiviteter helt plötsligt. I församlingen är det höst upptakt denna helg och imorgon åker vi till Israel för att förbereda och på tisdag ta emot ca 1500 resenärer i ca 35 bussar. In i det sista bokas det på. Mycket handlar nu om visumansökningar där en del sänt in i tid andra inte. Folk kommer från så många länder så det kommer att bli en härlig blandning och ett logistiskt mirakel.
Nåväl, på onsdag är vi samlade på södra sidan av Tempelberget i Jerusalem, vid Hulda trapporna och sedan rullar bussarna iväg ut på sina äventyr. Alla kommer att se och höra samma saker, och det blir mycket, men inte på samma gång. Sedan strålar vi samman vid speciella platser och har storsamlingar. Vädret är makalöst så det blir ett riktigt äventyr. Inte minst med ökenövernattningen och braskväll inför öppen himmel, kvällskonsert i den gamla romerska amfiteatern i Bet Shean, m.m..
Igår avslutades Världspingstkonferensen och jag måste säga att det var riktig roligt att vara med. Det blev tillfälle till så många samtal och en härlig gemenskap. Jag upplevde en mycket stark anda av försoning och kärlek, inte minst när de gällde de nordiska delegaterna och det är härligt att märka att gammalt groll verkade spårlöst förvunnet. Jaktlunds artiklar i Dagen för några år sedan, samtalen mellan trosrörelse och pingströrelse och en allt ökad gemenskap både privat och offentligt har definitivt gjort nytta. Där har Pelle Hörnmarks olika initiativ varit berömvärda.
Det var därför en stor glädje att predika i Filadelfia på fredagsmorgonen och jag tyckte nog att responsen var mycket bra. Jag hade som tema, (predikan var på engelska): ”Att återerövra Pingsten”. Mina huvudpunkter var: 1. Pingst är övernaturligt. Apg. 2:1-2. 2. Pingst är personligt. Apg. 2:3 3. Pingst är en bönerörelse. Apg. 2:4 5. Pingst är visionärt. Apg. 2:17,18 6. Pingst är mission. Apg. 1:8.
Pingstdagen är historiskt sett kyrkans födelsedag men kan också personligt upplevas av var och en av oss. Det handlar inte om överindividualism eller överandlighet utan om Andens äkta beröring av var och en av oss personligt så att vi tillsammans ännu mer fogas samman i den Kristi kropp som är större än varje enskild rörelse. Pingsterfarenheten är för alla, inte bara för vissa väckelser utan för hela kristenheten. Tillsammans, genom Andens dragning är vi kallade både till att tillbe och lova den levande Guden och att i Andens kraft nå ut till en värld som behöver evangeliets kraft på ett relevant sätt.
Det var på många sätt en viktig konferens och jag åkte hem med sötma i munnen och värme i hjärtat. Det bådar gott inför en viktig höst där Anden mer och mer drar oss samman för att tillsammans kunna nå Sverige för Jesus.
Tack för din predikan på PWC Ulf!
Hela veckan där var riktigt bra, starka samlingar och god gemenskap.
Måste säga att de låter mycket hoppfullt =)
Guds rika välsignelse och beskydd under er resa till och i Israel!!!
Glöm inte bara att det finns kristna som inte pratar i tungor, men de har andra gåvor och är riktigt frälsta ! Respekt till alla. Det är inte bara tungomål som ska räknas när man ska komma till himmelen.
Sant, kärleken är viktigare, för utan den är jag bara ”en ljudande malm och en klingande symbal.”
Och det finns många käresfulla människor, men de märks kanske inte så mycket, eftersom de verkar i det tysta.
Hei pastor Ulf.
Det var veldig herlig å høre om den Ånd av forsoning og kjærlighet som satte preg på konferensen.
Det er akkurat hva som behøves i dag mellom oss kristne.
Burde egentlig vært 100 innlegg i denne tråden omkring dette emnet.
Jo mer av den Hellige Ånd, jo større forsoning.
Når det gjelder det noen skriver om tungetale og om kjærlighet fra Gud så har jeg et spørsmål: Hvorfor er det så viktig å stå for et syn på at man ikke behøver alt man har fått, gjennom å sette disse sakene opp mot hverandre, som om det ikke følger med noe ekstra i hver velsignelse fra Gud, både angående kjærlighet og tungetale?
Skal holdningen være at vi kan og iblant har rett å velge mellom gavene, fremfor at vi skal strekke oss etter de?
Er ikke alt dette store, mirakuløse og nådefulle velsignelser, utøst over oss fra himmelens Gud, til beste for oss, helt uten vår fortjeneste, og noe vi bør gripe 100% helhjertet alle sammen, og også alltid oppmuntre hverandre til å gripe like helhjertet?
Å ikke strekke seg etter noe av det, eller å slå seg til ro med, eller forsvare, at noe av det ikke finnes hos oss, blir det ikke litt som å uttrykke til Ånden at vi tror at vi selv forstår bedre enn den Hellige Ånd om hva vi mennesker egentlig behøver av gaver fra Gud, så vi tar bare i mot litt fordi vi er frelste uansett, og vi forstår andre med samme holdning til det, og de behøver aksept, det er viktigere enn oppfordring til å ta i mot alt?
Mulig jeg misforstår, og at man bare vil unngå å dømme ut de som ikke har oppdaget alt som er gitt, og hvorfor det er gitt, men jeg har litt vanskelig for å se at et reservert og tilbakeholdende syn på en del av alt vi har fått ved den Hellige Ånd, er noe som preger de første kristne.
I all kjærlighet.
Mvh Malvind Børresen, pastor Himmelriket.no, Tana, med i Det Norske Misjonsforbund
Till Brie, med all respekt!! Håller med Malvind att alla gåvorna är östa över oss, och att det är för oss att använda dem till 100 %. men att säga att det finns en del som inte ”pratar i tungor” det är ju som att inte använda startnyckeln till bilen… Nej använd de gåvor som är givna!!
Jag kan inte prata i tungor, men jag har den helige ande med mig och det VET jag. Jag är riktigt frälst och har en personlig kontakt med Gud, en relation som är levande. Jag har andra gåvor, men inte just att prata i tungor. Ibland ser ut att de som gör tror sig heligare än andra. Poäng är inte att prata, men att ha ett rent hjärta inför Gud. Det finns så många som pratar i tungor, men oj oj oj, ger så dålig exempel !
Varför är tungotalet så viktigt för en del? Vad ska man använda det till? Vilken effekt får det på det kristna livet?