I många år rådde mer eller mindre åsiktsmonopol i Sverige. Det kändes som om det knappt fanns utrymme för mer än en åsikt i taget. Den socialdemokratiska formen av socialism hade under förra seklet lagt under sig de flesta offentliga kanaler och torgförde intensivt sitt program och hade maktmedel att implementera sin ideologi. Oppositionen var länge kraftlös, defensiv och splittrad. Att det i enskilda sakfrågor fanns mycket som också var bra och som nuvarande regeringspartier plockade upp och gjorde till sitt är det ingen tvekan om.  Men vänstertrenden var ofta totalt dominerande. Under demokratiseringsfrågor och rättvisefrågor dolde sig en stark sekularisering och avkristningsagenda med ett åsiktsmonopol som effektivt utnyttjade den offentliga sektorns möjligheter till att påverka. Offentligheten förstatligades effektivt och civilsamhället försvagades. Trots att man föredrog breda lösningar och samverkan och enhetssträvanden var det ingen tvekan om att det samhälle som formades  verkligen också avkristnades i snabb takt. Religionen verkade vara på väg bort.

Så kom det ena trendbrottet efter det andra och idag ser det annorlunda ut. Det positiva är att den kristna tron inte alls försvann utan tvärtom klev in i offentligheten igen. Rubrikerna blev visserligen under en viss tid stora och upprördheten visste ibland inga gränser. Idag ser vi dock att den kristna tron, om än i lite olika skepnad, har offentligt utrymme i landet. Trots motstånd från vissa håll är det viktigt att detta utrymme ökar eftersom det inte längre är självklart att det kan behållas. Tron på Jesus är både nödvändig och självklar i det offentliga rummet och varje ideologi som förmenar den detta utrymme måste ifrågasättas. Som kristen kan det dock inte vara det enda viktiga med politik, att säkra de egna frågorna, utan det gäller hela folkets väl.

Dagens klimat, andligt och politiskt är mycket annorlunda än gårdagens. Borta är enhetssamhället. Borta är folkhemsidyllen, om den nu någonsin fanns någon annanstans än några år på 50-talet och i mytologins värld. Den sköljdes bort av 60-talets aggressiva vänstervåg. 40 år är en lång tid i en nations liv.

Idag, inte minst efter valet, har mycket polariserats och kalla vindar blåser i vårt nuvarande pluralistiska och mångkulturella land. De blåser både från höger och från vänster. Populism och pöbelvälde med utomparlamentariska metoder är på modet igen, likt 60-talet. Att igår lyssna på Studio 1 och höra debatten mellan en SD:are och den yttersta vänstern representant som organiserade demonstrationen på Sergels torg häromdagen var att känna hur två iskalla vindar blåste emot varandra. Vänsterrepresentanten var helt oresonlig och förmodligen mycket lögnaktig i sina förnekanden att de han representerar brukar våld gentemot SD. SD:s man slingrade sig betänkligt men gav samtidigt ett antal exempel på förföljelse och reella dödshot. Det var två ytterligheter som inte kunde samtala alls och där hat och vrede, fördomar och illvilja slog ner som blixtar i studion om än under något så när återhållna känslostormar.

I olika kommentarer kring dessa företeelser är det märkligt hur det gamla åsiktsmonopolstänkandet kryper fram igen. Är man skeptisk eller kritisk gentemot något, ja då är man ”hatisk” emot allt. Avvisar man en åsikt, ja, då måste man vara företrädare för dess yttersta motsats. I detta inflammerade läge går det knappast att föra vare sig logiska eller sakliga samtal. De verbala skurar som slungas ut är så fyllda med känslor av harm att det till slut mest handlar om anklagelser och skuldbeläggande istället för vetgirighet och faktainsamlande.

Det är viktigare än någonsin idag att besinna sig. Att kunna göra påpekanden utan fördenskull bli pådyvlad allsköns åsikter eller tillmälen är  en viktig rättighet. Det tillhör också demokratins kultur att det måste finnas utrymme för avvikande åsikter. Minoritetsuppfattningar kan bekämpas men de måste också samtidigt ges beskydd. Att göra majoritetsuppfattningar till enväldiga är att införa en 51 procents diktatur där de 49 procenten inte har rätt att existera.En demokratis storhet syns på hur man behandlar sina minoriteter.

Det finns en medelväg i allt detta som konstruktivt och sakligt kan behandla de reella problem som vårt samhälle faktiskt har utan att fördenskull hamna i vare sig de ena eller andra ideologiska träskmarkerna eller totalt förfalla till känslosamma invektiv. Gatans parlament har aldrig något annat att komma med än utomparlamentariskt hat och pöbelvälde. Enskilda sakfrågor kan heller inte alltid vara avgörande för olika beslut. De kan lätt användas till att manipulera känslor. Om någon har rätt i en fråga har de inte automatiskt rätt i allt. Om någon har fel i en fråga behöver de inte ha fel i allt. Om någon enbart betonar en fråga som lösning på allt bör man dra öronen åt sig.  Om inte de underliggande ideologiska strömningarna granskas noggrant kan vi lätt bli lurade av det som sker på ytan. Det har skett förut i historien.