Vågorna har börjat lägga sig något efter Brunnes och SD:s utspel i Storkyrkan och nu börjar vardagsarbetet i riksdagen. Tonerna har nått stormvarning men kan knappast förbli där. En viss trötthet angående politiken har infunnit sig bland allmänheten tror jag.

Görans Skyttes kolumn i SvD för några dagar sedan var riktigt bra  och gör som alltid nytta. Det han satte fingret på, att politik i predikstolarna går bra om det är vänsterpolitik, annars inte, säger mycket.  Det är den grundläggande inställning jag haft i 27 år. Det var 27 år sedan jag höll den s.k. flaggpredikan om Sverige och behovet av en ny regering. Så jag känner mig inte som en nykomling när det gäller detta och jag minns hur vi blev attackerade just på detta från vänsterhåll.

För mig har det faktiskt inte varit partipolitik  som varit det intressanta, vilket parti det än kunde gälla . Snarare har en underliggande ideologisk agenda varit viktigare och under många år  har det framförallt gällt ateistisk socialism och radikalt vänsterinflytande och format oss mer än vi anar både direkt och indirekt. Inte för att jag inbillar mig att det genast skulle bli så mycket bättre när den gamla betongsocialismen till slut försvinner, andra konstigheter dyker upp, men det är ändå viktigt att detta inflytande försvinner i det moderna Sverige.

Angående partipolitik i predikstolen så håller jag med om att om man låter det ett partis sakpolitik överglänsa evangeliet så är det illa. Det förekommer nog dock inte så mycket. Annars håller jag inte med, då det mycket väl kan vara aktuellt att försvara människovärdet, att ifrågasätta synen på aborter och mycket annat, som strukturella orättvisor som skapar fattigdom, främlingsfientlighet, etc, utifrån både bibliskt teologiska och allmänmänskliga grunder. Då blir det på ena eller andra sättet politik. Då kan man i olika enskilda frågor hamna med eller emot ett enskilt partis åsikter i vissa frågor. Eftersom det inte finns ett enda parti som är kristet eller andra partier som har helt fel i allt så kommer man att överskida de enskilda partigränserna. Det är inte mycket att göra åt detta och här bör man inte vara blyg eller låta sig tystas av allmänt ogillande. Evangeliet är inte konformistiskt. När evangeliet skall förkunnas då hamnar det i också det offentliga, inte bara i det privata.. Då evangeliet skall levas ut får det också politiska implikationer. Evangeliet handlar inte bara om den enskilda människans inre liv. Inte heller handlar det bara om de yttre strukturerna som en del frestades tro under 60-talets röda våg. Det handlar alltid om både ock. Om en kristen grundsyn får genomsyra både det individuella och det kollektiva kan mycket gott ske både i en enskild människas liv och i samhället i stort.

Som jag sade i en annan blogg. Ideologierna, deras rötter, utveckling och inflytande bör alltid kritiskt granskas. Att som gamle Herbert Tingsten säga att ideologierna är döda stämmer inte. Det är inte bara pragmatisk sakpolitik de olika partierna håller på med. Det finns alltid en underliggande ideologi som driver frågor, prioriterar, sätter upp ramar och gränser och bestämmer agendor, även om det inte alltid syns på ytan.

En annan sak är det inflammerade debattklimatet som idag gör sakskäl näst intill omöjliga. Det är trots allt viktigt att kunna ta upp känsliga ämnen och lyssna på meningsmotståndare utan att demonisera dem. Politisk korrekthet är ingen höjdare även om politisk inkorrekthet inte heller har ett egenvärde.  Den vi inte håller med kan ändå ha viktiga poänger även om vi tycker att de drar fel slutsatser eller t.o.m manipulerar vissa fakta.Det är inte lätt att sovra i all retorik men ändå viktigt att göra det, med saklig distans.

Det är faktiskt också viktigt att kunna säga nej tack, att inte behöva hålla med. Fördenskull behöver meningsmotståndaren inte demoniseras. Det bidrar bara till ett råare klimat och framkallar ytlighet, hätskhet och oärlighet. Förlorar man sedan i en debatt, eller ett val, måste man ändå hålla stilen annars framstår man till sist som futtig och låg och en verklig dålig förlorare.