I söndags predikade jag om lidandet i den kristnes liv (du kan se predikan här). Egentligen har jag en hel serie om detta på gång, men kanske får den vänta till våren. Det finns så mycket att säga om detta. Dels från det bibliska materialet och dels från människans olika erfarenheter. På Twitter har det de senaste dagarna talats om melankoli. Twitter är egentligen inte den bästa platsen för diskussioner. 140 tecken räcker knappt för att uppfatta nyanser eller penetrera ett problem. Tonen kan då bli gäll och man talar lätt förbi varandra.

Som jag förstått det hela finns ett samtal, eller en polarisering om, både vad som är legitima kulturyttringar, vad som är en kristens inspirationskällor och hur mycket erfarenheter och känslor som ryms i vårt liv. Allt detta kan det skrivas många bokvolymer om.

Lite enkelt så låter det som frågeställningen är: Måste en kristen alltid vara glad? Det kan låta lite snurrigt med tanke på att en kristen naturligtvis inte  alltid är glad. Frågan ”måste jag” kan jag ibland uppfatta som specifikt svensk. Vi frågar ofta så här. När den frågan förs in i det andliga livet blir den märklig men naturligtvis också berättigad. Måste jag evangelisera? Måste jag jubla? Måste jag be, etc? Häri ligger lagiskhetens egentliga väsen, att allt uppfattas som krav istället för gåva och möjlighet och därför naturligtvis också känns tungt, främmande eller något jag helst vill slippa.

Det kristna livet inrymmer en hel skala av känslor från det djupaste mörker till den mest jublande glädje som inte är påklistrad. Glädjen, som man inte kan ta sig själv, är en verkligt stor gåva. Vi har 150 psalmer i Psaltaren som beskriver människans hela register av känslostämningar och erfarenheter och  de visar att vi både pendlar från djupet till höjden och kan komma till Gud i precis alla lägen, när och hur som helst.

När jag som ung och icke-kristen arg radikal på gymnasiet utmanade min gamle religionskunskapslärare, som var pensionerad präst, angående den kristna tron fick jag ett svar av honom som knockade mig. Han tittade lugnt och sa: Kristendom är glädje! Inte mer. Det räckte. Han hade nämligen den och den strålade stillsamt fram ur honom som ett enda stort gudsbevis. Mitt möte med Jesus, som innebar min omvändelse, innehöll smärta, ångest, flykt, vrede, upproriskhet och intensiv fruktan men slutade med en oerhörd intensiv och jublande glädje. Den övergick senare till en  ljus grundton som varit med mig hela livet och som ständigt återkommit. Varje gång jag återupptäckt Smärtornas man har glädjen och friden återkommit.

Jesus identifierar sig med hela skalan av mänsklig erfarenhet. Det skall vi också göra. Det kristna livet är gensvaret på evangelium, som är glädjebudskapet framför allt annat. Det är inte budskapet om att ”nu måste du vara glad” utan om den glädje som kommer då jag får reda på vad Jesus egentligen gjort för mig. Det innebär inte att varje dag är ett enda gapskratt. Var och en som vet något om anfäktelser, frestelser, attacker, motstånd eller förföljelse (och vi får alla vår beskärda del av fröjd och smärta för att citera Lina Sandell) vet att efterföljelsen av Jesus ibland innebär det svartaste mörker. Men inte ett mörker utan hopp även om hoppet tidvis kan verka utsläckt.

Idag tror jag det har predikats för lite om hoppet. Förr var hopplösheten en synd. Idag är den ofta maskerad som likgiltig distans till tillvaron. Alltså ett sätt att skydda sig genom att bygga ett inre rum där jag fastnar i ensamhet när jag inte vill riskera yttre besvikelser. Hopplösheten räknades som synd just därför att den inte räknade med Gud. Hopplösheten var inte synd såsom en erfarenhet. Den kan vi alla uppleva. Det gjorde både Abraham och Paulus. Den var synd som en genomtänkt livstil eftersom den utesluter Gud som möjlighet. Hopplösheten säger grundläggande att ingen, inklusive Gud, kan göra något åt min situation. Däri ligger den felaktiga tanken. Hoppet, som upplever besvikelser och missräkningar, sorger och bedrövelser, har ändå en fast förankring, inte ett löst antagande, att slutet på pjäsen inte är en tragedi utan en gudomlig komedi, för att citera Dante.

Hoppet lyfter blicken emot de himmelska realiteterna och drar hjärtat till Jesus. Inte undra på att Paulus säger, mycket utmanande: ”Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är därovan, där varest Kristus är. Tänk på det som är därovan, inte på det som är jorden.” Kol 3:1,2. Det lagiska sinnet säger du genast. Får jag inte tänka på det jordiska? Jag tror inte alls det handlar om det utan om möjligheten att både se, tänka på, finna tröst och styrka i de himmelska realiteterna. Vi är ofta alldeles för jordbundna. Det är då den känsla kan inträda som ibland missuppfattas, melankolin. Teologiskt är den förbunden med att försöka hålla fast vid det jag ändå aldrig kan äga, att se mig tillbaka likt Lots hustru (kom ihåg henne, säger Jesus kortfattat och något kärvt). Det innebär att jag nostalgiskt försöka uppleva ett paradis som gått förlorat och som jag i egen kraft inte kan nå fram till. Det skapar både en uppgivenhet och bitterljuv njutning.

Det är lätt att söka falsk tröst i det timliga som inte kan förmå att vare sig mätta min själ eller ge mig äkta reskost för vägen framåt. Augustinus talar om den kärlek till världen, som blir den inåtböjda ”cupiditas” istället för utgivande ”caritas”, som gör att man glömmer resans mål för de saker man upptäcker på vägen och fäster sitt hjärta vid så att det till sist skadar själen och får mig att glömma både vem jag djupast är och vart jag är på väg. Medel, som kan vara goda i sig, blir mål och då blir det mig till skada. Det är i detta sammanhang evangelisten Johannes säger: ”Älska inte världen, inte heller vad som är i världen. Om någon älskar världen finns Faderns kärlek inte i honom” 1 Joh. 2:15.

Detta handlar inte om att inte kunna uppskatta skapelsen, att inte kunna få vara människa helt ut, att inte kunna koppla av eller unna sig att få njuta av något. Långt ifrån! Det handlar inte om kulturfientlighet men väl om urskillning av de olika underströmmar, självförhärligande ideologier och falska bevekelsegrunder som kan kidnappa kulturen för sina syften. Kultur är något av det yppersta vi människor kan syssla med. Vi är kreativa kulturvarelser som både skapar, uppskattar och bevarar kultur. Kultur är ett uttryck för det sanna mänskliga och behöver i den bemärkelsen inte vara ”kristen” för att vi skall kunna uppskatta den. Att däremot naivt tro att kultur är neutralt och inte har i sig en påverkan av människor åt olika håll är att inte ha en realistisk människouppfattning. Ingenting påverkar och präglar oss som kultur eftersom den omger oss hela tiden. Vi är ofta inte medvetna om dess starka påverkan, inte minst i den ytliga masskulturens tidevarv. Därför måste den iakttas och även urskiljas, inte bara konsumeras.

Det handlar också om det illfundiga hjärtats behov av bekräftelse, falsk tröst, självisk njutningslystnad och vårt ständiga behov att bygga plattformar för vårt ego. Detta vill Herren hjälpa oss att rasera så att vårt liv får en djupare förankring, en klarare inriktning, en värdig målsättning och framförallt formas efter den vi skall tillbringa evigheten med. Att skiljas från det man fäst sig vid men som skadar mig innebär också en smärta. Det går att hitta en himmelsk balans så att man inte lever vare sig för snävt eller för brett i förhållande till dessa frågor. Då blir det aldrig ett surt självförsvar för en självisk livstil utan en förundrad glädje över alla Guds gåvor.

Till sist: Aposteln Petrus talar mycket om lidande i sitt första brev. Ändå kan han säga så här i 1 Petr. 1:6-8: ”Gläd er därför, även om ni nu en kort tid måste utstå prövningar av olika slag. ”Om Jesus säger han i vers 8: ”Honom älskar ni utan att ha sett honom och fastän ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje.”