Igår nådde nog Ekdahl ett lågvattenmärke i sin journalistiska karriär. Hans TV 4 program gottade sig i rykten kring kungens eventuella amorösa affärer. Något så billigt var det länge sedan jag såg. Idag kommer skandalboken om kungen ut och hyenorna vädrar morgonluft. Äntligen lite köttslamsor att sätta tänderna i och en möjlighet att få smutsa ner kungafamiljen. Det var nog alldeles för vackert och rent kring bröllopet i somras. Här kommer revanschen och man kunde riktigt se hur man vill gotta sig i detta.

Det var verkligen inte mycket som kom fram i detta program mer än insinuationer och allmänna hänvisningar till anonyma källor och….ingenting. Författarna såg bistra och faktiskt medskyldiga ut. Flera personer talade i mun på varandra, var oprecisa och vacklande. Peter Althin, KD, lånade också ut sig till detta för att få en chans att slå på sin republikanska trumma. Det borde han varit för god för. Det var en sorglig samling gamar ledda av Ekdahl själv som verkligen försökte klämma fram skräp men faktiskt inte lyckades speciellt väl. Alla verkade ha lite dåligt samvete för vad de höll på med. (Finns det sanning i skvallret finns det andra forum för att reda ut det men inte ett enda konkret påstående gjordes under hela programmet.)

Det hela är ett tidstecken. Det handlar egentligen inte om kungen skulle vara skyldig till något om det han anklagas för utan det handlar om vårt stora behov av skvaller och förtal. Detta behov visar på hur dåligt ställt det egentligen är med oss. Håller vi, kristna inkluderade, på att bli ett folk fyllt av skvaller, förtal och elakheter. När det gäller kristna är det ibland inte mycket bättre. Skvaller, osakligheter och vilja att racka ner verkar ha stigit i styrka de senare åren och är, menar jag, en av de stora anledningarna till bristen på väckelse.

För ett tag sedan såg jag en definition av ondska. Det är: Viljan i tanke, ord och gärning att det inte skall gå bra för min nästa. Intressant! Alltså önskan att det inte skall lyckas för min granne och kanske glädjen när det inte gör det. Ofta kan ”sanningen” vara ett redskap för detta. Oftast är det tyvärr inte hela sanningen utan bara små fragment av den. Säkert satt dessa skandalförfattare och egenrättfärdigt, som en modern tids fariséer och tyckte att ”sanningen måste komma ut”. Vilket billigt knep för att kunna förtala och dra ner människor i smutsen. Nivån på det offentliga samtalet blir tyvärr allt lägre och lägre i takt med att vi verkar bli allt mer hyenelikt sensationslystna.

Till slut,boken blir säkert en kassapjäs. Det har media sett till genom att strömlinjeformat förbereda utgivningen med stora uppslag i pressen och TV program. Starka kommersiella intressen är det väl snarare än behovet av sanningssägande som driver denna typ av publicering.