Mona Sahlin har avgått. Det är egentligen inte så konstigt. Hon har tagit konsekvenserna av sitt partis katastrofval, det sämsta sedan 1917 och det är naturligt att partiledare världen över gör så.  Hon har också fått mycket intern kritik efter valet. Själv säger hon att endast 20% av den arbetande befolkningen Sverige röstade på S. Efter att ha varit ett megaparti och den helt dominerande politiska kraften i Sverige i nästan ett sekel så är det klart  att detta är en katastrofal utveckling för socialdemokraterna. Dock icke för Sverige.

I somras läste jag Göran Häggs bok ”Välfärdsåren”, sedan Kjell Östbergs två volymer om Olof Palme (”I takt med tiden” och ”När vinden vände”) och nu betar jag mig igenom Henrik Berggrens Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss”.  Allt är ett ordentligt stycke nutidshistoria. Det är en något lyrisk, ibland nostalgisk beskrivning av Sverige under socialdemokratisk regim. Palme moderniserade och radikaliserade partiet och under senaste valet framträdde Sahlin under bilder av Palme i uppenbara försök att ses som hans efterträdare. Det fungerade inte. Istället imploderar nu partiet inför öppen ridå och de interna slitningarna verkar eskalera. Det blir blodiga uppgörelser fram till en ny efterträdare utses på partikongressen i mars. Att partiet överlever är väl självklart men inom några år kommer det att vara så modifierat att det knappast längre kan ha kvar epitetet ”social” i sitt namn. Det socialistiskt ideologiska elementet behöver  skrotas.

Det är ingen tvekan om att en epok av socialdemokratins dominans nu är över i Sverige. Den kommer aldrig tillbaka igen. Däremot  kan man säga att väsentliga delar av dess program har överlevt i modifierad form genom att övertas av den borgerliga alliansen och de nya moderaterna. Frågan är om det positiva i tankarna på jämlikhet och rättvisa kan överleva utan dess socialistiska ideologiska botten. Att bry sig om sin nästa, att bekämpa orättfärdighet, att ta sin an de fattiga och svaga, som är klassiska kristna värderingar, har inte socialdemokrater monopol på.

Vi lever i en tid då sekularismen,  inte bara sekulariseringen, tränger på med en människosyn som är främmande för den kristna tron och utmanar den. Många strider väntar än när det gäller både att försvara den kristna trons självklara plats i offentligheten och att kunna  betjäna vår nästa på bästa sätt. Här är varken socialdemokrati eller allians det självklara valet. Det behövs en genomtänkt kristen sociallära byggd på en gedigen klassisk kristen trosgrund med ett barmhärtigt hjärta som både förstår den nuvarande tiden och moderna människors djupa behov. Annars kan vi inte möta morgondagens utmaningar nu när faktiskt en epok faktiskt går i graven.