Ja, nu har jag fyllt 60 år, det var igår, och det var väl en dag som jag faktiskt knappast hade räknat med skulle komma. Inte så att jag inte trodde att jag skulle få uppleva den utan snarare att den låg förträngd, djupt ner i det undermedvetna och först nu dök upp med full kraft som verklighet. Förr eller senare blir man alltså 60.  Det är för mig en märklig upplevelse.

Först av allt får jag passa på att tacka alla gratulanter. Det var en strid ström som med våldsam kraft slog ner i vårt hem igår. Allt ifrån vackra blommor, brev, kort, telefonsamtal, mejl, sms, Twitter och livs levande och mycket kärleksfulla personer som dök upp. Ett stort, stort tack för all kärlek och omsorg. Det har faktiskt varit överväldigande med all kärlek!

Som sagt, en något märkligt dag när det gäller var och vad man är i livet. Jag tror det för första gången på allvar jag börjat inse att det faktiskt inte är  en oändlighet av år som ligger kvar framför mig, i detta livet. Det finns så oerhört mycket kvar att göra, fler initiativ att tas, så mycket att upptäcka och bearbeta, fördjupa och förbättra, som mänskligt sätt är omöjligt att utföra  under ett liv. Tiden räcker bara inte till, så prioriteringar och beskärningar börjar på allvar  göra sig påminda. Och delegeringar! Jag har faktiskt alltid delegerat , trots vad en del verkar har trott, men nu blir det ännu viktigare. Jag ber verkligen till Herren om en 20-25 aktiva år till men det är klart att man kanske inte kommer ha samma energi om tio år som man hade när man var 35. Men samtidigt finns det mycket som kan göras om Guds nåd och hälsan finns där. Fördelen är ju också att det förhoppningsvis finns mer visdom och livserfarenhet och förmåga att göra saker på bättre sätt.

Inte minst brinner det i mig att både skriva och förkunna mer och att ägna mig och det som är det centrala innehållet och budskapet  i den kristna tron. Risken finns att vi får en utspädning och förvanskning av originalet, av den tro som en gång för alla meddelades de heliga, Judas v. 3.  Innan Sten Nilsson dog tittade han på mig vid ett tillfälle  och sade: ”Samla gubbarna kring korset”. Han menade predikanter och ledare och betydelsen av enhet kring det centrala vilket han så kraftfullt uppmuntrade mig till. Det var rörande att se honom med glimten i ögat säga detta. Flera gånger uppmuntrade han mig angående betydelse av enhet i Kristi kropp och han hade en så klar förståelse av vikten av detta.

Veckorna innan pastor Bror Spetz dog ringde han mig och sade precis samma sak men med anda ord. Båda dessa troshjältar, som jag under många år haft mycket att göra med, bekräftade vad jag hade i mitt hjärta, nämligen betydelsen av att troende förenas kring det centrala i tron för att mobilisera till att effektivare nå ut med evangeliet. En samling kring Bibeln som Guds Ord, Jesu försoningsverk på korset och Andens verk i historien i och utifrån kyrkan.

Jag tror att i den tid som ligger framför oss blir det centrala allt viktigare. Vi lever i en tid som både präglas av stark sekularisering, av nyhedendom och av inflytande från andra religioner. Samhället som på många sätt globaliseras kommer att manifestera en kulturblandning av de proportioner som fanns på apostlarnas tid då evangeliet först predikades. Materialismen och hedonismen med sin njutningslystnad, egoism och likgiltighet för något annat än det egna kommer att prägla kulturen alltmer. Matt. 24 kommer mer och mer at bli en verklighet runt omkring oss.

I allt detta blir den kristna tron och kyrkan en alltmer främmande fågel vars kvittande sång man vill tystna eftersom den väcker samvetet och tvingar oss att ta ställning till Jesus på allvar. För att orka stå emot sekulariseringstrycket, för att finna och vara trogna vår egen identitet i Kristus och för att kunna mobilisera för att nå ut effektivt och penetrera samhället med evangeliet behöver troende komma samman i ande och sanning på allvar. Allt detta är det värt att ge ytterligare ett kvartssekel till, om Herren tillåter.