Någon gång per termin, alldeles för sällan, åker Birgitta och jag till Malmö-Lund där vi har två söner, en i varje stad, plus svärdotter och barnbarn. Det blir alltid en helt upptagen helg, men så trevligt och så behövligt! Att strosa omkring med en treårig liten flicka med det klingande namnet Saga, i solskenet i centrala Malmö är verkligen något av det roligaste som finns.

Vi åt lunch på Malmö konsthall och tittade på en fotoutställning igår eftermiddag. Jag bläddrade lite i en fotobok i deras butik. Helt plötsligt ser jag ett ansikte jag känner igen. Ett ansikte jag inte sett sedan 1969-70. Jag är inte säker på om jag har rätt men bilden är väldigt lik en konstnär jag träffat åtskilliga gånger under 60-talets slut i Göteborg. I en halv mening har jag nämnt om honom ,men utan att nämna hans namn, i den första delen av mina memoarer som jag just är i slutskedet att skriva. Texten skall in till tryckeriet denna vecka.

Jag bläddrar vidare i fotoboken som egentligen beskriver en annan konstnär. Ansiktet jag såg är bara en bifigur. Så dyker det upp igen, i helfigur och de står tillsammans, de båda konstnärerna, på helbild och det är ingen tvekan om att det måste vara han. En liten bildtext bekräftar, Ingermanlänningen Robert Jäppinen. Jag bryr mig inte om den andre, men Jäppinen, som ser allvarligt på mig från fotot, liksom hälsar till mig och drar med sig en strid virvelström av minnen.

Denne man, en Guds dåre, som gick klädd i udda jycklarkläder, hade en stav som även fungerade som flöjt och ständigt höll på med allsköns udda konstprojekt i Göteborg, som målade gatstenar med guldfärg och fick polisen på sig, så gör ju man inte, utan fick bäras bort  men ständigt återkom, dansade, sjungande, med ständigt nya projekt, han hade för länge sedan försvunnit från mitt medvetande, en livskonstnär, pajas kanske, men ack så allvarlig. Inte visste jag, boken förklarade, att han bar på fruktansvärda minnen av andra världskriget och ryska soldaters övergrepp emot civilbefolkningen. Han hade flytt dramatisk i en båt med sin familj och kom så till Sverige.

Nu stod han där, med sin käpp och sitt skägg, så Dostojevskijlik, som en ortodox helig dåre och såg på mig från fotobokens sida och tiden stod still några sekunder. Jag fotograferade av honom med min telefon för att inte glömma och insåg att han trängde sig in bland mina minnen och sa, ” du måste nämna mig också, namn och allt när du skriver dina memoarer” och det skall jag….. trots att jag får ändra i texten och krångla till det lite för förlaget.