Helvetesdebatter är inte särskilt nya. Det kommer och de går. I början av 1900 talet avskaffade Dagens Nyheter djävulen men det märktes knappt under resten av det seklet. Ett sekel med två världskrig och med mer människor dödade i krig och elände än någonsin förr i världens historia.
I Norge gick vågorna höga när Hallesby i sin berömda radiopredikan 1953 gick rakt ut och varnade för risken att gå evigt förlorad. Professor Ingmar Hedenius gjorde ett utfall, som en avstickare i Tro och vetande debatten och kallade liberalteologer för ynkryggar som förnekade sin egen Bibel. Han menade att deras förnekande av helvetet samtidigt som man med munnen på något sätt ändå höll fast vid Bibeln var intellektuell ohederlighet. Därför skrev han boken ”Helvetesläran” som kom ut i början av 1970 talet där han försökte framställa Jesus som schizofren och ond eftersom han kunde tala om kärlek och samtidigt tala om helvetet. Han citerade en mängd bibelverser och direkta Jesus ord. Han var faktiskt mycket bibelsprängd, ateist som han var. (Vilket man inte kan beskylla dagens ateister för:) Sturmark sa till mig att han aldrig öppnat Bibeln och läst något i den.)
Hedenius problem, många ateisters problem, många klassiska liberalteologers problem och tydligen en del moderna förkunnares problem är att få ihop Guds godhet med Guds helighet och rättfärdighet. Frågan om straff och dom och en Gud som dömer ter sig skrämmande och främmande i vår postmoderna värld. En god och kärleksfull Gud kan väl bara inte straffa? Tanken på att kunna gå evigt förlorad känns jobbig och inte rolig att försvara inför icke troende. Klassisk liberalteologi i olika varianter har oftast helt förnekat helvetet. Men så har man också haft en människosyn som oftast också mer eller mindre förnekat människans syndfullhet. En mer djupgående studie borde också göras angående hur frikyrklighet och pingst-karismatiska rörelser egentligen är influerad, medvetet eller omedvetet av mer klassiskt liberalteologiska läror på dessa punkter.Ett kort blogginlägg räcker inte för att reda ut detta.
Min tanke med detta inlägg är bara att säga att dessa debatter inte är inte på något sätt nya. Det är också att säga att det räcker inte med att snabbt gå ut på nätet och sedan rekommendera lite disparata böcker som verkar behandla detta ämne. Vi behöver teologiskt bevandrade och bibliskt grundade opinionsbildare om vi inte bara skall vispa på ytan.Det finns en rikedom av skatter i kyrkans levande tradition och historia när det gäller detta viktiga ämne såväl som andra ämnen. Bristen på kunskap eller på förståelse att det redan finns kunskap om detta, gör att vi ofta uppfinner hjulet på nytt, på ett sämre sätt.
Det brukar lukta lite av idéevolutionism d.v.s tanken på att det senaste automatiskt är det bästa och att det man tänkt tidigare är fel då det, just, tänktes tidigare, alltså längre ner på evolutionsstegen. Det innebär inte att vi inte skall tänka på nytt i varje generation. Det bör vi göra, men vi har samtidigt ett ansvar att vara den apostoliska tro ”som blivit meddelad en gång för alla åt de heliga” trogen, Jud.v 3. Vi kan också lita på att Anden har beskyddat, bevarat och förklarat denna tro igenom kyrkans historia så att den finns tillgänglig idag. Samtidigt ger Andens oss nya infallsvinklar och perspektiv på eviga sanningar när vi tillsammans ber och studerar och lever ut uppenbarelsen.
Jesus har talat, Anden har talat,apostlarna har talat. Utifrån detta kan vi tryggt säga att kyrkan har alltid lärt, från apostlarnas dagar, att det finns både en himmel och ett helvete. Och viktigast av allt, att genom tron på Jesus Kristus kan vi undvika att gå förlorade och istället få evig frälsning, som en gåva, av nåd. En dårskap för världen men en Guds kraft för de som blir frälsta, säger Paulus i 1 Kor. 1:18.
Bibelen er klar på at det finnes 2 utganger på livet; å arve Guds rike (evig liv) eller fortapelse borte fra Gud. Problemet er at FORSTÅELSEN av begge disse alternativene er veldig farget av kristen tradisjon. Det er derfor ikke sikkert at det mennesker tenker på når de hører om evig liv eller fortapelse faktisk stemmer med Guds ord. Her tror jeg at en samvittighetsfull og nøyaktig gjennomgang av Ordet, kanskje av et team teologer fra ulike sammenhenger, ville være fornuftig og viktig.
Feilaktig forståelse av sannheter i Guds ord kommer ofte ut fra et feil bilde av hvem Gud ER. Dersom man (i sin forståelse) reduserer Gus majestet og overopphøyethet og bringer Ham ned på et menneskelig nivå av hva som er ”god og snill”, da får man et stort problem med å forstå Guds dommer, og ja, fortapelsen.
Jeg tror at fremstillingen av Guds person i mye kristen forkynnelse og virksomhet i dag, til stor grad, er på en slik måte at gudsfrykt nærmest blir en umulighet. Dersom én side av Guds attributter (f.eks. kjærlighet) betones på bekostning av andre, så er egentlig vårt bilde av Gud falskt.
Da har vi laget vårt eget bilde av Gud, ut fra vårt menneskelige sinn og forståelse, i stedet for å tjene Gud slik Han er åpenbart i helheten av Sitt Ord. Dette er veldig viktig, tror jeg.
Gud er den Han ER, og vår forståelse av Hans person må gi rom for Bibelske lærer om dom og fortapelse. Slike handlinger utgår nemlig fra Guds person og natur.
Frank Mangs behöver inte någon närmare presentation. Han är en av de mest välkända predikanter som Norden har haft. Några år innan han fick hembud gick han ut med ett budskap, med en stark profetisk dimension till svensk kristenhet.
Det är ett allvarligt budskap som vi gör klokt i att ta till våra hjärtan. Vi publicerar det här med en förhoppning att det skall leda till ett andligt uppvaknande:
”Det hände en ganska tidig morgon för en del år sedan. Utan att tända lampan drog jag upp rullgardinen och slog mig ned vid skrivbordet. Ute var det grådager. Egentligen tänkte jag inte på någonting. Utan fanns bara till och lyssnade till det stilla böneljudet från mitt väsens innersta. Då hände det. Helt plötsligt såg mitt inre öga en väg. Inte en körväg och inte heller en stig. Det var närmast någonting som liknande en bättre promenadväg på några meters bredd. Nej, det var ingen andesyn. Jag var inte i trans eller hänryckning, utan alldeles klarvaken. Och ändå såg jag vägen så tydligt och klart att jag närhelst jag vill alltjämnt kan se hela bilden framför mig. Jag ser den just nu. Jag såg att vägen började vid en trång port och visste att den slutade i härlighetens värld. Men av det målet såg jag ingenting. Jag såg bara porten och början av vägen. Och längs vägens mitt låg en strimma av ljus, som tycktes komma från en ändlös ljuskälla av ett slag som jag aldrig skådat. På vägens båda sidor var det kolmörker.
Vägen hade inga diken och inga staket. Men gränsen utmärktes av det konturlösa område, som fanns där ljuset och mörkret möttes. Gränsen var suddig. Jag såg människor som gick på vägen. Både män och kvinnor, unga och gamla. De gick inte i grupper. De gick inte ens par om par och i bredd. Utan alla en och en. Och det berodde därpå att den Herre, som lockat dem in på vägen, hade sagt: ”Om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”
”Någon !” ”Jag med honom och han med mig.” Det där betyder att det i Kristi sanna efterföljds innersta finns ett rum, som reserverat endast för honom. Och dit ingen annan varken kan eller får komma. De där människorna var klädda i vita kläder. Bländande vita kläder, som stund efter stund fick sin renhet förnyad. Inte därför att de bad om och hungrade efter sekundlig renhet, utan därför att de vandrade mitt på vägen.
Rakt under strimman av det övernaturliga ljuset. Reningen i Jesu blod var en konstant pågående process.
Och jag såg deras ansikten. Det var ljus över dem också. Fast många av dem var märkta av både ålder, sorg och sjukdom. Och det skenet var både en återspegling av det inre ljuset och en utstrålning av det ljus de bar inom sig. Gärna hade jag med mina ögon velat följa dessa människors vandring ända hem. Med jag fick inte. Jag var tvungen att vända blicken mot vägens början och den trånga porten. Och där såg jag en stor mängd som stannat.
De hade stannat redan innan de gått in genom porten och kommit in på vägen. Och det märkliga var att många av dem tycktes vara glada. De var glada därför att de trodde sig vara på vägen. Fast de aldrig hade gått in genom den sanna omvändelsens trånga port. Och kanske det värsta var att mitt bland dem rörde sig gestalter i prästrock och pastorsdräkt och evangelistmundering. Nej, det värsta var att jag såg skuggan av min egen bild i den där hopen.
Ty vi har fuskat, vi som är kallade att vara levande organ för Livet från Gud. Vi har blivit religiösa pratmakare istället för att vara fungerande organ för Livet.
Vi har garanterat människor deras salighet därför att de en gång blivit döpta till Kristus. Vi har garanterat att sökande själar blivit födda av Anden, fast de bara blivit födda av mänsklig påverkan. Vi har sagt att de är Guds barn bara därför att de är ”snälla”. Vi har blivit religiösa kvacksalvare, som i förtid intalat andliga sökare att de är födda av Gud. Fast de bara är väckta. Och vi har ibland genom just detta avbrutit den andliga födelse-processen. Resultatet har blivit att det i dag finns massor av människor, som tror sig vara på väg till himlen fast de inte är det. Men Jesus sade ju att det skulle komma att bli så i denna tidsålders afton:
”Då skall det var med himmelriket som när tio jungfrur gick ut för att möta brudgummen. Men fem av dem var oförståndiga, de tog ingen olja med sig.”
Ingen olja! Ingen ande! Och inget fungerande andeliv. Bara formerna och skenet. Namnet och bekännelsen. Och de trodde att detta var nog.
Men jag såg mer. Jag såg människor som gått in genom porten, upplevt nya födelsens under och kommit in på vägen, men som sedan gjort vägen till någonting annat än det den var ämnad att vara. De har stannat och gjort vägen till en rastplats i stället för att låta den var en färdväg. De hade stannat, inte när det gäller ålder och tid. Men de hade stannat när det gäller andlig utveckling och tillväxt. De hade stannat och börjat leva på minnen. Och somliga hade bara stannat. Och somnat. Men alla hade de glömt de paulinska orden: ”Dock, såvitt vi redan har hunnit något framåt, så låt oss vandra vidare på samma väg.”
Men jag såg mer. Jag såg människorna som dragit sig ut ur det övernaturliga ljuset som låg över vägens mitt. De hade dragit sig in i den grådager som fanns på vägens båda sidor. Grå-dagen, där synen på både synden och saligheten var höljd i dunkel. Allt var dimmigt och grått och overkligt. Och den grå overkligheten gjorde att sådant som var en total omöjlighet på vägens mitt nu blev leksaker för både sinnet och talet och handlingarna. Och hur underligt det än låter så blev de ting, som fanns i mörkret på sidan av vägen föremål för deras intresse. Likt Guds gamla Israel under ökenvandringen greps de av lystnad till Egyptens köttgrytor, som de en gång hade lämnat.
Lystnaden blev inte bara ett visat intresse. Lystnaden växte till åtrå. En hunger som fångade deras tankar och känslor. Lade beslag på deras drömmar och fantasier. Och gjorde att de i verklighet befann sig på sidan av vägen, trots att de skenbart fanns kvar på den. Sedan hände det kusliga. Sakta som skuggor gled de bort ifrån den väg, som saknar både staket och diken. Bort ifrån den väg, som de en gång under tårar och böner sökt sig in på. Bort från det levande hoppet och in i hopplösheten. En hopplöshet som de själva inte kände av. Ty de var döda. De hade förlorat förmågan att uppleva en andlig kris.
Sedan jag sett allt detta sjönk jag sakta ned på knä och brast i gråt. Jag önskade att jag varit minst ett halvsekel yngre än vad jag är. Och haft möjligheten att på ett bättre sätt än vad jag gjort, satsa mitt yttersta för att Guds Helige Ande skulle få frihet att bruka mig på ett bättre sätt än vad han nu kunnat
Så sant så sant!
Jag tror att skillnaden på vår tid o väckelsen förra århundradet är, att då trodde man mer på vad Guds ord lär om evigheten. Idag tror jag att vi kristna anser att det ordnar sig nog ändå för de flesta hederliga människor. I annat fall skulle vi väl knappast orka. Ta till ex vad som står i Upp 14:10 ”bliva plågad med eld och svavel, i heliga änglars och i Lammets åsyn”.
Upp 20:15 ”Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad i den brinnande sjön.”
Att man dessutom, enligt Jesus, skall kunna se varandra mellan himmel och helvete.
Tänk en far eller mor som ser sitt barn plågas i evigheternas evigheter i helvetet. Vilket himmelskt liv blir det för den föräldern? Enligt Luk 16:26 ”för att de som vilja begiva sig över härifrån till eder icke skola kunna det.”
Om vi är nöjda med, att vi själva är ”frälsta” då är vi väl världens största egoister.
Jag har inte uppfattat att Ulfs primära ärende är att diskutera om helvetet finns eller inte, så jag lämnar den frågan åt sidan med att säga att jag tror att det är en realitet.
Jag kan också konstatera att diskussionen i ämnet inte är ny, och att förekommande argument är bekanta, och kan hänföras i ett antal huvudkategorier, inom vilka skillnaderna mest handlar om formuleringar.
Det som jag tror är mest fruktbart att fundera vidare kring är varför människor kommer till så olika uppfattningar, även när de säger sig ha en gemensam grund – bibeln. Det jag kan observera är att många tror att bibeln kommer först, och att tron sedan kommer som en reflektion över texterna. Det jag också kan observera är att det sannolikt förhåller sig tvärtom: först kommer en trosuppfattning, som man eventuellt kan stödja med någon kombination av bibelverser, sedan kommer läsningen, där man beroende på preferenser kommer att anse att vissa verser är solklara och kan ges en mycket långtgående tolkning, medan andra måste tolkas bokstavligt, och åter andra förstås som symboliska, eller avsedda för något annat sammanhang / andra människor, eller …
En grundfråga är vem som bestämmer vilka verser som skall tolkas hur, och med vilken auktoritetsgrund vederbörande uttalar sig. Där brukar de flesta anse sig vara vägledda av den helige ande. Jag vet inte riktigt hur man går vidare ifrån det, med det faktum att uppfattningarna trots detta divergerar kraftigt, och bitvis motsäger varandra. Kanske någon annan har någon idé?
Gud ska bli allt i alla en gång, det känns gott att veta…
Det står ju faktiskt i Uppenbarelseboken att ‘odjuret och den falske profeten kastades levande i eldsjön som brinner av svavel’. (19:20f) Och domen innebär sedan att ‘var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastas i den brinnande sjön’ (20:15).
– Rob Bell (& Co) är så lustiga — har de aldrig mött ondska i livet? Har de bara erfarenhet från den övre medelklassen, där polityren aldrig har fläckar? 1900-talet har ju annars varit fullt av just ondska: Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot o.s.v., och alla deras hantlangare. Men även vi vanliga människor möter ibland ondska — t.ex. glädjen över att trycka ner andra. Det finns en rättvisa i tillvaron — ondskan får sitt straff.
– Att sedan vi inte vet tillräckligt för att rätt bedöma (och döma) andra, det är en annan sak. Det problemet finns ju inte för den Allvetande.
Ulf kolla in denna predikan över ämnet av pastor Mark Driscoll från Seattle. Det går tydligen att förkunna detta med ett hjärta…
http://www.marshillchurch.org/media/luke/heaven-and-hell
Magnus
Är inte hela debatten om helvetets vara eller icke en frukt av dagens uppfattning att en predikan av idag ska vara mys-pys och skräm-ingen stöt-dig-inte-med-någon-minoritet och framför allt, nämn aldrig ordet ”synd”! Men om man måste tillrättalägga allt för att passa den postmoderna ”kulten”, vad blir då kvar av sanning? Det är egentligen inte så konstigt att många tvekar över helvetets vara eller icke vara, för varför skulle ett helvete finnas när synden är bortmonterad och allt löser sig med kärlek…
Den undervisningen som Magnus länkade till ovan verkade vara mycket klar och tydlig och samtidigt kärleksfull. Det känns som att vi verkligen behöver den här undervisningen idag.
När jag fick ett hjärtstillestånd och lämnade min kropp blev det helt klart för mig att det finns två vägar efter döden. En människa kan gå förlorad om hon inte är frälst. Vi alla som varit på ”andra sidan” borde mer varna våra medmänniskor för faran att sakna en tro på Gud. Det är en dårskap för de som går förlorade.
Mycket stark predikan om himmel och helvete/rekomenderande länken/.Uppdaterade verkligen min uppfattning om ämnet.Verkligen klargörande.Vi troende har ett enormt ansvar att gå ut med evangelium i dessa tider då vi lever i slutet på denna tidsålder.
Mycket viktigt inlägg i denna fråga
Precis som Gud har lagt ner evigheten i människan, tror jag även att alla anar att det finns en fruktansvärd plats på andra sidan.
Ens tro på synd och helvete rubbas lätt, om en sökare eller troende hamnar i dåligt sällskap.
Jag tror att frälsningens första fas är oerhört viktig.
De israeliter som var i tjugu års ålder slapp göra rekryten. Fastän de var fullt stridsdugliga gav Gud dem ett friår.
När detta år kom till ända var smekmånaden slut. Krigets realitet trängde sig på.
Kanske finns det luckor i mitt resonemang, men jag upplever att tiden är så allvarlig i dag. Se på alla teveproduktioner.
Det jag tycker är frapperande är att verklig glädje lyser med sin frånvaro. Och då kan den vinnande säga saker som inte är riktigt friska.
Så mitt råd är: ta vara på dagarna ty tiden är ond. Och de erbjudanden man ges, återvänder för det allra mesta inte.
Undrar verkligen om folk i allmänhet blir skrämda av talet om himmel och helvete. Antingen tro man på det och väljer himlen, eller så tror man inte och därför inte rädd.
Mer skrämmande är det att kristna ledare inte ens är överens om det mest grundläggande. Sökaren förstår ingenting och backar…
Jag tycker att det väsentligaste är att överbevisa folk om Guds kärlek och att de således väljer Gud på det sättet, än att skrämma dem med helvete-snack. Tror skrämseltaktiken sällan skapar sunda kristna. Väljer man Jesus bara för att man inte vill hamna i helvetet, då är det något som är fel.
Sen vet vi inte ett dugg hur himmelen och helvetet är. Jag förnekar inte helvetets existens, men jag vill få det förklarat för mig hur helvetet är funtat. Går det utöver mänskligt förstånd att förstå helvetet, då tycker jag det är onödigt att spekulera för mycket om det. Vi får ändå svar på det i slutet.
Vad är helvetet? Varför hamnar folk i helvetet? Förtjänar människor helvetet? Det är frågor som förbryllat min hjärna sedan jag var 7 år. Och under den tidiga tonåren så plågades jag av ständig ångest och sorg över alla människor som kommer gå förlorade, bad varje kväll att varje människa i slutändan skall hamna i himmelen, ville i mitt naiva oförnuft till och med byta ut min själ mot hela mänsklighetens. Varför skall jag glädjas i himmelen om människor som jag älskar brinner och plågas förevigt i helvetet. Plågas förevigt är väldigt starka ord. Än idag har jag svårt att förstå det när jag träffar människor som inte är troende men har fina hjärtan. Människans ondska förnekar jag inte heller, eller att vi är fulla av synd. Jag tänker varje dag onda tankar, och syndar varje dag.
Vad står det i grundtexten om helvetet, vad är alla ords betydelser i grundtexten? Det är frågor jag vill ha svar på, eftersom den svenska språket inte tar med alla bibelns nyanser.
Jag såg en gång på en bild med lava och eld, och tog fram ett helt vitt papper och tänkte. ”Vilket helvete är det värsta? Ett helvete med brinnande eld eller ett tomt helvete utan någonting, bara en evig, oändlig tomhet?” När jag var riktigt liten, var jag livrädd för att jag bara skulle lösas upp i en oändlig svart tomhet, utan att kunna tänka eller känna, men ändå skulle jag vara där som två ögon svävande i mörker och uppleva intighet och tomhet.
Det jag tycker beskriver helvetet bäst är det som Krister Renard ibland tar upp. Att det inom fysiken egentligen inte finns något som heter kyla, kyla är frånvaro av värme. Samma sak med ondska är frånvaro av godhet. Och därmed är helvetet frånvaro av Gud. Kanske helvetet inte är en brinnande flod, det kanske är en liknelse för att vi med våra begränsade hjärnor skall förstå någorlunda, men egentligen spelar det ingen roll hur helvetet är. Frånvaro av Gud är nog det hemskaste som finns.
Förtjänar människor helvetet?
Någon, jag tror att det kan ha varit C.S. Lewis sa att Gud kommer ge alla människor det de vill ha. De som vill ha Gud kommer få himmelen och de som vill inte ha Gud kommer få helvetet. Tänker man så, blir det genast lättare att greppa det hela.
Lewis sa också detta. Att man inte behöver vara rädd för om människor hamnar i helvetet eller ej, eftersom vi vet att ingen kommer till Fadern på annat sätt än genom Jesus, men vi vet inte alla sätt en människa kan komma till Fadern genom Jesus.
De orden ger mig frid på insidan.
Jeg tror hvis vi snakker om himmelem ofte så blir himmelen enda mer virkelig for oss.Halleluja
Tror vanliga svenskar att det finns ett helvete? Nej. En vanlig svensk ‘vet’ att ”det inte finns någon Gud och alltså varken himmel eller helvete. Det har Darwin bevisat.” Han vet också att ”människan inte är mycket märkvärdigare än t.ex. harar och hundar, vi är bara en del av skape… f’låt, tillvaron, och att vi alltså finns till ett tag och sedan försvinner.”
– Är han filosofiskt kunnig vet han även att ”någon viljefrihet finns förstås inte. Vår vilja är helt mekanisk. Det känns som att ‘vi vill’, men det är bara vår konstruktion som är sådan.”
– Det är svårt att vara gudlös. Hela tillvaron blir meningslös, absurd. Lyckligtvis ‘vet’ somliga ateister — som en man jag kände lite; han var full av förakt mot oss kristna — att ”vi naturligtvis kommer till himlen” allihop. Minsann.