Helvetesdebatter är inte särskilt nya. Det kommer och de går. I början av 1900 talet avskaffade Dagens Nyheter djävulen men det märktes knappt under resten av det seklet. Ett sekel med två världskrig och med mer människor dödade i krig och elände än någonsin förr i världens historia.

I Norge gick vågorna höga när Hallesby i sin berömda radiopredikan 1953 gick rakt ut och varnade för risken  att gå evigt förlorad. Professor Ingmar Hedenius gjorde ett utfall, som en avstickare i Tro och vetande debatten och kallade liberalteologer för ynkryggar som förnekade sin egen Bibel. Han menade att deras förnekande av helvetet samtidigt som man med munnen på något sätt ändå höll fast vid Bibeln var intellektuell ohederlighet. Därför skrev han boken ”Helvetesläran” som kom ut i början av 1970 talet där han försökte framställa Jesus som schizofren och ond eftersom han kunde tala om kärlek och samtidigt tala om helvetet. Han citerade en mängd bibelverser och direkta Jesus ord. Han var faktiskt mycket bibelsprängd, ateist som han var. (Vilket man inte kan beskylla dagens ateister för:) Sturmark sa till mig att han aldrig öppnat Bibeln och läst något i den.)

Hedenius problem, många ateisters problem, många klassiska liberalteologers problem och tydligen en del moderna förkunnares problem är att få ihop Guds godhet med Guds helighet och rättfärdighet. Frågan om straff och dom och en Gud som dömer ter sig skrämmande och främmande i vår postmoderna värld.  En god och kärleksfull Gud kan väl bara inte straffa? Tanken på att kunna gå evigt förlorad känns jobbig och inte rolig att försvara inför icke troende. Klassisk liberalteologi i olika varianter har oftast helt förnekat helvetet. Men så har man också haft en människosyn som oftast också mer eller mindre förnekat människans syndfullhet. En mer djupgående studie borde också göras angående hur frikyrklighet och pingst-karismatiska rörelser egentligen är influerad, medvetet eller omedvetet av mer klassiskt liberalteologiska läror på dessa punkter.Ett kort blogginlägg räcker inte för att reda ut detta.

Min tanke med detta inlägg är bara att säga att dessa debatter inte är inte på något sätt nya. Det är också att säga att det räcker inte med att snabbt gå ut på nätet och sedan rekommendera lite disparata böcker som verkar behandla detta ämne. Vi behöver teologiskt bevandrade och bibliskt grundade opinionsbildare om vi inte bara skall vispa på ytan.Det finns en rikedom av skatter i kyrkans  levande tradition och historia när det gäller detta viktiga ämne såväl som andra ämnen. Bristen på kunskap eller på förståelse att det redan finns kunskap om detta, gör att vi ofta uppfinner hjulet på nytt, på ett sämre sätt.

Det brukar lukta lite av idéevolutionism d.v.s tanken på att det senaste automatiskt är det bästa och att det man tänkt tidigare är fel då det, just, tänktes tidigare, alltså längre ner på evolutionsstegen. Det innebär inte att vi inte skall tänka på nytt i varje generation. Det bör vi göra, men vi har samtidigt ett ansvar att vara den apostoliska tro ”som blivit meddelad en gång för alla åt de heliga” trogen, Jud.v 3. Vi kan också lita på att Anden har beskyddat, bevarat och förklarat denna tro igenom kyrkans historia så att den finns tillgänglig idag. Samtidigt ger Andens oss nya infallsvinklar och perspektiv på eviga sanningar när vi tillsammans ber och studerar och lever ut uppenbarelsen.

Jesus har talat, Anden har talat,apostlarna har talat. Utifrån detta kan vi tryggt säga att kyrkan har alltid lärt, från apostlarnas dagar, att det finns både en himmel och ett helvete. Och viktigast av allt, att genom tron på Jesus Kristus kan vi undvika att gå förlorade och istället få evig frälsning, som en gåva, av nåd. En dårskap för världen men  en Guds kraft för de som blir frälsta, säger Paulus i 1 Kor. 1:18.