Häromdagen hamnade jag i en diskussion angående ett Twitterinlägg jag skrev. Lite sloganaktigt skrev jag: ”Content is King!” Det kan naturligtvis missförstås på Twitter( med endast 140 tecken)  som om jag menade att innehållet är det enda som är viktigt, inte formen. Så menade jag det inte men inser att det lät just så.

Det har förekommit  en längre debatt om just formen för den kristna tron. Delar av den debatten har blivit väl drastisk. I det vällovliga syftet att vara relevant, att kunna kommunicera så att man når utanför kyrkväggarna, har en del gått väldigt långt i kulturell anpassning.

Med jämna mellanrum kan man höra slagord som vill göra den kristna tron till enbart förkunnelse. Det viktiga blir då bara detta; att nå ut, till varje pris. Visst, evangelium betyder glada nyheter och ”evangeilion” är ”kerygma” d.v.s proklamatisk förkunnelse. Men tron är inte bara detta. Om vi likställer det kristna livet enbart med evangelisation eller motiverar kyrkans existens enbart utifrån evangelisation, hur viktigt detta än är, missar vi ändå något centralt. Nämligen Jesu inneboende i hans kropp, kyrkan.  Att evangelisation är ett av de viktigaste behoven idag, och att vi alla behöver nå ut bättre och längre och mer relevant, är vi överens om men det är inte riktigt samma sak. Kyrkan är något i sig. Den gör inte bara något och kan inte definieras enbart utifrån missionsbefallningen, hur lovvärd den än är.

Varför är detta då viktigt? Av flera skäl. Någon har sagt att kyrkan är en entitet där den själv är en del av budskapet. Med andra ord, budbäraren är också budskapet. Köper du glass av glassbilen får du inte bilen utan glassen men tar du emot evangelium får du Jesus, också i form av Kristi kropp och alltså också den budbärare som ger dig budskapet. Med andra ord; genom evangeliet, budskapet, kommer vi i kontakt med dess budbärare, kyrkan, som bär evangeliets innehåll, Jesus, i sig.

Jesu närvaro i kyrkan legitimerar henne, gör henne autentisk. Den uppståndne och förhärligade Jesus är förbunden med och närvarande i sin kropp och som troende är vi inlemmade i denna kropp och får genom Anden del av Jesu liv som pulserar i kroppen. Han är inte bara i himlen och vi på jorden. Vi är inlemmade i honom och han är reellt närvarande här på jorden i sin kropp. Han är inte här bara om vi tror det. Han är verkligen här. Tron gör honom inte närvarande men tron tar emot och tillgodogör sig hans objektiva närvaro som redan finns .

Liberalteologiska inslag under 1800-talet bidrog till att skapa en  åtskillnad mellan kyrka och Jesus. Tanken på Jesu enkla lära i motsats gentemot de kristna dogmerna och på Gudsriket som allmänt inneboende i alla. Man värjde sig gentemot tanken på syndafördärv och åberopade människans samvete och vädjade till förnuft, god vilja och handling, skapade förutsättningar för en uttunnad förståelse av kyrkan. Hela tanken på Kristi kropp och Andens inneboende verk i kyrkan sköts i bakgrunden  till förmån för den enskilde individens känslor, erfarenheter och plikter. Dessa tankar, om än i uttunnad form finns det ännu kvar spår av även i väckelsekristendom idag.

Evangelisk tro, med lovvärd betoning på Bibel, bön, evangelisation, omvändelse och personlig tro på Jesus, (allt detta är nödvändigt) har också ofta haft i sig en, ofta omedveten, nedvärdering av Kristi kropp. Församlingen har definierats dels i former av evangelisation och utåtriktat arbete dels i mer inomvärdsligt föreningstänkande där individer sluter sig samman kring lika syften och idéer.

Idag, med nya former och nya experiment så finns det fallgropar. Det är både den pragmatiska och den gnostiska faran och rent praktisk liberalteologi (liberalteologi i vid mening). Med praktisk liberalteologi menar jag tendensen att aktivt bekänna sig till någon form av bibeltro men samtidigt montera ner framför allt bibliskt etiska värderingar och därmed göra åtskillnad mellan dogmatiska och moraliska utsagor i Bibeln.

När det gäller pragmatisk inställning och gnostiska tendenser så drabbar detta mer och oftare än vad vi gärna vill tillstå. Detta sker dels när vi relativiserar formen till förmån för budskapet och dels när den enskilda formen mer eller mindre blir budskapet som förs fram. (Framförallt tänker jag då på när samtalet rör sig enbart kring olika former av evangelisation och gudstjänstliv, som om enbart formens förnyelse i olika enskildheter skulle skapa väckelse).

Kristna bär ofta på en stor dos av självförakt. Det innebär att vi ofta är redo att bejaka allsköns kritik världen har där den oftast tycker kyrkan är mossig , otidsenligt och allmänt efterbliven, både i innehåll och form. Även om det kan vara så ibland är jag övertygad om att både evangeliets kraft och Jesus inneboende i sin kyrka är starkare än människors tvivel eller kritik. Jesus är trots allt starkare än våra mänskliga begränsningar, annars skulle vi aldrig kunna nå ut överhuvudtaget. Jag tror inte riktigt på att om vi bara slipar alla trösklar, tar bort alla kulturella hinder, gör om alla gudstjänster så att människor känner igen sig från diskotek och klubbar, så kommer människor att välla in i kyrkan. Lösningen ligger snarare i att enskilda kristna verkligen är ute ibland icke troende och låter sitt ljus lysa. Det är snarare mobiliseringen av troende som är viktig och där finns det ingen ände på hur uppfinningsrik man kan vara för att ordna strukturer som skapar närhet, samtal och vardagsumgänge med icke-troende.

Pragmatismen slår fel när man tror att formen inte spelar någon som helst roll. Det här ett gnostiskt element kan komma in.  Den kristna tron är nämligen en inkarnationstro. När Gud sände sin Son i mänsklig gestalt och Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss var det inte obetydligt vilken form och gestalt Jesus hade. Formen var alltså en del av innehållet. ( man kan här frestas att hålla med Marschall McLuhans ”The medium is the message”; här är mediet budskapet.) Gud blev människa. Inte heller var formen ett hinder för andlig frihet som vi ofta frestas att tro. Då skulle Gud aldrig låtit sig begränsas av en människokropp.Eftersom Jesus fortsätter att leva i sin kropp, både i himlen och på jorden är det inte heller oviktigt vare sig vilken form eller innehåll denna har. Formen reflekterar, bär och bevarar innehållet, på gott och ont. Innehållet påverkar, präglar och utformar formen, också på gott och ont. Det hänger alltså ihop.