Mitt i påskveckan kom Joan Baez till Sverige. Arrangörerna hade nog inte en tanke på vilken tid det var:) Det var verkligen roligt att åka  ner till Cirkus i Stockholm och lyssna på henne, av flera skäl.

Naturligtvis finns det många idag som inte känner henne men på tiden det begav sig, 60-talet, var hon folk- och protestmusikens drottning, och Bob Dylan dess kung. Hon var alla gittarspelande, kepsbärande hippieliknande ungdomars förebild med sitt rättspatos, sitt gitarrspel, sin ljusa och klara röst, sin allvarliga, enkla framtoning, sitt komplicerade förhållande till Bob Dylan, etc. Pacifismen med fred på hela vår jord hägrade och hon sjöng ut det passionerat.

Nu blev det inte så. Livet har en förmåga att vara mer komplicerat och gå andra vägar. Det var därför med stor nyfikenhet jag åkte för att lyssna på henne. Inte bara för att höra hennes paradnummer men för att se hur en 70-årig ikon uppför sig numera, efter ett helt liv på barrikaderna.

Hon förde sig så väl. Så värdigt och högt. Hon hade många val att göra i sin ungdom, inte minst när rocken som livstil med dess ohämmade sex och droghysteri, vräkte sig över hennes enkla folkmusik och medborgarrätts engagemang. Hon valde folkmusiken och det politiska engagemanget och stod där igår med sin gitarr och ett enkelt ackompanjemang av en enda extra musiker. Hon såg ut som en värdig segrare med en höghet och ädelhet ingen verkar kunnat ta ifrån henne.

För mig, som just behandlat denna delen av mitt liv i första delen av mina memoarer, var det ett intressant fallstudie jag fick vara med om igår kväll. Inget nostalgiskt bakåtsug utan en summering av en engagerad människas liv och mina egna relationer till detta. Jag hade också stort nöje av att se och studera den gråmelerade publiken som alla nynnade med i Donna, Donna, Donna och andra kända ”örhängen” .

Man kan undra vad som pågick i sinnet av alla dessa 60-åringar när de hörde sånger som rimligtvis måste ha slungat dem tillbaks till tidigt sextiotal och deras egen ungdomstid. Tystnaden, kanske en förvånad sådan, spred sig när hon inledde med sången ”God is God” och nämnde Gud med jämna mellanrum hela konserten. Intressant! För mig blev det bara en enda stor tacksamhet till Gud att han tog engagemanget och passionen och som bubblade i mitt liv på den tiden och mötte mig, förvandlade mig och använde detta för sitt rike.