Det är verkligen en god eftersmak efter Jesusmanifestationen. Personligen tycker jag det var den bästa som vi haft. Detta var ju den fjärde och jag måste verkligen ge en eloge till alla som arbetat så intensivt för att göra den till vad den är. Så bra jobbat! Inte minst av ordförande Lennart Möller.

Det var lite mindre folk än förra året men det blev ändå en massiv uppslutning i Kungsträdgården. Jag upplevde alltsammans så andligt sammansvetsat i år. Det var ingenting som spretade eller for iväg utan allt gick in i ett högre syfte, att inte enbart demonstrera gentemot enstaka företeelser, hur lovvärt det än skulle vara, eller promota egna agendor utan just tillsammans med andra troende på bred front manifestera Jesus. Föredömligt!

Det började bra i Filadelfia i Stockholm med bönemöte mellan kl 9:00 till 11:00. Den som har varit med om åtskilliga stora bönemöten vet att det lätt blir att predikanter och representanter för olika intressen tar chansen att predika sitt favoritbudskap eller pusha sin agenda så att det blir mer prat än bön. Så var det inte i Filadelfia denna morgon utan en jämn böneström i två timmar med lovsång och korta inpass. Inte minst Bengt Johanssons ledning av lovsången borgade för detta. Det kändes moget, starkt och enat.

Så var det verkligen också i Kungsträdgården där vi, för en gångs skull, slutade innan schemalagd tid. Människor stod kvar och hade inte fått nog. Det är en bra känsla! Personligen upplevde jag det som en stor nåd att, tillsammans med representanter för stora delar av Kristi kropp få gå ner på knä på scenen och be för Kristi kropps upprättelse och vårt lands frälsning. Det är en oförglömlig syn som fastnar på näthinnan att se ett hav av människor i Kungsträdgården böja knä och be för Sverige. I sanning unikt, oförglömligt och välsignat! Det känns att något viktigt och välsignat har mognat fram under dessa fyra år!