Det kom upp en fråga om läroämbetet med anledning av diskussionen kring Jesu återkomst och eskatologiska spekulationer. Denna fråga öppnar naturligtvis upp en mängd andra frågor som kräver mer än några blogg inlägg. Här kommer inga fullständiga eller färdiga svar på detta men frågan är både viktig och intressant att lyfta.

Kyrkan har alltid, sedan apostlarnas tid hävdat att finns ett läroämbete men genom historien har det sett lite olika ut. Oavsett vilken del av kristenheten man tillhör, så på ett eller annat sätt har det alltid funnits någon form och funktion för detta.

Katolska kyrkan har sitt magisterium. Reformatorerna ville bevara det genom att tala om sig som ”magistrala” reformatorer, alltså med läroauktoritet. Påföljande väckelserörelser och kyrkobildningar har samtliga, på olika sätt, med olika betoning, hållit fast vid att det finns rätt lära och rätt liv som skall efterlevas och de som på olika sätt lär ut om detta.  Med Guds ord som grund och Anden som övervakare i kyrkans gemenskap har det alltid funnits behov av att både beskydda, förklara och kommunicera uppenbarelsen både på ett troget, sanningsenligt och i tiden begripligt sätt. Det innebär inte, att det inte för vår mänskliga svaghets skull kan gå snett men missbruk tar inte bort bruk och inget bruk alls skapar kaos. Detta utgår från den bibliskt baserade tron på att Anden både korrigerar när det går fel och bevarar sanningen i kyrkan igenom historien.

Själva tanken på att uppenbarelsen är objektiv stöter en del moderna kristna som gett upp hoppet om någon form av objektivitet. Ibland vänder man sig också emot själva tanken att det skulle finnas en auktoritet med legitim rätt att förmedla läroinnehållet. Det kan ha sin grund i att man inte tror på objektivitet. Det kan bygga på erfarenheter av maktmissbruk eller på att man helt enkelt inte vill ha auktoriteter. De ses som sådant som hindrar den individuella självständigheten och det kritiska tänkandet att någon skulle säga till mig ”hur det är”.

Grunden för någon form av läroämbete är att uppenbarelsen kan kommuniceras från generation till generation, från kultur till kultur, och ändå bevaras intakt så att dess innehåll inte förspills. Det förutsätter att uppenbarelsen är både sann och verksamt fungerande. Med andra ord att kyrkan fått ett sant ord, Guds ord, evangeliet, som har kraft att frälsa och att detta därför skall både bevaras troget och spridas effektivt för människor frälsnings skull. Detta kräver beroende av den helige Ande och en tilltro att Anden kan verka även genom svaga människor och att detta levs ut i de heligas gemenskap, inte i individuell isolering eller ifrån ”höga hästar”. Att tala Guds ord är inte en maktposition utan ett betjänande av fåren, Matt 24:45.

Det är inte speciellt förvånande att Herren har satt speciella tjänster i sin kropp, Apg 2:42, Apg 20:27,28,32, Ef 2:20,Ef 4:11 f, Hebr 13:7,17, Jak 3:1, m.m. med speciella nådegåvor att vaka över hjorden, att förklara, beskydda och kommunicera denna uppenbarelse, både i församlingen och ut till världen. Detta är ingen motsägelse till att vi alla har rätten och plikten att läsa Skriften, lyssna på Anden och följa vårt samvete. Snarare samverkar detta med varann. Att hårddra det ena och sätta det i motsats gentemot det andra skapar både fattigdom och förvirring.  Båda behövs och båda skall vara aktiva och medverkande till att bygga upp Kristi kropp.

I en tid där lätt blir att ”var och en gör som han själv vill” för att citera Domarboken behövs både stabilisering, klarhet, ödmjukhet och betjänande. Både att kunna lyssna och att faktiskt ha något att säga. Sedan måste man väl skilja mellan det Guds ord vi alla dagligen läser för uppbyggelse och ledning och dogmatiska sanningar i Skriften. Vi behöver både den dagliga uppbyggelsen, de praktiska förmaningarna, de konkreta tilltalen och den sunda läran. Olika lemmar i Kristi kropp har olika uppgifter i att utöva översyn, säkerställa och förmedla uppenbarelsens dogmatiska innehåll och hjälpa troende att bli uppbyggda och inspirerade i sitt vardagsliv. Alla skall inte träda fram som lärare men alla skall leva av Guds ord.

Alla troende behöver  heller inte var för sig uppfinna hjulet på nytt och alla behöver inte ständigt leta efter nya uppenbarelser för att vara relevanta. Frågan är om det finns förtroende för att Anden har lett och bevarat tron från generation till generation och att han har verkat i kyrkan, även genom ofullkomliga människor. Detta är inte en lätt process eftersom det i Kristi kropp både finns en Andens närvaro och syndigt behäftade människor. Det finns både överdrifter och felsteg men i allt detta finns det ändå en korrigerande och upprättande väg av Anden i och genom församlingen, Ef 3:20,21 där vi tillsammans med alla de heliga upptäcker bredden, längden, höjden och djupet, Ef 3:18. Överlåtelsen till att Jesus är Herre, trohet till Skriften, respekt för hur Anden lett genom historien i kyrkan, lyhördhet för Andens röst i nuet och genom andra än mig själv och öppenhet för att jag kan ha uppfattat saker fel behöver vi alla ha. Det ligger en välsignelse och ett skydd i att Herren har inrättat läroämbetet i Kristi kropp, Ef 4:11-13.

Väl medveten om att detta korta inlägg inte alls svarar på allt, och också skapar följdfrågor, men då behöver jag skriva en hel bok…