Det kom upp en fråga om läroämbetet med anledning av diskussionen kring Jesu återkomst och eskatologiska spekulationer. Denna fråga öppnar naturligtvis upp en mängd andra frågor som kräver mer än några blogg inlägg. Här kommer inga fullständiga eller färdiga svar på detta men frågan är både viktig och intressant att lyfta.
Kyrkan har alltid, sedan apostlarnas tid hävdat att finns ett läroämbete men genom historien har det sett lite olika ut. Oavsett vilken del av kristenheten man tillhör, så på ett eller annat sätt har det alltid funnits någon form och funktion för detta.
Katolska kyrkan har sitt magisterium. Reformatorerna ville bevara det genom att tala om sig som ”magistrala” reformatorer, alltså med läroauktoritet. Påföljande väckelserörelser och kyrkobildningar har samtliga, på olika sätt, med olika betoning, hållit fast vid att det finns rätt lära och rätt liv som skall efterlevas och de som på olika sätt lär ut om detta. Med Guds ord som grund och Anden som övervakare i kyrkans gemenskap har det alltid funnits behov av att både beskydda, förklara och kommunicera uppenbarelsen både på ett troget, sanningsenligt och i tiden begripligt sätt. Det innebär inte, att det inte för vår mänskliga svaghets skull kan gå snett men missbruk tar inte bort bruk och inget bruk alls skapar kaos. Detta utgår från den bibliskt baserade tron på att Anden både korrigerar när det går fel och bevarar sanningen i kyrkan igenom historien.
Själva tanken på att uppenbarelsen är objektiv stöter en del moderna kristna som gett upp hoppet om någon form av objektivitet. Ibland vänder man sig också emot själva tanken att det skulle finnas en auktoritet med legitim rätt att förmedla läroinnehållet. Det kan ha sin grund i att man inte tror på objektivitet. Det kan bygga på erfarenheter av maktmissbruk eller på att man helt enkelt inte vill ha auktoriteter. De ses som sådant som hindrar den individuella självständigheten och det kritiska tänkandet att någon skulle säga till mig ”hur det är”.
Grunden för någon form av läroämbete är att uppenbarelsen kan kommuniceras från generation till generation, från kultur till kultur, och ändå bevaras intakt så att dess innehåll inte förspills. Det förutsätter att uppenbarelsen är både sann och verksamt fungerande. Med andra ord att kyrkan fått ett sant ord, Guds ord, evangeliet, som har kraft att frälsa och att detta därför skall både bevaras troget och spridas effektivt för människor frälsnings skull. Detta kräver beroende av den helige Ande och en tilltro att Anden kan verka även genom svaga människor och att detta levs ut i de heligas gemenskap, inte i individuell isolering eller ifrån ”höga hästar”. Att tala Guds ord är inte en maktposition utan ett betjänande av fåren, Matt 24:45.
Det är inte speciellt förvånande att Herren har satt speciella tjänster i sin kropp, Apg 2:42, Apg 20:27,28,32, Ef 2:20,Ef 4:11 f, Hebr 13:7,17, Jak 3:1, m.m. med speciella nådegåvor att vaka över hjorden, att förklara, beskydda och kommunicera denna uppenbarelse, både i församlingen och ut till världen. Detta är ingen motsägelse till att vi alla har rätten och plikten att läsa Skriften, lyssna på Anden och följa vårt samvete. Snarare samverkar detta med varann. Att hårddra det ena och sätta det i motsats gentemot det andra skapar både fattigdom och förvirring. Båda behövs och båda skall vara aktiva och medverkande till att bygga upp Kristi kropp.
I en tid där lätt blir att ”var och en gör som han själv vill” för att citera Domarboken behövs både stabilisering, klarhet, ödmjukhet och betjänande. Både att kunna lyssna och att faktiskt ha något att säga. Sedan måste man väl skilja mellan det Guds ord vi alla dagligen läser för uppbyggelse och ledning och dogmatiska sanningar i Skriften. Vi behöver både den dagliga uppbyggelsen, de praktiska förmaningarna, de konkreta tilltalen och den sunda läran. Olika lemmar i Kristi kropp har olika uppgifter i att utöva översyn, säkerställa och förmedla uppenbarelsens dogmatiska innehåll och hjälpa troende att bli uppbyggda och inspirerade i sitt vardagsliv. Alla skall inte träda fram som lärare men alla skall leva av Guds ord.
Alla troende behöver heller inte var för sig uppfinna hjulet på nytt och alla behöver inte ständigt leta efter nya uppenbarelser för att vara relevanta. Frågan är om det finns förtroende för att Anden har lett och bevarat tron från generation till generation och att han har verkat i kyrkan, även genom ofullkomliga människor. Detta är inte en lätt process eftersom det i Kristi kropp både finns en Andens närvaro och syndigt behäftade människor. Det finns både överdrifter och felsteg men i allt detta finns det ändå en korrigerande och upprättande väg av Anden i och genom församlingen, Ef 3:20,21 där vi tillsammans med alla de heliga upptäcker bredden, längden, höjden och djupet, Ef 3:18. Överlåtelsen till att Jesus är Herre, trohet till Skriften, respekt för hur Anden lett genom historien i kyrkan, lyhördhet för Andens röst i nuet och genom andra än mig själv och öppenhet för att jag kan ha uppfattat saker fel behöver vi alla ha. Det ligger en välsignelse och ett skydd i att Herren har inrättat läroämbetet i Kristi kropp, Ef 4:11-13.
Väl medveten om att detta korta inlägg inte alls svarar på allt, och också skapar följdfrågor, men då behöver jag skriva en hel bok…
Ja, det är ju absolut nödvändigt att Kristi kropp fungerar. I rimlighetens namn måste en del bestämma åt vilket håll kroppen ska röra sig. Om alla delar har sin egen uppfattning och gör som den vill behöver kroppen rullstol för att ta sig fram överhuvudtaget. Men efterom vi inte har någon rullstol att ta till, blir den stående i kramper och ryckningar där alla försöker göra sin grej. Eller där somliga delar gör allt för att försöka ha ihjäl andra delar. Ingen vacker syn.
Vi behöver lärare som känner till tidigare generationers erfarenheter och kan ställa in kursen. Troligen går vi ändå fel ibland och får kolla kompassen. Men det är betydligt lättare att ändra riktning på en kropp som samarbetar än en som inte kan samordna sina rörelser.
Kanske känns gamla tiders kunskap mossig. Men fixar vi till den för att passa dagens kultur, kommer oxå den kunskapen vara mossig i morgon. Vi ska nog inte värja oss för den gamla mossan, utan se den som en rikedom som hjälper Kristi kropp att förstå Gud bättre. Det ger en trygghet som gör att vi vågar vidga våra gränser för vilka vi ser som våra syskon. Då får vi en kropp som fungerar bättre:)
Mycket intressant!
Matt 16:16ff; Luk 22:32 och Joh 21:15ff är skäl till att inte uppfinna hjulet igen…
Tack för mycket intressanta tankar om läroembetet…
Kom till att tänka på detta bibelvers:
Joh 16 Sanningens Ande
13. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske.
14. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er
15. Allt vad Fadern har är mitt. Därför sade jag att han skall ta av det som är mitt och förkunna för er
Jag tror också att Anden korrigerar när det går snett, men inte alltid på individnivå. Om individen som initialt begått misstaget, eller på bredare nivå organisationen som begått misstaget – inte böjer sig för tillrättavisning – tror jag att Gud korrigerar genom att resa upp parallella Gudsindivider och parallella uttryck för Guds församling. Bara för att de som styvnackat vägrat omvända sig fortfarande i världens ögon kan frodas, betyder inte att domen ej redan har fallit.
Grymt bra!
– Alla ar inte kallade till läroämbetet…
Jak.3:1
Mina broder, bli inte larare allesammans, ni vet att vi far en strangare dom.
– Alla har med den Helige Andes hjalp ansvaret att sjalva prova det som lärs ut och behalla det goda.
Joh.16:13
Men nar han kommer, sanningens Ande, skall han vagleda er med hela sanningen.
– Den som leder ratt bereder vag for Sanningen Ande->
Stotestenen
– Den som forleder bereder vag for villfarelsens ande ->
kvarnstenen
Jag tror också att Anden korrigerar när det går snett, men inte alltid på individnivå. Om individen som initialt begått misstaget, eller på bredare nivå organisationen som begått misstaget – inte böjer sig för tillrättavisning – tror jag att Gud korrigerar genom att resa upp parallella Gudsindivider och parallella uttryck för Guds församling. Bara för att de som styvnackat vägrat omvända sig fortfarande i världens ögon kan frodas, betyder inte att domen ej redan har fallit.
+1
Det kunne vært interessant om Ulf kunne peke konkret på HVEM som innehar dette læreembetet. I motsatt fall så blir det jo i praksis slik at ”alle tar seg lærere etter hva som klør dem i øret”. At alle personlig skal ”skille ut” hva som er rett er da hyperinduvidualisme i praksis – og totalt uhistorisk. Hva er det for slags kirke, der fårene er overlatt til seg selv; helt ubibelsk.
Ja det är bra med sunne lärare som talar och undervisar till folket fyllda av kärlek och barmhärtighet. Ett bra exempel på detta i dag är Joel Osteen i USA. Jag tänker också på två skriftstäder som Gud talade till mig om för ca 20 år sedan. Det är Paulus brev till Korientierna kap. 13:1-3 och i Hebreerbrevet står det att vi behöver ingen annan mellanhand eller ställföreträdare än Jesus Kristus. Tyvärr har många församlingsledare och pastorer behandlat många troende brödre och systrar på ett så felaktig sätt att många i dag inte längre har förtroende för kristna ledare och pastorer. Det handlar inte om att man vill gå sin egen väg eller inte men det handlar om att många troende har blivit så kränkta och förödmjukade av kristna ledare och pastorer att för att bevara sin kristna tro och leva ett normalt liv måste de skydda sig från att igen bli offer för sådan maktmissbruk. Vi behöver andliga ledare och pastorer som inte är så självupptagna och bara tänker på sig själva men tänker på fåren som de är satta att ta hand om.
Tack för ett bra inlägg. Detta forum kanske inte är det bästa med tanke på frågornas dynamik, komplexitet och avgörande betydelse. Men det finns behov av mer upplysning:
Är det som många av oss varit vana vid och som kallades ” det allmänna prästerskapet” skrotat?
Vilka kriterier gäller för att någon ska få behörighet att tjäna eller fungera i de olika funktionerna, lärare, herdar, apostlar?
Ulf Ekman skriver här om en läroauktoritet som varit vägledande för Kyrkan. Leder denna auktoritet fram till en samsyn i lärofrågar eller leder den fram till splittring?