Ett antal partiledare har gått sedan förra valet. Nu verkar turen ha kommit till Göran Hägglund. Det verkar inte vara någon tvekan om att hans stöd minskat radikalt även om Levengood och Hubinette gjorde allt för att få honom att se salongsfähig ut i TV för ett tag sedan. Frågan är vad kärnväljarna tycker om detta stöd?

Mats Odell som utmanare förvånar inte. Han har mycket erfarenhet och är duktig. Frågan är om han är framtidens man? Han är ett ankare som skulle behöva stödja någon yngre.

Nu har Marcus Birro hoppat in i leken. Han är en osedvanlig begåvning och mycket intressant. Men partiledare, där man måste vara hårdhudad, taktiskt beräknande, kompromissande, med ett intensivt arbetstempo, osv, osv? Behövs inte Birro mer som den röst i öknen han är? Skulle hans poetiska själ orka med den politiska vardagen?

Fler kommer säkert att anmäla sig nu när fältet verkar öppnas. Adaktusson har nämnts. Han kan den politiska arenan väl som initierad journalist och är både känd och omtyckt, men har visst sagt nej. Det har i och för sig fler gjort som sedan ändrade sig. Andra finns också som står i startgroparna.

Det är nog ändå ganska klart att det inte bara lackar emot jul utan emot partiledarbyte i januari för KD. Maktkampen och kraftmätningarna har bara börjat och telefonerna går säkert varma. Det är helt legitimt i ett demokratiskt parti där åsikter måste få brytas emot varandra och alla få säga sin mening. Så får majoriteten ge utslaget i januari.

Klart är i alla fall att om partiet skall överleva behövs drastiska förändringar, kraftsamling gentemot det centrala budskapet och värderingarna och ett klart tydliggörande kring vad detta parti egentligen står för. Det blir nog en varm höst på många sätt.