Veckan har varit intressant och fullspäckad. Ikväll åker jag till Stockholm för att samtala/debattera med domprost Åke Bonnier i Elimkyrkan. Det ser jag fram emot och det blir intressant att se om det blir mer samtal än debatt eller tvärtom. Åke vill nog mer ha ett mer förutsättningslöst samtal och det passar mig bra.

Vi lever idag i en postmodernt präglad miljö där var och en har sin berättelse, där det subjektiva ofta är det avgörande, där det relativa har starkt inflytande och där var och ens åsikt får stå för sig som en egen sanning, inte nödvändigtvis brytas emot andras. Toleranströskeln för  att ha i princip vilka åsikter som helst är hög både i det offentliga rummet och i kyrkan. Möjligtvis med undantag för om man verkligen menar att något faktiskt är sant eller falskt, objektivt rätt eller fel.

Med andra ord, om man är överens om att det mesta flyter omkring och man själv flyter med, så verkar man kunna undvika konflikter. Om man däremot faktiskt menar att verkligheten är grundad på objektiva andliga och fysiska fakta, på allmängiltiga moraliska principer från en av Gud given uppenbarelse, då reagerar ofta den sekulära omgivningen med stark intolerans. Detta passar verkligen inte in i bilden av vad man vill ha.

Utifrån detta är det intressant att studera Romarbrevet, som vi gjorde igår kväll, och gör i en serie öppna bibelstudier. Det är ingen tvekan om att aposteln Paulus är mycket klar på både en objektiv uppenbarelses giltighet, på evigt gällande moraliska principer och på den oerhört starka lösningen Gud gett oss så vi kan komma ur vårt andliga och moraliska dilemma, nämligen rättfärdigheten och  frälsningen i Kristus. Den bild Paulus målar upp i Romarbrevets första två kapitel innehåller ett flertal obekväma ord som; synd, förvillelse, död, vrede, dom, straff och förtappelse.

Det verkar uppenbart att Paulus menar att  förutom dessa begrepp kan vi inte överhuvudtaget förstå omvändelsen, Guds barmhärtighet, rättfärdigheten och frälsningen och det eviga livet. Vad som slår mig när jag studerar Romarbrevet är hur långt borta delar av kristenheten är från dessa bibliska termer och därmed verkligheten bakom detta. Vi verkar ha i mångt och mycket ignorerat och fjärmat oss från dessa andliga verkligheter och därmed riskerar vi att vattna ur evangeliet och i princip göra det till något annat än vad det faktiskt är. Inte undra på att vi har fått problem i kristenheten idag. Vi verkar lida av en slags postmodern, pragmatisk  feberfrossa, inriktade på terapeutisk underhållningshysteri mer än ett allvarligt sökande efter Gud för våra själars frälsning.

Jag känner inte Åkes teologi och uppfattningar i detalj men ser verkligen fram emot att lyssna på honom och faktiskt ha ett gott samtal med honom, inte minst om den kris kyrkan står inför genom de alltmer  sekulariserande tendenser som tränger fram så tydligt och ibland rent militant i dagens samhälle.