Ingenting går upp emot Psaltaren när det gäller att be. Den är verkligen alla tiders bönbok. Vi behöver  upptäcka den på nytt i varje ny generation och då inte bara läsa ur den, men be oss igenom den.

I väckelsekretsar finns ofta en ingrodd inställning att alla böner måste vara fria, annars är de inte andliga, inte äkta. Helst skall inget vara nedskrivet. Då blir det torrt och inrutat Denna vanföreställning, förutom att den är felaktig, kan bli kostsam för oss.Vi kan bli urvattnade i vårt böneliv och i tider av torka eller motstånd behöver vi bäras av ord som redan formulerats, av David, av Jesus.

När det var som allra hetast, under 80-talet, och motståndets vågor gick högt levde jag dagligen i Psaltaren och bad dessa böner intensivt, formulerade för tusentals år sedan men så dagsaktuella och mitt i prick och de bar mig igenom i allt. Det var en starkt upplevelse att vara buren på detta sätt och att bli given de ord man själv inte kunde uttrycka fullt ut. Både Psaltaren och tungotalet var ovärderligt för mig då, och nu.

Vi har ofta en uppfattning att urkyrkan var en enda glad karismatisk gemenskap där allt var spontant. Icke så! Församlingen tog över den judiska synagogans böneskatt och sätt att ha gudstjänst. Både Jesus själv och apostlarna gick regelbundet både till templet och synagogan och deltog i bönerna. Dessa var strukturerade omkring Skrifterna och särskilt Psaltaren och detta gick vidare in i den unga kyrkans böneliv och tjänst inför Gud, deras gudstjänst.

Det var ingen tvekan om att det var bönebrus och spontana böner, både i templet och i hemmen. Det var ingen tvekan om att det var Andens ledning och nådegåvor i funktion. Men det är inte heller någon tvekan om att det också var formulerade, skrivna och lästa böner. Inte minst Psaltaren, det judiska folkets och kyrkans bönbok, är ett bevis för detta. Till och med på korset ber Jesus ut Psaltarens böner. Psaltarens böneskatt skall bes ut, inte bara läsas igenom och citeras. Den bads kollektivt, inte bara individuellt. Den bads strukturerat, inte bara spontant.

Poängen är att vi inte behöver vara selektiva. Vi behöver inte välja. Vi kan både be spontant, med fria ord och med nedskrivna ord. Vi kan be både kollektivt och individuellt, både tyst och högt, både med Anden och med förståndet. Ett  böneliv lett av Anden är långt mer differentierat och mångfaldigt, både vidare och djupare, än vad vi ofta vill acceptera.   Vi människor är olika och kan inte trängas in i för trånga mallar. Det finns utrymme för så många olika sätt att be.

Så istället för att bråka om hur man bäst ber, egentligen en ganska absurd tanke, varför inte pröva olika sätt? Det finns utrymme för allt ifrån Psaltarens tidegärd till olika sätt att tala i tungor. Allt tillhör oss, och våra trossyskon kan lära oss mycket, om vi lägger av misstänksamhetens och felfinneriets solkiga klädnad.