Igår gick jag på konsert, tillsammans med Birgitta och några vänner, och lyssnade på Matteuspassionen av J.S. Bach uppfört av Uppsala Kammarorkester och St. Jakobs Kammarkör i Uppsala Konsert & Kongress.  Det är som att bestiga ett berg. Det är ett monumentalt verk som kräver koncentration och uthållighet. Ibland svåråtkomligt, ibland lättare.

Över 3 timmar Bach! Det var i sanning fascinerande och fantastiskt. Kanske har det aldrig gjorts någon bättre musik. Detta verk räknas som ett av de största.  Efteråt känns man rentvättad på insidan. Allvarligt men full av förtröstan och så personligt berörande.

Man får följa Jesu sista dagar på jorden, på vägen till Golgata på ett oerhört dramatiskt sätt.Musiken är fantastisk men tar aldrig över texten och innehållet utan förstärker dramatiken kring Jesus försoningsdöd på ett ibland oerhört intensivt sätt.

Detta verk uruppfördes troligtvis på Långfredagen 1727 i Thomaskyrkan i Leipzig där Bach var kantor. Efter hans död föll det i glömska tills Felix Mendelssohn upptäckte det på nytt och uppförde det i Berlin 1829. Detta innebar en renässans av Bachs musik som alltsedan dess hållits för den främsta i all klassisk musik. Man kan förstå varför!

Matteuspassionen är i två delar och mellan dessa delar hölls en Långfredagspredikan! Dock inte så igår. Det måste ha varit något alldeles särskilt att få en predikan i denna inramning. Det är ingen tvekan om att man går hem fylld med försoningsdramat ekande i hjärtat! Vilket verk!