Sedan sist jag skrev har det blivit ytterligare ett på vändor och ett antal möten med olika förkunnare. Jag har varit i Danmark och talat till danska pingströrelsens predikanter och till Åh stiftsgård och träffat präster och ledare i Svenska kyrkan. Nu skall jag strax ut till Ribbingebäck och möta trospredikanter.

Allt detta är väldigt roligt på många sätt. För mig personligen finns nog inget mer givande än att förkunna för förkunnare men också att samtala och lyssna, be tillsammans och att på olika sätt inspirera Ordets förkunnare.

Många lever under en stark press att ständigt kunna visa upp resultat. Detta kan bli ödesdigert. Frukten, tillväxten är Herrens. Vårt ansvar är att så ut säden, att förkunna och hjälpa människor och att vara trogna i den uppgift vi fått. Till detta kommer att själv umgås när med Herren i vardagen. NT har ett bra uttryck, ”bröder”. Det har inget med Jantelagen att göra utan istället ett uttryck för förtrolighet och inbördes kärlek. Alltför ofta präglas livet som kristen ledare av professionalism, av nästan omöjliga krav, av prestations och tävlingsbehov.

I en sådan miljö, där det gäller att vara bäst, ha flest, kunna mest eller synas vara andligast blir det hela snabbt andligt destruktivt. Det blir ytligt, oärligt och med en flockmentalitet kring det egna som till varje pris skall beskyddas. Det liknar mer en hård affärsvärld än den levande Gudens församling.

Att komma ur ett sådan självdestruktivt beteende är guld värt. Att våga gå en annan väg, våga öppna sig för de man har förtroende för, våga vara ärlig och sann, våga dela sina svagheter i en miljö där man inte blir hånad eller ratad är en Guds gåva. Det är sådana miljöer vi måste ännu mer bygga för att förkunnare skall orka löpa hela loppet och fullborda sin kallelse. Att få var med och hjälpa till med sådant är något av det finaste man kan få erfara. Inte minst att se hur mycket det finns av mångfald i olika individer som Gud använder och hur olika han använder dem.