Det var verkligen härligt att besöka Rom och den stora karismatiska konferensen. Den var arrangerad av dels ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services)  och den nationella italienska katolska  karismatiska rörelsen. Det var ett fantastiskt bra organiserat event och så otroligt mycket glädje.

Konferensen varade i två hela dagar, först och andra juni. Jag är rätt van med konferenser och möten som jag besökt genom åren över världen där  den förväntade siffran och den verkliga ligger ganska långt ifrån varandra. Så var det inte här. Det var otroligt att se 52000 glada människor komma in under första morgonen och lovsången börja, efter italienska förhållanden punktligt. Sedan fortsatte det hela dagen i nio timmar endast med avbrott för en lunch.( Den andra dagen blev det tio timmar.)  Lovsång, bibelundervisning, förbön, koreografisk dans, tillbedjan, förbön, mässa, allt flöt på i ett behagligt tempo. Ibland jublade man över Jesus som Herre eller gick in i stark förbön för något eller någon, så att fotbollslaget Roma, vars hemmaplan vi var på skulle varit avundsjuka. Ibland var det så tyst när alla var på knä i tyst  tillbedjan till Jesus att man kunde höra sin egen andedräkt. Det var sällsamt!

Det var roligt att få tid med de allra flesta talarna. De är underbara människor med en djup förankring i Skrifterna, i Andens liv och i Kyrkans famn. De är mycket duktiga. Inte minst tyckte jag om Ralph Martin som har lång erfarenhet som bibellärare. Det som slog mig var att det inte existerade någon spretighet eller kramp i dessa möten utan förnyelse och andlig tradition, det spontana och det liturgiskt formella, det objektiva och en levande erfarenhet levde, inte sida vid sida, utan helt integrerat, utan motsättningar med varandra. Det ena lever av det andra. Det gjorde mångfalden så rik och så levande i denna konferens. Det var också så familjärt trots det stora antalet människor och avslappnat samtidigt som det fanns ett djupt allvar och en längtan efter mer av Jesus och den helige Ande. Överlåtelsen till att fullt ut älska och följa Jesus som Herre var oerhört andligt mättad och att se så många på knä inför Herren för att återigen ge sina liv helt åt honom gjorde ett så starkt intryck.

Första dagen avslutades med ett besök av påve Fransiskus. Det var ett italienskt jubel som nog nordeuropéer inte riktigt är vana vid. Men när man inser att det är den påven representerar, nämligen Jesus,  som jublet gäller så förstår man entusiasmen bättre. Påvens tal och uppträdande är så märkt av ödmjukhet, glädje och klarhet att det är en ren glädje att lyssna på honom. Han kom verkligen som en fader för den karismatiska rörelsen. Han bejakade den till fullo, uppmuntrade till att ta Andens liv ut på gatorna i mission och  att betjäna de fattiga och behövande. Det handlar inte om att själv längta efter egna upplevelser och egen bekräftelse utan att i kärlek betjäna människor.

Först tänkte jag att antalet besökare skulle minska andra dagen då påven säkert utgjorde en höjdpunkt för många men så var det inte. Det var  lika många nästa dag.

Varje dag var det mässa och et var så härligt att se hur liturgin och lovsångerna blandades på ett så levande sätt. Det var också fint att se hur man levde starkt och påtagligt närvarande med  i alltsammans utan problem, utan ytlighet eller polarisering.

Sista kvällen avslutades med ett helande-möte av en irländsk nunna, syster Briege McKenna, O.S.C,  som själv upplevt ett dramatiskt helande och som åker världen runt och är använd av Herren i en stark helande tjänst. Hennes lugn, hennes trygghet och glada frimodighet  smittade verkligen av sig.

Överhuvudtaget var det mycket bön för olika kategorier av människor och situationer. Allt var mättat av bön och vissheten  och erfarenheten att Jesus var mitt biland oss hela tiden. Det är nästan omöjligt att återge allt som hände och alla intryck jag fick men jag är oerhört tacksam för möjligheten att ha kunnat vara med om den andliga milstolpe som denna konferens var.