Det var verkligen härligt att besöka Rom och den stora karismatiska konferensen. Den var arrangerad av dels ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) och den nationella italienska katolska karismatiska rörelsen. Det var ett fantastiskt bra organiserat event och så otroligt mycket glädje.
Konferensen varade i två hela dagar, först och andra juni. Jag är rätt van med konferenser och möten som jag besökt genom åren över världen där den förväntade siffran och den verkliga ligger ganska långt ifrån varandra. Så var det inte här. Det var otroligt att se 52000 glada människor komma in under första morgonen och lovsången börja, efter italienska förhållanden punktligt. Sedan fortsatte det hela dagen i nio timmar endast med avbrott för en lunch.( Den andra dagen blev det tio timmar.) Lovsång, bibelundervisning, förbön, koreografisk dans, tillbedjan, förbön, mässa, allt flöt på i ett behagligt tempo. Ibland jublade man över Jesus som Herre eller gick in i stark förbön för något eller någon, så att fotbollslaget Roma, vars hemmaplan vi var på skulle varit avundsjuka. Ibland var det så tyst när alla var på knä i tyst tillbedjan till Jesus att man kunde höra sin egen andedräkt. Det var sällsamt!
Det var roligt att få tid med de allra flesta talarna. De är underbara människor med en djup förankring i Skrifterna, i Andens liv och i Kyrkans famn. De är mycket duktiga. Inte minst tyckte jag om Ralph Martin som har lång erfarenhet som bibellärare. Det som slog mig var att det inte existerade någon spretighet eller kramp i dessa möten utan förnyelse och andlig tradition, det spontana och det liturgiskt formella, det objektiva och en levande erfarenhet levde, inte sida vid sida, utan helt integrerat, utan motsättningar med varandra. Det ena lever av det andra. Det gjorde mångfalden så rik och så levande i denna konferens. Det var också så familjärt trots det stora antalet människor och avslappnat samtidigt som det fanns ett djupt allvar och en längtan efter mer av Jesus och den helige Ande. Överlåtelsen till att fullt ut älska och följa Jesus som Herre var oerhört andligt mättad och att se så många på knä inför Herren för att återigen ge sina liv helt åt honom gjorde ett så starkt intryck.
Första dagen avslutades med ett besök av påve Fransiskus. Det var ett italienskt jubel som nog nordeuropéer inte riktigt är vana vid. Men när man inser att det är den påven representerar, nämligen Jesus, som jublet gäller så förstår man entusiasmen bättre. Påvens tal och uppträdande är så märkt av ödmjukhet, glädje och klarhet att det är en ren glädje att lyssna på honom. Han kom verkligen som en fader för den karismatiska rörelsen. Han bejakade den till fullo, uppmuntrade till att ta Andens liv ut på gatorna i mission och att betjäna de fattiga och behövande. Det handlar inte om att själv längta efter egna upplevelser och egen bekräftelse utan att i kärlek betjäna människor.
Först tänkte jag att antalet besökare skulle minska andra dagen då påven säkert utgjorde en höjdpunkt för många men så var det inte. Det var lika många nästa dag.
Varje dag var det mässa och et var så härligt att se hur liturgin och lovsångerna blandades på ett så levande sätt. Det var också fint att se hur man levde starkt och påtagligt närvarande med i alltsammans utan problem, utan ytlighet eller polarisering.
Sista kvällen avslutades med ett helande-möte av en irländsk nunna, syster Briege McKenna, O.S.C, som själv upplevt ett dramatiskt helande och som åker världen runt och är använd av Herren i en stark helande tjänst. Hennes lugn, hennes trygghet och glada frimodighet smittade verkligen av sig.
Överhuvudtaget var det mycket bön för olika kategorier av människor och situationer. Allt var mättat av bön och vissheten och erfarenheten att Jesus var mitt biland oss hela tiden. Det är nästan omöjligt att återge allt som hände och alla intryck jag fick men jag är oerhört tacksam för möjligheten att ha kunnat vara med om den andliga milstolpe som denna konferens var.
Blev väldigt gripen av den ödmjukhet som var över påven men också över lovsången som verkligen grep tag i mitt hjärta 🙂
Väldigt roligt. Särskilt tilltalas jag av din beskrivning hur andens liv samspelar med tradition och liturgi. Är det inte just den förankringen en andlig förnyelse behöver? Vi behöver ju all den erfarenhet som hela kyrkan är bärare av. Har sett lite sekvenser från konferensen. Härlig stämning!
Det låter härligt och som något att längta efter för egen del. Tack Ulf och Birgitta för att ni delar med er av detta!
http://minpastorulf.blogg.se/?tmp=537818
Hej Ulf,
Jag var i många år med i Södermalmskyrkan med Bror Spetz som pastor (88-04) och såg det som var början av Livets Ords verksamhet. Jag ser med spänning fram emot det som nu kommer att ske!
Jag har själv varit i Italien och sett överlåtelse,som finns bland katolska vänner. Våran materialism,har kvävt ANDEN. Tyvärr, nå Gud förlåta. Oss.
Tack för en glad och fin rapport av konferensen! Kommer med stor glädje ihåg besöket hos våra katolska karismatiska vänner för några år sedan på deras kontor i Rom, en härlig upplevelse.
Roligt att höra. Timing !
Hej Ulf!
Du skriver!
”Det var ett italienskt jubel som nog nordeuropéer inte riktigt är vana vid. Men när man inser att det är den påven representerar, nämligen Jesus, som jublet gäller så förstår man entusiasmen bättre.”
Ulf är inte detta bara din personliga positiva tolkning av denna upphöjelse av en människa? Ser du ingen risk att detta jubel ändå fokuseras på påven och att Jesus hamnar i bakgrunden?
De gamla läsarna brukade ställa en kontrollfråga när det var tveksamheter, ”var står det skrivet?”
Ulf nu frågar jag dej var i skriften finner du stöd för din tolkning att det är ok att upphöja en människa så som vi ser att man gör med påven?
Jag har själv besökt Rom, vandrat på petersplatsen, sett påven titta ut från balkongen, hört folkets jubel, sett prakten i peterskyrkan, varit stum av förundran, men insett att detta
är ju endast är ett människoverk.
När jag läser om all din entusiasm över din nyvunna kärlek till Rom så undrar jag, inser du inte att hela detta katolska imperium är ett människoverk dömt till undergång och att Jesu enkla väg till frälsning hamnat på undantag i detta människostyrda kyrko system?
Vist finns det dom som upphöjer påven på ett felaktigt sätt.Men det finns dom som upphöjer folk i protestantiska kyrkan också på ett felaktigt sätt.Men idag är det inte det stora problemet utan snarare det förakt man har mot ledarskapet i Guds församling och det är nått jag tror Gud vill att vi ska göra och det är att uppskatta våra ledare och be fördom.Titta på Josef som blev sold som slav av sina bröder hur Gud upphöjde honom så att han blev insatt av farao att styra över hela Egypten på grund av den ödmjukhet som fanns över hans liv och det står den som ödmjukar sig ska Gud upphöja inom sin tid 1 Petrus 5:6
De som Gud upphöjer är en sak, men de som låter sig upphöjas av människor är något helt annat! Vi vet att Guds principer är tvärt emot världens, den största här på jorden är den minsta i himmelen och tvärt om.
Kan du eller Ulf ge ett enda exempel från bibeln där någon människa blev upphöjd av Gud och samtidigt varaktigt upphöjd och ärad av människorna?
Knappast! Inte ens Jesus fick uppleva detta! Jo möjligen när han red in i Jerusalem på en åsna i Joh 12:12, fortsättningen vet vi då han senare blev förrådd och avrättad av folket.
I Matteus 23 går Jesus tillrätta med de som strävar efter att bli upphöjda av människor. Kärleken till hederplaterna i synagogan. Vers 6 (eller att sträva efter de främsta platserna när påven framträder)
Jesus avråder även från att låta sig bli kallad Fader i vers 9. Kanske du eller Ulf kan förklara för mig varför det finns så många som låter sig kallas Fader i den katolska kyrkan? Detta trotts att Jesus själv så klart varnar för detta?
det är ingen som sagt att vi ska upphöja människor jag så bara att Gud upphöjer vem Han vill titta bara Josef och Daniel och många andra hur dom blev insatt av Gud I olika positioner i samhället . Det är bara en vi ska prisa och tillbe det är Gud alena 🙂
Bertil jag håller helt med dej i att Gud upphöjer vem Han vill.
Frågan gällde dock det faktum att påven blir upphöjd som om han vore att jämnställas med Gud! Det liknar till mycket kejsarens upphöjelse i det gamla Romarriket.
Där du svarar: ”Vist finns det dom som upphöjer påven på ett felaktigt sätt.”
Vad menar du med att upphöja påven på ett felaktig sätt?
Det finns ju bara en som är värd all ära och upphöjelse.
Din invändning är lika klassisk, som enkel att tillbakavisa. Se Invändning 9 på AveMarisStella;
INVÄNDNING: Kyrkornas hela prästerskap är ogiltigt, eftersom enligt Matt 23:9 är det förbjudet att kalla någon för Fader. Jesus säger uttryckligen; ”Ni ska inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.”. Dessutom finns inte påvetiteln i Skriften!
SVAR: De kristna som har problem med de titlar som används i katolska, ortodoxa, anglikanska samt lutherska sammanhang, får massor av problem när de läser Skriften på ett sådant sätt. Nästa vers blir då extremt jobbig, för där förbjuds att kalla någon lärare eller mästare. Då blir ”söndagsskolelärare” och ”bibellärare” också helt felaktiga begrepp. Om du läser skriften på detta sätt, får faktisk ingen någonsin kallas fader eller lärare. Så enkelt går det inte att komma förbi kyrklig tro, även om några gjort flera försök just här. Angående påvetiteln är denna bara en annan beteckning av Fader (alltså papa = Fader) och om St Paulus var fader och St Petrus var ledaren bland de tolv, så blir även denna invändning märklig. Invändningar av denna typ blir i slutändan enbart fåniga, för faderstitlar finns i t.ex.1 1 Kor 4:14f. St Paulus anses ofta vara en ”Fader”2, därmed är inte själva titeln problemet i Matt 23:9, utan det handlar om hur man graderar eller snarast hur fariséerna missbrukade sin auktoritet… Hur kan det vara fel att visa faderlig vördnad för den som föder dig med Guds ord och Kristi kropp?
1 Se också Dom 17:9f; Matt 19:19; Luk 11:11; 16:24; Joh 4:12; Apg 4:25; 7:2; 22:1; Rom 9:10; 1 Kor 7:8; Ef 3:14f; 1 Tess 2:11; Hebr 12:9 och 1 Joh 2:13f. Se även hos de allra tidigaste kyrkofäderna, osv.
2 Paulus hade inga fysiska barn!
Allt Gott
Skulle det vara ett människoverk… som funnits i snart 2000 år… (Matt 16:18)..?
Teija!
Om inte förr så kommer det att visa sig inför tronen vad som var människoverk och vad som var från Gud.
Jag är inte satt att döma, men jag är helt övertygad om att mycket av det vi idag håller heligt och kallar traditionen kommer inte att hålla provet.
Hei Ulf 🙂
Tack for at du delar med oss av din erfarenhet fgennom många år i tjenst for Herren. Det du har valt gøra har gett oss et vidsyn på Jesu kropp som vi inte hadde tidigare. Min fru og jag har inga planer om at bli katoliker, men innser mer og mer at vi er vanliga (katolske) kristne, og at det trots alt finns en arv som har sitt ursprung just her. Facinerande at se hva som hender i det karismatiske katolske miljø. Ting endrar seg. Inte minst på det økumeniska området eftersom den lutherske ock katolske kyrkan i samarbetet med alla øvriga frikyrkeliga samhellen har kommit fram til en ny felleserklæring i forhollande til rettferdighet ved tro alene. Vi gledjer oss storligen øver Livets Ords stendiga framgång ock sender vår dotter avsted på bibelskolan med stor gledje. Det er en fantastisk gjeng der borte, og vi er så sikre på at hon er i Guds goda hender. Vi helsade på utanfor Livets Ord i fjor somras om ni kommer ihåg. Vi er så tacksamma til er begge två for hva ni har betydd ock forfarande betyder for oss. Forlåt lite svorskhet her.
Guds rike velsignele .Torill og Brynjulf
Det stor i ordet att ära den som äras bar så jag tror inte det är fel att ära nån.Vad som är fel det är när man på ett felaktigt sätt upphöjer någon men att uppskatta och ära någon på rätt sätt tror jag inte är fel .Och det tror jag vi här i Sverige behöver göra mera det är att uppskatta våra ledare i kyrkan mera som man gör i många andra länder där man visar stor uppskattning för sitt ledarskap!inte att sätta upp någon på en hög häst utan ära och tacka Gud för dom och visa dom uppskattning för det dom gör