Att våga vända blicken inåt och se, fast man först inget alls ser.

Att fortsätta lyssna inåt tills konturer av ett inre landskap träder fram och det yttre bruset upphör.

Att skydda hjärtat från allt som ständigt drar, rycker, sliter, pockar, ropar, kräver, lockar, distraherar och kräver uppmärksamhet och omedelbar, oupphörligt reaktion.

Att låta Andens ljus falla på stort och litet, på ljust och mörkt, på det som är bra och det som är dåligt, utan reservationer, slitna slogans eller flykt.

Att hålla Jesus helig, dyrbar, älsklig i våra hjärtan, att söka efter helgelse, att se Jesus i varje stund, varje ögonblick, just nu, inte i framtiden, inte i andra omständigheter.

Det är att sakta vinna sin själ istället för att förlora den.

Att orka stilla sitt sinne, att förminskas och låta Jesus växa till, att förflytta uppmärksamheten från mig till Honom.

Att gå in i den tystnad som blir till en daglig död där bönens kammare är hjärtat och hjärtats fördolda människa är verklig, där djup ropar till djup och bara Gud, inte vårt arbete för Honom, utan Han själv blir viktigast.

Där är äkta salighet och verkligt liv.  Där är Jesus.

Dit längtar varje hjärta. Att erfara detta tar ett liv.