Att våga vända blicken inåt och se, fast man först inget alls ser.
Att fortsätta lyssna inåt tills konturer av ett inre landskap träder fram och det yttre bruset upphör.
Att skydda hjärtat från allt som ständigt drar, rycker, sliter, pockar, ropar, kräver, lockar, distraherar och kräver uppmärksamhet och omedelbar, oupphörligt reaktion.
Att låta Andens ljus falla på stort och litet, på ljust och mörkt, på det som är bra och det som är dåligt, utan reservationer, slitna slogans eller flykt.
Att hålla Jesus helig, dyrbar, älsklig i våra hjärtan, att söka efter helgelse, att se Jesus i varje stund, varje ögonblick, just nu, inte i framtiden, inte i andra omständigheter.
Det är att sakta vinna sin själ istället för att förlora den.
Att orka stilla sitt sinne, att förminskas och låta Jesus växa till, att förflytta uppmärksamheten från mig till Honom.
Att gå in i den tystnad som blir till en daglig död där bönens kammare är hjärtat och hjärtats fördolda människa är verklig, där djup ropar till djup och bara Gud, inte vårt arbete för Honom, utan Han själv blir viktigast.
Där är äkta salighet och verkligt liv. Där är Jesus.
Dit längtar varje hjärta. Att erfara detta tar ett liv.
Jeg blir så oppbygd av å lese det du skriver! Er det noen som virkelig kan vise til et fremgangsrikt arbeide for Gud, så er det jo du! Allikevel oppfordrer du til å søke Gud å ha identiteten i Ham, ikke det man har gjort. Ønsker deg all styrke og kraft i fremtiden!
Å tack Ulf! Dessa ord blev som vatten i öknen till en småbarnsmamma. Viktigt!
Tack, varmt tack för dessa ord…till uppmuntran och eftertanke!
Men det är ju så vi vill ha det Ett rent hjärta Tack käre Ulf
Tack.
Oj, vad mycket jag har att lära mig!
Detta är något som vi uppstressade nutidssvenskar borde ta till oss av!
Amen!
Amen!
Tack, mycket uppbyggligt och bra inlägg. Får vi kalla dig ”fader Ulf” nu btw? 😉
Ljuvligt Tack !!
Varmt tack f dessa tankar!Guds rika välsignelse t Dig o Birgitta. Gunhild Nordlander
Skulle vilja översätta dikten till polska, skulle det vara möjligt?
Denna ljuvliga övning i att leva i Guds Närvaro…. Enbart för Honom och allt för Honom… Omsluten av Kärlek…
tack Ulf för dessa kloka ord finnas bara en sak att säga och det är Amen
http://minpastorulf.blogg.se
Många gånger har jag lyssnat, sett och sökt inåt. Var gång har blivit ett misslyckande. Bruset från mina egna tankar ryter likt forsande vatten och upptar till sist hela mitt inre. Jag hör inget, ser inget och erfar intet. Men mitt inre längtar efter detta du nyss beskrev, fast hoppet om en sådan erfarenhet har dunstat bort lite i taget, likt vatten på en solvarm klippa.
Mitt råd är en retreat.
Ta dig den lyxen. Kräv det. Slåss för det!
Njut!
Ge inte upp, Rune Wåhlin! Den inre samlingen är en Herrens gåva som du kan förbereda dig för. Det finns många sätt att förbereda sig för detta. Ett sätt är att gå in i sin kammare, stänga dörren, ta fram en bild av Vår Herre som man tycker om, tända ett ljus. Be en kort bön till den Helige Ande om vägledning. Det kan räcka med att säga: Helige Ande, inspirera mig, t.ex. Man behöver inte vara mångordig. Tvärtom, ju färre ord desto bättre, är min personliga erfarenhet. Titta på bilden av Vår Herre, försätt dig i Hans sällskap. Föreställ dig Herren Jesus vid din sida. Säg inget, var bara tyst. Titta på Honom. När distraktionen kommer, uppmärksamma den inte, bara skjut den åt sidan och börja om. Tänk på att Herren är vid din sida. Gör så en stund varje dag, gärna vid samma tid varje dag, så att det blir en vana att få en stund i ensamhet med den Älskade. Kom bara ihåg att den inre samlingen är en gåva. Du får den när Vår Herre märker att du är redo för den. Ge bara inte upp, oavsett omständigheter. Han vill ha din kärleksfulla uppmärksamhet, för Han har Sin kärleksfulla uppmärksamhet riktad mot dig. Sök inte att få olika nådegåvor, utan bara Herren själv, för Han är den största Gåvan.
Fast det går väldigt bra utan ljus och någon bild oxå! Att fokusera på Hans kärlek till dig finns en enorm vila och en djup tillfredsställelse. Retreater i all ära men den totala ensamheten som underlättar finns inte där.
Marianne
Gudsfolket är på vandring tillsammans. På en retreat är tystnaden talande i Kyrkans stora famn, där man just i ensamhet får bära det man vill, in i liturgins sköna Jesuscentrering.
Tänk att Jesu bönbok (Ps) får bli min. Tänk att judarnas skrik mot JHWH, får bli mitt. Tänk att Gud blir männskligt kött o blod framför mina ögon. Tänk att Gud är där.
Och i allt detta får mina ögon möta Hans. Han ser igenom mig med nådefull kärlek o jag bärs av en fysisk verklig gemenskap, över tid o rum.
Ensamhet är bra, men en tyst bibelsprängd gemenskap, som samlas – just en brödragemenskap i bönen, runt bordet o Ordet har ALLTID (jmf Apg 2) varit en väg framåt.
Ta en vecka i kloster på en retreat. Det är verkligen verklighetsnära. ”Fäst dina ögon på Jesus, se in i verkligheten själv…”
Allt Gott
annorzzz; Håller med dig! En retreat kan vara fantastisk när de andra deltagarna också är där för att söka Herren. Ibland hamnar man i en grupp där en stor del är där för lite semester och för att umgås med vänner. Väldigt störande och bortkastade pengar.
Själva grunden för den intensiva närheten till Jesus måste vara i den egna ensamheten. För mig stimulerar en retreat den relation jag redan har till Herren och vi har mycket att ge varandra.
Själv har jag märkt att tv-tittande, bokläsande och liknande stör mig och ”bilderna” jag får från Herren blir förvanskade och ganska konstiga. Ett par dagars fastande från media underlättar enormt.
Låter intressant med kloster med jag är inte bekväm med den stora roll Maria har i den miljön. Tack för tipset i alla fall!
Vackra ord och stående ovationer från de trogna!
Men frågan är vart leder detta inåtvända sökande?’
Våra kroppar är den Helige Andes tempel (1 Kor 3:16), så det inåtvända sökande leder till Gud som är närvarande i oss och runt oss (Apg 17:28).
Mycket bra skrivet Teija kan bara hålla med dig i det du skriver sökande leder oss närmare Gud (Jer 29:13)
Bäste Inge: Att vara trogen är väl något fint? Här gäller det ju troheten mot Gud, hur ens hjärta kan få bli vänt mot honom i allt högre grad. Och det lär ta ett liv. Minst. All uppmuntran tages emot med tacksamhet – och när man får uppmuntran blir man ju glad och säger tack. Det är väl bra? ☺
<3 …and to find in that place an abyss of divine love; heart-melting to a place beyond words… burning down ego and fear… to a place where every heart beat is a sigh: My God, I love you so much…