1 Petr  1:22 ”Ni har renat era själar genom att lyda sanningen så att ni älskar  varandra uppriktigt som bröder. Älska då varandra uthålligt av rent hjärta. ”

För en kristen finns det ett ständigt behov av själens renande. Det är nödvändigt  för vår fortsatta frälsning/helgelse och ingår i det stora verk Herren utför i oss för att förbereda oss för himlen. Att vi är av nåd, genom tron på Jesus, Guds älskade barn och har blivit försonade med honom genom Jesu blod i hans fullkomliga verk på Golgata är oerhört stort.  Men det innebär inte att allt är fullkomligt och färdigt i våra liv. Det objektiva försoningsverk Gud i Kristus har utfört för oss på korset måste bli en subjektiv verklighet i oss, i våra egna liv, i vår dagliga erfarenhet. Detta tar tid och innebär också kamp.

Helgelsens väg är reningens väg, inte minst i våra själar. Denna reningsprocess kan ibland vara väl så smärtsam. Sanningens ljus, Guds eget ljus lyser in själens alla vinklar och vrår. Men det är inte ett kallt obarmhärtigt och ständigt anklagande ljus utan Guds milda barmhärtighets ljus som strålar fram ur Kristi ansikte med kärleksfull förlåtelse, rening och upprättelse grundat i försoningsverket på Golgata.  Icke desto mindre är det ett skarpt och avslöjande ljus som verkligen avslöjar hjärtats fördolda motiv,  dess egentliga uppsåt och tankar eftersom ingenting kan ligga fördolt för honom som ser så klart in i vårt inre. Han vill rensa bort den osanning och själviskhet pyr i vårt inre och som förleder och skadar oss.

 

Sanningen renar oss. Inte vad som är sant om andra, vad vi kan peka på hos de vi inte tycker om eller inte håller med, utan sanningen om  det som finns, ofta undanskymt i våra egna liv. Det är  den objektiva sanning som kommer från Jesu egen mun, genom Guds ord, genom Andens tilltal, genom samvetet, den stilla röst som talar i vårt inre och övertygar oss om sådant vi helst inte vill tala om eller låta oss påminnas om. Denna sanning är det som verkligen är frigörande för oss.

I en bok om biktens helande kraft säger författaren Scott Hahn: ”När vi berättar om våra problem-på jobbet eller hemma- tar vi då med sådana detaljer som kan kasta en skugga på vårt eget ansvar för det hela? Eller framställer vi istället oss själva som hjälten eller ett hjälplöst offer i ett pågående drama på kontoret eller hemma? Om du och jag tänker över ordentligt hur vi talar om det som händer oss i vardagslivet, kommer vi antagligen att hitta tillfällen då vi överdriver vår roll som offer, då vi förstorar upp andras fel samtidigt som vi inte låtsas om våra egna. Vi hittar ursäkter och förmildrande omständigheter för våra egna dumheter,samtidigt som vi är ganska obarmhärtiga när det gäller att räkna upp våra grannars och arbetskamraters felsteg. Ofta kommer våra vänner och familjer att tro på vår version av vad som hänt. ofta kommer vi till och med att börja tro på den själva. ”

”Denna förfalskning av minnet är en av våra värsta fiender, eftersom den angriper den djupaste roten i våra andliga och moraliska liv.  Det finns inget lömskare sätt för villfarelser att få fäste, än genom denna förfalskning av minnet genom små retuscheringar, betydelseförändringar, urblekningar, utelämningar och ändringar av tonvikten.”   Ur Scott Hahn, ”Herre, förbarma dig.  Biktens helande kraft”, sid. 13, förlaget Catholica.

Resultatet av att följa och lyda sanningen, den sanning som renar våra själar, det är, säger 1 Petr 1:22 att ”ni älskar varandra uppriktigt som bröder.” En reningsprocess i min egen själ åstadkommer inte bara ett erkännande av vad som som är sant, värdigt rätt och rent,  vilket är befriande, utan resulterar framförallt i kärlek till bröderna, till andra människor. Sanningen handlar alltså inte enbart om min andliga utveckling utan om att förflytta fokus till andras bästa. Kärlek handlar om andra. Kärlek är inte en flummig känsla, en berusning, utan viljan att sätta andra människors bästa, inte mitt eget, i centrum. En sanning som inte leder till att betjäna andra är inte en verklig sanning, hur faktiskt korrekt den än verkar vara. Därför duger det inte att tyckas ha rätt gentemot andra, att rättfärdiga sin eget beteende med att man ständigt pekar på andras uppenbara brister.  Därför avslöjas också bristen på kärlek just då vi inte får som vi vill, då det inte går som vi vill, då andra inte gör som vi vill, då vi inte kan kontrollera skeenden och omständigheter eller då andra har åsikter vi inte tycker om och  just därför tycker oss ha rätt att förringa och förakta dem.

Inte undra på att denna vers,1 Petr 1:22, slutar med uppmaningen:”Älska då varandra uthålligt av rent hjärta.” Alltså, vad var motivet för min ”kärlek” när det inte gick som jag tänkte? Att få något, vara något, utnyttja någon? Om omständigheterna förändras, om vi inte längre tycker lika, om vi inte har nytta av varandra längre, svalnar då kärleken? Förvandlas den då till likgiltighet, till agg, till irritation, till hån? Då var det kanske aldrig äkta kärlek? här behöver vi alltså både ett rent hjärta och uthållighet i relationer.  Just dessa inre dolda motiv i oss alla behöver sanningen avslöja  så att kärleken kan flöda renande fram  i våra själar. Vi behöver inte heller bli för moralistiska eller chockerade, men inte heller urskuldande eller överskylande,  över vad vi finner i oss under denna själens rening. Det tillhör det mänskliga livets ofullkomlighet. Vi syndar nämligen, ofta, åter och åter.  Men detta kan övervinnas med den hjälp Gud gett oss i Kristus. Gud är ju för oss, inte emot oss och vi kan älska därför att han först har älskat oss.