Min senaste Keryxartikel, som kom för ett tag sedan och som handlar om varför jag valde att bli katolik har varit mycket uppmärksammad. Den har kommenterats i olika sociala media, inte minst i bloggar och i kristen press.  I de flesta fall är det korta citat från den som förekommer, i några fall lite längre.

Nu lägger jag ut den fullständiga artikeln här eftersom den, för att man skall få rätt uppfattning och perspektiv, bör läsas  i sin helhet. Jag kommer inte att ägna mig åt att kommentera den speciellt. Däremot  kommer jag senare i höst genom olika inlägg här på bloggen att gå in på en del av de områden som jag här kort belyser i artikeln. De som begär, flera har redan gjort det, att jag skall svara på en mängd olika frågor angående katolicism och katolska kyrkan, kommer att steg för steg att få svar.

Här kommer artikeln:

Därför blir jag katolik.

För några veckor sedan offentliggjorde min hustru och jag vårt beslut att inom kort förenas med den Katolska kyrkan. För en del kom det som en stor överraskning och verkade obegripligt, ja nästan chockerande. För andra blev det knappast en överraskning alls utan man hade sett detta komma under en tid. Konspirationsteorierna kring detta har i vissa läger också varit många.

För oss själva kom detta steg som resultat av att under drygt tio år stegvis ha närmat oss, upptäckt, uppskattat och ingående studerat och reflekterat över och även samtalat med katolska teologer angående den katolska kyrkans väsen, lära och praxis. Vi har mer och mer förstått att fullheten i Kristi kropp finns närvarande i den Katolska kyrkan och att denna kyrka faktiskt är den kyrka som Jesus instiftade här på jorden.

Detta har steg för steg lett oss till att ta ställning till det vi har upptäckt och vårt samvete bjuder oss att agera på det vi fått visshet om. Vi upplever Herrens ledning i detta, precis som vi gjort i andra trossteg vi tagit i vårt liv.

När vi nu fattat detta beslut ser vi samtidigt tillbaka med djup tacksamhet på hur vi har fått tjäna Herren i och igenom församlingen Livets Ord i över trettio år. Det har varit en fantastisk tid, både i uppbyggandet av församlingen i Uppsala och genom det stora missionsarbete som vi fått förmånen att delta i. Det har varit år av blod, svett och tårar likaväl som glädje och salighet. Vi har haft förmånen att få ge en stor del av vårt liv till detta undervisande, evangeliserande och missionerande arbete. Livets Ord är en församling som vi så tydligt upplevde att Herren ledde oss att grunda, inte i protest eller motsättning till någon annan, utan som ett redskap för Herren för att nå människor med evangelium.  Vi kommer för alltid att vara förbundna med, älska och uppskatta denna församling på ett djupt sätt. Där har vi upplevt Herren på ett så genomgripande och härligt sätt och vi har där fått så många andliga erfarenheter som vi tackar Gud för. Vi är också övertygade om att Livets Ord kommer att fortsätta att tjäna Herren efter den vision den fått av Herren och genom den övertygelse som bärs upp av dess ledare och dess många och underbara medlemmar. Trots att vi upplever att vårt uppdrag i församlingen nu är slutfört, tror vi att vänskapen oss emellan alltid kommer att bestå. Verket vilar i goda händer och Herrens hand är på det.

Vad är det då som får oss att ta detta, i mångas ögon, så drastiska steg? Det är inte en protest emot vår bakgrund. Det är inte en flykt ifrån de uppgifter vi i så många år har stått i. Det är inte heller en frustrering över det allmänna och allvarliga läget i kristenheten i Sverige. Det är däremot en allt starkare och djupare övertygelse som har vuxit de senare åren, att det vi stått i av evangelikal/karismatisk/pentekostal kristenhet, hur nödvändigt och viktigt detta än är, ändå inte är tillräckligt.

Det är alltså både en fråga om fördjupad förståelse av kyrkosynen och en djupt personlig och andlig fråga. Det är en fråga om vad Kyrkan egentligen är och hur detta skall manifesteras i vår värld. Var är en autentisk kyrka och var får detta djupast sett sitt fulla uttryck? Det är egentligen också en fråga om vad som svarar emot vår djupaste personliga längtan efter fullheten i Jesus Kristus. Det är nämligen Jesus vi har funnit på ett djupare sätt än någonsin just i den Katolska kyrkan.

Det är också en sanningsfråga. Om den Katolska kyrkan verkligen är vad hon hävdar att hon är, då måste det innebära något för mig. Förr eller senare måste jag ta ställning för eller emot. Men detta ställningstagande innebär inte ett diskvalificerande av den andliga miljö vi hittills levt och verkat i, utan är en vandring mot mitten och det centrala i den kristna tron med dess fullhet.

Hur har då denna utveckling gått till? Att jag under åren har ändrat mig på vissa punkter – dock inte fundamentala och centrala läropunkter – framstår väl som mer än självklart. Det vore väl också konstigt om det inte vore så. Det har ju med mognad och fördjupad insikt att göra, i ett liv där vi alla ser ”i en gåtfull spegelbild”.  Detta har jag bemött i tal och skrift gång efter gång under åren när det varit aktuellt eller när jag blivit tillfrågad. Däremot har inte dessa stegvisa förändringar de senare åren inneburit att det varit självklart för mig att vi skulle bli katoliker. Naturligtvis har vi snuddat vid tanken med jämna mellanrum men jag har slagit den ifrån mig som orimlig, otrolig eller inte aktuell. Tanken har emellertid kommit tillbaka gång på gång.  Som en visshet och övertygelse som resulterar i ett beslut har den inte funnits på allvar förrän under det senaste året.

För några år sedan var jag inbjuden till Livets Ord i Huskvarna för en utfrågning om varför jag var så positiv till Katolska kyrkan. Avslutningsvis frågade pastor Stefan Salmonsson mig om jag menade att Livets Ord skulle bli katolskt. Nej, svarade jag då och menade det. Den personliga övertygelse jag har idag hade jag inte då. Vi har aldrig haft en hemlig plan att smyg-katolicera eller kollektivanslutna Livets Ord till den Katolska kyrkan. Här har konspirationsteorierna varit många och ibland aggressiva eller rent ut orimliga.

För min hustru och mig har det handlat om och är en egen och mycket personlig vandring med Herren, där vi steg för steg vuxit i denna övertygelse. Jag har försökt dela med mig i artiklar och predikningar om vad jag stegvis kommit fram till. Om någon har läst och hört så har han eller hon märkt att jag har varit öppen med detta. Men vi lämnar det fritt för var och en att själv skaffa sig kunskap och övertygelser och gå på den väg Herren visar. I detta har jag alltså försökt vara öppen i enlighet vad ja själv varit övertygad om, men det jag inte varit säker på, det har jag inte heller dryftat offentligt. Så vi kan lugnt lägga konspirationsteorierna åt sidan och istället inrikta oss på sanningsfrågan.

Ligger det då något i den Katolska kyrkans anspråk? John Henry Newman, den mest kände engelske konvertiten på 1800-talet, som så småningom blev kardinal, sa ”att studera historia är att upphöra att vara protestant”. Det må vara provocerande, men det ligger mycket i detta. Ett mer noggrant och otendentiöst studium av kyrkohistorien lägger i dagen en stark kontinuitet i den Katolska kyrkan, som vida överstiger den diskontinuitet som ofta betonas i en reformatorisk och post-reformatorisk syn på kyrkan. Kyrkan har alltså inte ”startats om” i varje ny tid. Den har reformerats åter och åter igen men ständigt har den Katolska kyrkan, trots olika attacker, lyckats bevara sin grundläggande andliga struktur, sitt trosinnehåll och andliga liv. Frågan är vilket annat samfund som har samma sanningsanspråk, samma auktoritet, stabilitet och obrutna traditionslinje tillbaka till Jesus och apostlarna?

Jag har fått göra upp med schabloner, karikatyrer och fördomar som jag burit på, men också upptäckt spår, stigar och utvecklingslinjer som leder tillbaka ända till urkyrkan, den första församlingen. Det har för mig inneburit en revidering av många teologiska åsikter och en fördjupad förståelse av hur Kristus och Anden kontinuerligt har verkat genom kyrkan, trots mängder av mänsklig svaghet, i tid efter tid fram till idag.

När jag idag tittar i backspegeln ser jag nu tydligare hur Herren har manat mig ett flertal gånger att se på och närma mig Katolska kyrkan men hur jag av olika skäl inte gjort det. Kanske av fruktan för vad konsekvenserna skulle bli.  Emot slutet av 1990-talet och början av 2000-talet kom jag i kontakt med katolsk litteratur som mötte både personliga och teologiska behov. Denna litteratur besvarade helt enkelt de frågor jag hade och visade också på den okunskap och de fördomar jag bar på. Jag tror att jag delade med många de fördomar som är en speciell barlast i vårt svenska samhälle. På något sätt har vi som svenska protestantiska kristna burit på en djup anti-katolsk hållning och vi har själva inte varit speciellt medvetna om hur fel en sådan inställning är. Dels bär vi på det, åtminstone förr, så starka konfessionellt lutherska arvet som har präglat oss alla. Till detta kommer ett frikyrkligt arv som är starkt präglat av en form av ersättningsteologi. Denna ersättningsteologi innebär att vi upplever att den senaste rörelsen och kyrkobildningen ersätter de gamla som varit före.  På detta ligger ett pentekostalt arv som i värsta fall kan bli gnostiskt präglat genom sin ovilja till fasta former och strukturer.

Vi har också den speciella form som statsmakten har antagit i Sverige, alltifrån Gustav Vasa, Axel Oxenstierna och enväldets dagar, fram till modern sekulariserad socialdemokrati där vi formats i en stark enhetskultur. Svensken skiljer inte gärna ut sig utan anpassar sig hellre.

Dessa olika lager finns där som ett kollektivt, omedvetet kulturarv som präglar oss alla genom det vi får insupet i skolan, i media och i kyrkan. Att börja ifrågasätta detta och se hur fördomar fungerar och vilka psykologiska konsekvenser detta får, tar tid och kan vara nog så besvärligt. Katolicismen har setts som främmande och delvis farlig för svenskt andligt och kulturellt liv och de som stått för den har fram tills helt nyligen fått uppleva ett stort utanförskap i Sverige. ”Fältskärns berättelser” av Zacharias Topelius spökar än, om än i annan form.

Vad var det då som attraherade oss i den Katolska kyrkan? Jag skriver ”oss” eftersom min hustru Birgitta och jag har ägnat mycket tid tillsammans åt att samtala om och studera detta.  Det var flera olika saker som attraherade.

För det första var det upptäckten av katoliker som hade en mycket levande fromhet och stor kärlek till Jesus. Det var slående att kärleken till Jesus var så central, och hur djupt personlig vandringen med Honom faktiskt var. Detta slog undan det lösa antagande att det främst är väckelserörelser som är bärare av, och på ett unikt sätt har förstått detta med den personliga tron. Inte minst de senare årens påvar har mycket tydligt och offentligt uppmuntrat denna personliga Jesustro. Samtidigt märkte jag att tron inte begränsades till enbart det subjektiva, det individuella eller det inre, utan den levdes ut i ett medvetande om Kyrkan som är konkret, genomtänkt och trygg. Att Jesus på det mest naturliga sätt kommer till de troende genom sina lemmar, genom sin kyrka är mycket tydligt. Det heliga finns närvarande på ett påtagligt sätt och det är ett folk som lever med Gud tillsammans. Kärleken till kyrkan, till Kristi kropp, var mycket verklig och smittande.

Det andra som attraherade oss var den historiska kontinuiteten. För mig var det viktigt att göra upp med de tankar som delvis fått prägla mig men som inte håller måttet historiskt. Nämligen tanken att mycket, i stort sett allt, förvanskades och förvrängdes så fort de ursprungliga apostlarna försvann. Denna förfallsteori som ser med förakt och skepsis på de apostoliska fäderna och de efterkommande kyrkofäderna, insåg jag efterhand vara en ogrundad teori som saknade belägg men som jag som ung hade svalt tämligen oreflekterat. Man kunde inte se kyrkans utveckling som ett Andens verk. I detta tänkande var misstänksamheten gentemot kyrkofäderna ibland mycket stor. Det måste den vara för att man ska kunna hålla fast vid anklagelsen emot Katolska kyrkan, att den är en förvrängning och ett avfall ifrån den ursprungliga tron.

Denna inställning innebär att man går miste om oerhört mycket värdefull insikt och kunskap. Insikt som formade kyrkan och gjorde den stark. Insikt som, om den går förlorad, i tidens längd förtunnar och förvanskar vår tro.

Jag upptäckte hur den ursprungliga tron så noggrant bevarats och hur man troget byggt vidare på den. Detta har inneburit en helt annan förståelse av Traditionens plats. Tradition med stort T, inte mänskliga traditioner, seder och ceremonier i största allmänhet. Det kunde kännas märkligt att läsa evangelikala författare som ena stunden kunde citera t.ex. Athanasius angående den arianska striden, för att i nästa stund helt förbigå vad han sa i andra frågor. För mig blev det en gnagande fråga hur flera av dessa kyrkofäder som erkändes vara så sanningsenliga och använda av Gud i vissa centrala frågor, samtidigt kunde anses vara så irrläriga i annat. Det stämde bara inte.

Utifrån en radikal reformatorisk ”Sola Scriptura” -förståelse hade jag ständigt sökt efter det grundläggande och ursprungligt bibliska. Därigenom hade jag, trots stor kärlek till Skriften, ibland hamnat i en för snäv förståelse och tillämpning av Bibeln.

Att värdesätta Traditionen innebär att man förstår att kristen lära, praxis och andligt liv, lett av den helige Ande har utvecklats för att möta olika behov i olika tider, i trohet gentemot Skriften och den apostoliska undervisningen. Traditionen är alltså inte mänskliga tillägg, sedvänjor och påfund. Den är den process varigenom man, ledd av Anden troget har vidarebefordrat trons innehåll, från apostolisk tid till de troende i generation efter generation. Det är Andens tilltal och ledning igenom historien d.v.s. vad Anden sagt och gjort i och genom kyrkan i historien. Huset byggs vidare i varje generation på apostlarnas grund där hörnstenen är Kristus. Den Helige Ande ger mer insikt och förståelse, av den tro som blivet given en gång för alla. Joh 16:13, Jud v. 3.

Det är också värt att påpeka att man inte någonstans i Bibeln kan finna att det är ”Skriften allena” som gäller. Uttrycket finns inte där.  Jag började förstå att uttrycket ”Skriftens primat” bättre fångar den bibeltrohet och bibelförståelse vi alla bör ha. Med andra ord, vi tror på Bibeln fullt ut, men kan faktiskt också lita på Kyrkan som vägledare i förståelsen av Skriften och inte enbart på oss själva. Jesus är ju Kyrkans huvud och hans liv uppfyller lemmarna och Anden är påtagligt närvarande i Kyrkan och leder den. Det är faktiskt inte jag själv och min egen subjektiva bibelläsning som slutgiltigt bestämmer vad jag ska tro. Det är inte bara min egen kunskap, min egen förståelse och erfarenhet som är utslagsgivande. Mitt eget samvete är nödvändigt och viktigt, men det behöver formas också av något högre. Denna formering av samvetet sker inte i ett vakuum utan är en av Kyrkans uppgifter. Formeringen sker alltså även utifrån, inte bara inifrån eftersom tron som är knuten till samvetet, faktiskt kommer av predikan. Jag behöver Kyrkan som fanns här före mig och som kan fostra, forma, beskydda, bära, lära och undervisa mig. Det ligger en stor trygghet i detta, att våga lita på Jesus i sin Kyrka.

Detta var ett slag mot mitt mer eller mindre omedvetna behov av självständighet och vilja till duktighet och falska oberoende.  Den helige Ande, som är inneboende i Kyrkan sedan pingstdagen, har faktiskt talat till de troende förr också, inte bara idag. Jag behövde lyssna på detta. Det fanns en skatt att upptäcka, inte bara en barlast att misstänkliggöra och försöka befria sig ifrån. Vi behöver helt enkelt inte uppfinna hjulet på nytt i varje generation. Däremot behöver vi möta Jesus personligt i varje ny tid och vi kan ständigt ta nya initiativ. Att upptäcka Jesus i Kyrkan och faktiskt ha förtroende för honom där, tro på honom där också, inte bara i himlen eller i mitt hjärta, var en ovan tanke för mig med all den misstänksamhet emot det etablerade som jag bar med mig i mitt protestantiska/pietistiska arv. Jag började inse att en del av den frihetslängtan jag hade, på ett subtilt sätt var rotad i en underliggande ovillighet att böja mig. Det fanns ett drag av att vilja gå min egen väg, att försvara ett område där jag själv kunde bestämma och inte behöva böja mig för andra.

Det tredje som attraherade oss var att upptäcka hur lika vi egentligen trodde i mycket. Ofta kom upplevelsen att ”men, det är ju just så här vi tror!” Det kunde gälla moraliska frågor, t.ex. abortfrågan och livets helighet, äktenskapets oupplöslighet och syndens verklighet. Det kunde gälla tron på att under och mirakler är möjliga idag eller att det också finns en personlig ondska, en själafiende som vill förstöra människors liv. Också när det gäller det sakramentala livet, Kristi verkliga närvaro i nattvarden, behovet av bikt och avlösning, m.m. såg vi att den Katolska kyrkan formulerade tron så att vi kände igen oss. På område efter område blev det ett igenkännande eller en förklaring som stämde med vad vi hade anat men inte fullt ut kunna sätta ord på. Inte minst i etik- och moralfrågor står Katolska kyrkan ofta tämligen ensam orubblig och radikal, trogen den apostoliska undervisningen.

För ca femton år sedan började jag känna mig utmanad av ett ord i mitt inre: ”Lär känna Kyrkans väsen.” Sakta men säkert målades en bild av Kristi kropp som var skön, vacker, stark, stadig och bestående. Det var en helt annan bild än den flyende och fragmentiserade bilden av dagens splittrade kristenhet med så mycket schismer, pragmatiska beslut och motstånd gentemot den klassiska trons läror. Det kan låta som en fantasibild av ett idealtillstånd. I Kyrkan har det alltid funnit konflikter, schismer, avfällighet och lärostrider men trots detta har den överlevt. I allt detta har det också funnits verkliga helgon som hållit Andens låga levande och bevarat tron och gjort heroiska insatser i Kristi efterföljd.  Kyrkan har varit förankrad på hälleberget och är ”sanningens brofäste, dess grund och pelare” enligt aposteln Paulus i 1 Tim 3:15 Det finns trots allt en objektiv förankring som skapar förutsättningar för överlevnad, för sanningens bevarande och för andlig stabilitet som fortsätter genom generationerna.

Denna förankring fanns sammanfattad i tre uttryck; ”trosbekännelse”, ”kanon” och ”ämbete”. Det är inte min uppgift att förklara detta i detalj i denna artikel men enkelt utryck så blev mycket begripligt för mig genom dessa tre ord. Det andliga livet, uppståndelselivet, förbundslivet behövde fasta former för att överleva.

Jag började se att det var väckelsens baksida att man så månade om det andliga livets frihet att man inte kunde uthärda fasta former utan utvecklade en misstänksamhet emot alla former, inte minst när det gällde ledarskap. Här såg man inte att Jesus själv, Gud, den friaste och mest levande av alla, antog form genom att ta på sig kött, inkarneras, och att denna inkarnationsprincip har fortsatt i och genom Kyrkan. Med andra ord, formen är inte ett hinder för friheten utan i stället det instrument genom vilket friheten förverkligas. Att inte vilja tro detta är ett gnostiskt misstag.

Jag kunde höra uttryck som: ”Vi behöver inga trosbekännelser. Vi har Bibeln.” Allt extra, utanför Bibelns direkta bokstav ansågs som suspekt. Både Nya testamentet och Gamla testamentet accepterades men det fanns knappast någon förståelse för hur deras kanoniseringsprocess gått till. Varför har vi just dessa 27 skrifter i NT? Evangelikalismen med sin omutliga bibeltro kan inte fullt ut förklara varför vi har just dessa skrifter i NT eftersom man inte vill räkna med Kyrkan och ämbetet och eftersom NT inget säger om varför just dessa skrifter är med. Innehållsförteckningen är inte Helig Skrift.

Det var ju faktiskt kyrkan som genom biskoparna, på koncilier och synoder, ledda av Anden bestämde vilka skrifter som skulle ingå i NT. Detta har kristenheten accepterat och det gagnar idag alla kyrkor och kristna, men vi tänker inte på vad kyrkans roll faktiskt var i kanoniseringsprocessen. Här kommer vikten av ämbetet in, detta att det finns ett ledande, lärande och vårdande ämbete nerlagt i kyrkan, som gått i arv från apostlarna. Detta ämbete har en nådegåva och smörjelse från Gud att vaka över att tron inte späs ut eller perverteras. Det finns genom Anden idag en autentisk utläggning av tron och Skriften och ett beskydd av kyrkan genom alla tider. Detta läroämbete förkroppsligas i Petrusämbetet, med påven som Petri efterträdare.

En fjärde sak som attraherade oss var det sakramentala livet, som har blivit mycket missförstått i protestantisk väckelsekristendom. Vi har sett med misstänksamhet på yttre ceremonier, på rökelse och processioner, på olika ritualer. Vi vill ha liv, ”inte död form och mänsklig tradition”, säger vi. Och visst borde vi akta oss för sådant om det bara handlade om yttre ceremonier eller estetiskt snobberi, men frågan är om vi uppfattat det rätt.  Genom fördomsfullhet gick jag miste om en djupare förståelse av vad sakramentstron egentligen handlade om. Det handlar verkligen inte om magi och död form utan om förståelsen av hur Gud handlar med sin skapelse. Med andra ord, inkarnationsteologi d.v.s. hur Gud uppenbarar sig och kommer till oss. Detta innebär ett djupare bejakande av skapelsen, av materien, tiden, rummet och människan som skapad varelse.

Gud förnekar inte och föraktar inte sin fysiska skapelse utan använder den för vår frälsnings skull. Jesus blev människa av kött och blod. Gud föder oss på nytt genom både vatten och Ande, Joh 3:3. Bröd och vin förmedlar verkligen Jesu reella närvaro till oss i nattvarden, eukaristin. Oljan som vi smörjer den sjuke och viger ämbetsbäraren med, tillsammans med handpåläggningen med förmedlar Andens närvaro, kraft och gåvor. Allt detta sker på grund av Guds löftesord och tas emot i tro, men icke desto mindre sker ett verkligt förmedlande av Guds nåd genom sakramenten.

Det handlar inte om ett andligt förmynderi som försöker trälbinda och passivisera folket utan om Guds tjänare som betjänar Guds folk så att Gud själv kommer till oss genom sina gåvor och på det sätt han bestämt. Han vet vad som passar oss människor bäst eftersom vi är hans skapade varelser som relaterar både till den fysiska och den andliga världen. Ytterst sett handlar det om att hela skapelsen skall upprättas och fyllas med hans härlighet, för att tillbe, vörda och lovsjunga den evige Guden. Det handlar om att inse att all nåd på olika sätt är förmedlad nåd.

Detta innebar att synen på kyrkan förändrades och fördjupades för oss. Vi är inte bara kallade att gå ut, utan också att vara ett Herrens heliga tempel. Vi är som kristna, både ämbetsinnehavare och lekmän, ett prästerligt folk som gör tjänst dag och natt inför Gud. Hela vårt liv blir Gudstillvänt när vi frambär oss själva som en heligt offer och gör tjänst inför den Helige. Han nåd förmedlas till oss genom Skriften, genom de heligas gemenskap och genom de olika sakrament som förbinder vårt liv från dopet till förberedelsen för ingången i himlen, vid dödens gräns. I varje skede av vårt liv bär Kyrkan oss och förmedlar nåd till oss genom Ordet och sakramenten. Detta skapar ett fullödigt liv och en vila som helar och stärker oss i vår vandring, i de olika kallelser vi har i denna värld.

En annan sak som attraherade oss var den bibliskt förankrade och noggrant genomtänkta etiken och moralen. I en tid då många protestantiska kyrkor och samfund, och faktiskt även en del väckelserörelser, tappar moralisk mark och blir flummigt pragmatiska, står den Katolska kyrkan fast. Ingen annan kyrka uttrycker sig så auktoritativt, så frimodigt och samtidigt så själavårdande när det gäller moral, både privatmoral och socialt medvetande. Inte minst gäller detta försvaret för familj och äktenskap men det gäller faktiskt på varje område av livet. Till detta kommer ett intellektuellt reflekterande över svåra frågor. Man värjer sig inte och ställer sig inte likgiltig. Man spelar inte ut andlighet gentemot socialt engagemang. Förnuftet förnekas inte utan hittar sin plats, både i reflektionen över Uppenbarelsen och hur den levs ut i trohet i vår moderna tid.

 

Det går inte, med hänvisande till nåden, att mena att man inte skall försöka leva moraliskt eller eftersträva fullkomlighet. Vi är faktiskt kallade till att leva som helgon och vi får hjälp av Anden till det. Aposteln Petrus säger: ”Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv.” 1 Petr 1:15 Detta är vår stora och svåra kallelse.

I det kristna livet finner också intellektet sin givna plats eftersom vi inser att vi inte behöver kasta förnuftet överbord för att vi tror. Förnuftet är en gåva av Gud, som skall användas men inte tillbes. Förnuftet har sina begränsningar men är ändå en nödvändig gåva för att kunna utforska vår verklighet. Det behöver helgas och ställas i Guds tjänst, inte amputeras eller förkastas. Detta innebär också att kunskap om verkligheten och vår omvärld inte motsäger tron.

Vad skall jag säga mer? Artikeln räcker inte till. Hur är det med helgon, med påven, med Maria och skärselden? Det är ju just dessa markörer som de flesta använder för att karaktärisera den katolska tron och sedan vända sig bort ifrån den. Nämns dessa, t.ex. i en predikan, ja då är det katolicism. Nämns de inte, då är det inte katolicism. Detta blir alltså en ytlig karikatyr.

Är jag då villig att ställa mig under påven? Ja, faktiskt! Dels behöver varje kyrka något överhuvud. Det är inte något konstigt med det. Dels tror jag att påvens ämbete; Petri ämbete, går tillbaka till aposteln Petrus och vad Jesus sa just till honom i Mt 16:16-18. Petrus blev på ett unikt sätt kallad för Klippan och det var just han som fick sig tilldelat himmelrikets nycklar. Petri ämbete har historiskt gått i arv genom påveämbetet och denna klippa är nödvändig för att kyrkan skall ha ett centrum, en grund och en enhetsprincip. Denna klippfunktion har även i mycket svåra tider visat sig bevara kyrkans tro och vara en garant för framtiden, även i tider då det såg ut som om kyrkan nästan skulle utplånas.

När man som protestant framhåller att Kyrkan byggs på Kristus, inte på människor, glömmer man dels att Jesus faktiskt kallade Petrus för ”klippan” i Matt 16:18 och att vi alla är levande stenar i hans tempelbygge. Så visst bygger Gud på och med människor men djupast sett är det självklart Kristus som är hörnstenen. Han är Alfa och Omega. Därför är det också så uppfriskande att se hur Kristuscentrerade påvarna faktiskt är. De om några är beroende av Kristus och ser sig som ”Guds tjänares tjänare”, Matt 20:25-27.

Och Maria då? Ja, tänk vilken upptäckt det var att se hur mycket Bibeln faktiskt talar om henne.  Hon är sannerligen unik och hon att skall prisas av alla släkten, Luk 1:48. Tänk att hon bar Gud under sitt hjärta och födde den andra personen i Gudomen, Sonen. Hon är Faderns dotter, Sonens mor och Andens brud. Utan hennes skulle vi inte haft Jesus. Inte undra på att så många har prisat henne salig. Att mer på djupet upptäcka hennes viktiga roll och plats; vid krubban, nedanför korset och i övre salen har varit vederkvickande.

Mycket mer finns att skriva och berätta om. Jag hoppas i framtiden få tid och tillfälle att utveckla detta.  Jag har naturligtvis inte svar på alla frågor. Men det finns svar för den som är villig att fråga, inte bara avvisa. Kardinal Newman sa att han hade tusentals frågor men inte ett enda tvivel. På ett sätt känner jag det så.

Kyrkan har en mänsklig yttersida och är befolkad av benådade syndare, Guds barn, som gör mängder av misstag och fel. Just därför finns Kristus så närvarande där och möter oss med sin hjälp och nåd. Det är något så stort att få kunna ta emot honom i Ordet, i hjärtat, i gemenskapen, i sakramenten och att leva för honom och se honom i hans Kropp och ge honom vidare till världen.

Egentligen är det hjärtats längtan efter helighet och härlighet som drivit mig att söka honom i den Katolska kyrkan. Det är hjärtats törst efter höjden, djupet, längden och bredden av Kristi kärlek som vi kan upptäcka tillsammans med alla de heliga som gör att jag måste ha respekt för Anden när han nu så påtagligt manar mig att ta detta steg.

Det är ett steg, inte i första hand ifrån något utan till något. Jag tror inte detta är helt lätt. Jag är inte naivt romantisk angående mitt beslut. Inte tror jag heller att alla kommer eller vill förstå detta steg. En del kommer kanske till och med att motarbeta det. Det må så vara.  Min hustru och jag har många vänskapsband som hållit hela livet fram tills idag, och jag tror att de är starka nog att överleva detta steg. Vi har inga andra intentioner än att personligen vandra med Herren och själva ta de steg han manar oss att ta.

När vi för ca 15 år sedan upplevde att Herren manade oss att upptäcka och betona kristen enhet, blev det en upptäcktsfärd som vi inte hade väntat oss. Jag är övertygad om att också katoliker behöver göra en resa d.v.s. upptäcka mer av vad som finns hos deras protestantiska bröder och systrar.  Inte minst Andra Vatikankonciliet talar om nödvändighet av denna form av enhetsarbete.

Jag tror faktiskt att Livets Ord har en kallelse att vara en bro för enhet och denna kallelse kommer säkert att växa. Vi har talat om detta i nästan femton år.  Om Livets Ord befinner sig vid ena brofästet så kommer vi, Birgitta och jag, att befinna oss vid det andra. Det kan innebära en spännande och viktig relation och utveckling. Jesus ber för enhet, att Kristi kropp konkret skall förenas, upprättas, stärkas och i en turbulent framtid bättre kunna utföra sin uppgift, att verkligen vara ljus och salt och att nå ut i hela världen med evangeliets kärleksfulla kraft. Denna enhet i Ande och sanning hoppas jag kunna fortsätta att verka för så länge jag lever.

Så det är med stor trygghet och glädje och tacksamhet till Jesus, både för vad vi hittills har fått erfara av Honom genom Livets Ord, och för att vi av nåd får förenas med den Katolska kyrkan. Det är Herrens tjänare vi vill vara även i framtiden.