Denna fråga får jag av förståeliga skäl rätt ofta nu för tiden. Och frågorna kan röra sig om de mest skilda saker angående den kristna tron och vad jag nu står. Det kommer att ta tid för mig att steg för steg svara på alla dessa olika, ibland lite spretande frågor, om jag nu kan. Förmodligen får det också bli en bok om  detta lite längre fram, om Gud vill.

De finns faktiskt somliga som tror att jag lämnat allt och tagit avstånd ifrån allt som har med mitt  tidigare kristna liv att göra. Därför vill jag gärna, har och nu och med kraft,  passa på att dementera sådana tankar. Så är det naturligtvis inte alls.  Det har varit en stor nåd och ett privilegium  att jag har fått leva ett mycket spännande och givande kristet liv som jag är oerhört tacksam för.  Inte minst de 31 år jag arbetade med att bygga upp Livets Ord med dess olika förgreningar har varit så härliga år på många sätt. Detta är ingenting jag tar avstånd ifrån. Ingen annan har heller försökt att få mig att ta avstånd ifrån detta.

Det kändes lite underligt när någon i en artikel i en internationell tidskrift för en tid sedan förklarade för läsekretsen att jag hade vänt mig bort ifrån hela mitt livsverk. Med andra ord, förkastat det.  Dess värre frågade han inte mig först innan han skrev detta:-) Nej, jag är så tacksam för alla människor jag fått möta och arbeta med unde alla år, för alla erfarenheter jag har fått och de olika upplevelser av Herren jag har haft genom dessa år. En stor nåd!

Men visst kan vi alla hålla med om att ingen av oss har all kunskap och all insikt och att mycket av det vi vet och gör faktiskt är styckeverk. Vi får gå i det ljus vi har, leva i den tid vi lever eftersom vi är barn av vår tid.  Steg för steg, förhoppningsvis, växer ljuset och därmed insikten under vår vandring, om vi vågar följa Herren vidare på vägen. För mig handlar det om att Herren har manat mig att gå vidare, inte att jag har förkastat allt bakom mig. Inte alls!

Ett problem som förekommer i  väckelsekristendom är tendensen att  tänka i svart och vitt. Är något rätt så måste något annat direkt vara fel. Är Bibeln sann? Då är allt tal om tradition falsk. Är tron personlig?  Ja, då kan den inte samtidigt vara kollektiv eller kulturell.  Ser vi framåt, ja då skall vi för en sekund inte se bakåt. Tror vi på Jesus, då finns det egentligen inte någon större plats för det som heter kyrka. Det verkar som om allt tal om Kyrkan är något som står i vägen för Jesus och den personliga tron.  Istället borde vi se att det faktiskt är där vi möter Jesus och upplivas i den personliga tron. Talar vi om Jesus, då får vi inte alls inte nämna något om Maria eller helgon.  Istället borde vi  se att Maria faktiskt pekar på Jesus, den hon har fött och att det är på grund av honom som hon är viktig.  Och helgonen, de är ju producerade av Jesus och är till för att förhärliga honom. De är också viktiga förebilder i en tid då många kristna hämta sina  exempel och förebilder från helt andra  arenor.

Jag fick höra av någon att när jag nu som katolik accepterar påven, tror jag inte längre på Jesus. Eftersom jag nu tror jag på traditionens betydelse  då tror jag inte  längre på Bibeln.  Och eftersom jag tror på  gärningars betydelse så tror jag inte längre på Jesu fullbordade verk på Golgata. Jag vet inte vad denne välmenande border hade fått detta ifrån. Så är det verkligen inte.

Låt mig därför nu lugnt åter konstatera att jag tror på Jesus som min ende Frälsare och Herre. Jag tror fortfarande på Bibeln som Guds auktoritativa ord och älskar att dagligen läsa Skrifterna. Jag tror på Jesu försoningsdöd på korset och på hans försoningsblod som  återlösningen för mina och hela världens alla  synder. Och jag tror på den helige Ande, vars liv är omistligt, vars närvaro är så betydelsefull och vars ledning är så viktig i våra liv, vars gåvor är så starka och vars frukter av helighet är så välsignade.

Jag vet att detta kanske låter något förenklat men ofta är det just detta svart-vita tänkande vi ofta möter i vardagen. Så tvingas vi att välja där vi egentligen inte behöver välja.  Här tycker jag att mötet med den Katolska Kyrkan varit så berikande. Det finns faktiskt ett bibliskt både- och, som inte är pastor Jansonskt. Vi kan bejaka både tron och gärningarna. Vi kan uppskatta både nåden och och helgelsen. Vi behöver inte separera Jesus ifrån Kyrkan som ju är hans kropp.  Kyrkan som är en produkt av Kristi kors och Andens utgjutande och som ständigt måste underordna sig korset, se upp till korset och också bär sitt eget kors. Hon kommer inte i vägen för den Herre hon älskar, lever för och vill förhärliga. Genom Kyrkan,  hans kropp, flödar i Anden den nåd som vi alla behöver dagligen för att kunna leva det kristna livet.  Det är ett liv vi lever i gemenskap med de andra lemmarna i kroppen. Vi kan nämligen inte klara oss själva.  (Mer om detta spänningsförhållande eller behovet av  komplementaritet kommer i ett kommande blogginlägg.)

Så idag, när jag tittar tillbaka, så är det med stor glädje och tacksamhet. När jag ser framåt så är det med spänning och fascination. Jag har upplevt nåden att faktiskt på ett förunderligt sätt höra Herren säga: Kom! Detta tilltal, som ledde mig in i den Katolska Kyrkan, varken kan eller vill jag förneka. Ett hav av rikedom har öppnat sig och jag är full av förundran över denna rikedom av andliga skatter.

Men jag vill inte närma mig mina syskon i vare sig kyrklighet eller frikyrklighet och nu enbart försöka finna fel hos dem. Det finns så mycket gott där. Däremot vill jag faktiskt säga: Kom och se! Kom och smaka!

När vi samtalar med varandra måste vi kunna göra det öppet och sakligt. När vi inte kommer överens måste vi kunna säga det utan att förfalla till fördomar eller känna oss ifrågasatta och bli upprörda. Vi får väl alla inse att vi kanske på ett antal punkter inte tänkt helt rätt, agerat helt rätt, eller haft en heltäckande teologi som svarar på allt. För mig var det en befrielse att steg för steg se detta. Det gav mig istället så mycket mer.