Ibland hör jag uttryck som: ”Vi behöver inga mellanhänder mellan oss och Gud”, ”I want Jesus, not religion”, ”Jag litar på Jesus, inte på kyrkan”, ”Bara Jesus”, etc.

Uttryck som dessa bottnar i tanken att egentligen är kyrka, ämbeten, sakrament, tradition,  etc. helt onödiga, ja till och med skadliga för det personliga andliga livet. De ser ut att komma emellan Gud och mig och hindra mig att ha gemenskap med honom.  Reformation, väckelse och upprättelse ses då som en befrielse från all yttre religiöst bråte som vi har samlat på oss genom århundradena, och en återkomst till hjärtats inre, enkla och direkta relation med Gud. Det låter ju bra.

Väckelsekristendom har alltid slagit vakt om Bibeln ställning, om Jesu unika medlarställning och om Andens direkta tilltal till människor som resulterar i ett personligt förhållande till Jesus.  Men den har också inneburit en direkt polemik gentemot allt som då antas komma i vägen för detta, en polemik som jag för övrigt själv deltagit i. Men är det verkligen så enkelt? Och är det så att de som bejakar både kyrkans gemenskap, lära, ämbeten och sakrament inte själva har ett eget personligt andligt liv? Naturligtvis inte.

Att Bibeln är central, att Jesu medlargärning mellan Gud och människa är helt unik, att Anden gör det kristna livet personligt, detta är omistligt för den kristna tron. Allt detta är helt nödvändigt, men betyder det verkligen att allt annat är onödigt eller felaktigt? Är det så att jag klarar det andliga livet i princip själv,  med bara mig själv, min Jesus och min Bibel?

Själva tanken på förmedling är faktiskt central i det kristna livet.  Ja, i hela det mänskliga livet i stort. Vårt liv förmedlades till oss genom en mamma och en pappa. Vi trädde inte bara fram på livets scen ur intet. Vi är därför inte isolerade varelser utan lever i gemenskap, beroende av varandra. Liv, kunskap, kultur och moral, etc. förmedlas till oss genom både innerlig gemenskap med andra och genom yttre institutioner som t.ex. skola och andra offentliga institutioner. Detta gäller också det andliga livet. Vi kommer inte på allt själva. Vi får det förmedlat från andra. Sedan måste det naturligtvis bli levande och personligt i våra egna hjärtan och i våra liv i vardagen. Även där behöver vi hjälp, genom den helige Andes förmedling. Och Anden förmedlar detta till oss genom Kristi kropps olika lemmar. Vi har alla erfarenhet av att någon undervisat oss, förklarat eller varit föredömen för oss. Vi har fått en bok, en pamflett, en bibel av någon, lyssnat på en predikan eller ett TV-program som andra producerat och som har väckt oss och hjälpt oss i tron. Vi kom inte på allt själva. Det förmedlades av den helige Ande genom andra människor. Någon har sagt att Kristi kropp är Andens konkreta yttersida.

Man skulle kunna säga att kristenheten delas in i de som tror på förmedlad nåd och de som inte verkar vilja göra det fullt ut. Men tänker man efter,  så inser man att all nåd förmedlas.  Hela den kristna tron bygger faktiskt just på mellanhänder, viktiga sådana och av Gud givna.  Hur kom frälsningen egentligen till oss människor? Gud hade ju bara kunnat komma ner själv och visa sig för oss, rakt av. Istället väljer han att att förmedla sin nåd genom att låta sin Son, den andra personen i gudomen bli människa och gå omkring ibland oss i enkelhet och ödmjukhet. Gud blir människa genom att födas som människa genom en människa. Detta så väsentliga, inkarnationen, handlar helt och hållet om förmedling.

Oftast kanske vi accepterar tanken på förmedling som något lägre, mer fysiskt och primitivt, som enbart tillhör det Gamla förbundet medan vi ser Nya förbundet som något mer andligt och alltså mindre fysiskt. (Här kommer lätt ett gnostiskt element in.)  I GT visade sig Gud  inte öppet för sitt folk i sin fulla härlighet. Uppenbarelsen förmedlades, härligheten förmedlades, genom änglar och profeter och doldes i moln, eld och tabernakel. Prästerskap, tempel, lagar och gudstjänster hade uppgiften att förmedla Gud till hans egendomsfolk. Har detta nu upphört genom att vi är Nya förbundets folk? Knappast! Förmedlingen har förändrats, fullkomnats men inte upphört.

Vi är fortfarande ett Gudsfolk som får liv genom Jesu fullbordade verk på Golgata. Ändå finns det fortfarande både ett allmänt och speciellt prästerskap. Vi har fortfarande en given uppenbarelse,  med lagar och föreskrifter. Men nu har vi dem också inskrivna i våra hjärtan genom den Helige Ande som blivit oss given. Det finns fortfarande offer, men nu, på grund av det stora, enda och unika försoningsoffret i och genom Kristi blod, så frambär vi våra kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud, vår andliga gudstjänst. Rom 12:1.

Jesus Kristus insatte apostlar som i sin tur insatte episkopos, (biskopar, församlingsledare)  presbyteros (präster, äldste)  och diakonos (diakoner)  som fungerande andligt ledarskap i församlingarna. Den apostoliska undervisningen förvaltades, beskyddades och överfördes; traderades, på ett trofast sätt från den första generationen till generation efter generation av troende. NT:s kanon fixerades med de godkända apostoliska skrifterna och blev så småningom vårt Nya Testamente. Så faktiskt, både ämbete, lära och kanon kom till genom kyrkans förmedling, initierad och ledd av den Helige Ande. Det finns alltså både horisontell och vertikal förmedling och här kan vi inte välja bort det vi inte tycker om.

Detta tar inte på något sätt bort ifrån det egna personliga kristna livet. Tvärtom stärker det faktiskt detta liv.  Vi behöver alla känna Jesus djupt och personligt, men vi lever inte i isolering ifrån varandra. Han behöver bo i våra hjärtan och vara vår verklige Herre men han är hela Kyrkans Herre, inte bara min. Det är fascinerande att se att Jesus instiftade en kyrka och som förvaltar hans nåd, sprider hans evangelium, beskyddar hans uppenbarelse och som genom sakramenten förmedlar denna nåd som tas emot i tro i våra liv. Så  betjänar Gud sitt folk med liv . Detta ger ett helt annat djup än om jag bara sitter och försöker bedöma varje lära själv. Jag ska då veta allt själv, faktiskt ha mig själv som sista instans i alla frågor och egentligen klara av min egen andliga utveckling på egen hand. En sådan inställning skapar  problem. I stället för en förmodad frihet kan den ge bundenhet  och den resulterar faktiskt ofta i sekularisering.  Det är ”tillsammans med alla de heliga” som vi kan förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som går långt utöver vad någon (enskild- mitt inskott) kan förstå. Ef. 3:18,19. Vi behöver alltså andra för att fullheten och friheten skall kunna förmedlas till oss. ”Tillsammans” är nyckelordet.

Vi lever i en värld där vi ofta är notoriskt misstänksamma emot att ha någon ”över oss”. Ibland finns det genom historiska misstag och felsteg skäl för detta, men i verkligheten har vi alla faktiskt någon form av överhet på livets olika områden. Vi kan därför inte låta missbruk ta bort allt sunt bruk. Andlig anarki och överdriven individualism hjälper oss inte att komma närmare Gud. Ofta ligger där ett hemligt högmod och en oböjlighet som hindrar oss att komma framåt. Vi vill helt enkelt bestämma själva och där hamnar vi snett.

Till slut, vi har uppmanats i Guds ord att be för och med varandra. Varför? Skulle det inte räcka att jag bara ber själv? Jag har ju Jesu namn som är så kraftfullt och jag har genom Jesu blod fritt tillträde till tronen. Varför skall andra be för mig eller jag för dem? Därför att  vi hänger ihop, vi är en kropp, vi delar de heligas gemenskap, vi behöver varandra och kärleken är uppmärksam på andras behov och går in i medlarställning i bön. Vi klarar inte allt själva. Vi är inte skapade för att leva ensamma, isolerade, där vi själva bestämmer och kontrollerar allt. Det blir så kallt, trist, självupptaget och ensamt.

Att förmedla är att betjäna – för att hjälpa oss lära känna Gud, inte hindra oss från Gud. Jesus insatte sina apostlar och sin kyrka för just detta förmedlande ändamål, så vi får lita på hela Jesus, både huvudet och hans kropp. Vi får också lita på att mitt i all svaghet och alla misstag vi människor begår förmår ändå Anden vaka över sitt verk, sitt Ord och han har förmågan att förmedla det autentiskt genom lemmarna i Kristi kropp.  Mellanhänder behövs. Vi är faktiskt Kristi utsträckta händer i denna värld.