För mig som i många år har levt i ett intensivt utgivande; förkunnande, skrivande, resande, pionjärbyggande, etc, så är det så tillfredställande att nu kunna få en chans att lite mer stilla ner och ägna mig åt att samla in. Det gäller både ny kunskap och nya erfarenheter, som behöver bearbetas och fördjupas.

I en intervju i tidningen  Sändaren för ett tag sedan nämnde jag att det har känts lite grand som att komma ifrån en trevlig men mindre insjö ut på en stor ocean att bli katolik. Det är en bild av det hela. Det finns flera.  En annan bild är at ha klättrat i höga berg, gått igenom djupa raviner och så kommit ut på en oändligt stor slättmark med vida horisonter. Varje bild haltar naturligtvis lite och behöver kompletteras men med lite villighet och inte för mycket pedanteri kring detaljerna kan man nog förstå bilderna och den allmänna känslan.

De senaste trettio åren har varit intensiva, milt uttryckt, men samtidigt så oerhört givande och berikande. Jag skulle inte vilja ha dem ogjorda.  Jag är mycket tacksam till Herren för alla år på Livets Ord och för alla fina människor jag både fått arbeta med och fått på olika sätt betjäna.  Det har gjort ett outplånligt intryck på mig som jag bär med mig för resten av mitt liv. Någon har beskrivit det hela som en enda lång uppförsbacke med alla dessa olika utmaningar. Kanske det, men så givande!

När jag nu befinner mig i en annan del av denna stora världsvida Kristi kropp, för så är det, så blir det naturligtvis både nyorientering och omorientering. Det innebär både ett fortsatt upptäckande av allt som finns i denna stora och  gamla Kyrka med så många andliga rikedomar och erfarenheter som samlats under seklernas gång. Samtidigt blir det ett reflekterande över hur det varit i tiden som legat bakom, innan vårt upptagande. Vad har varit bra och vad har varit mindre lyckat? Detta hänger samman med att jag nu också påbörjar förberedelsen för att skriva en fristående fjärde del av mina memoarer som just behandlar vår väg till den Katolska Kyrkan och den utveckling vi varit inne i de senaste 15 åren.

Att jag nu tar tid för insamlande innebär också att jag inte hastar med att ständigt ge ut. Det innebär att jag inte har full prioritet på att alltid kommentera eller ha en åsikt i alla olika frågor. Detta innebär också en mer oregelbundenhet  i bloggandet och att jag inte kan, hinner eller vill svara på alla blogg kommentarer. Jag känner inte heller att det är nödvändigt just nu. Istället betar jag sakta av område efter område i en takt som passar mig. På detta sätt får man nog se bloggen som en oregelbunden men öppen dagbok mer än som en polemisk apologet-site.  Den är inte i första hand till för att kittla eller reta nervsystemet med dagliga och häftiga uttalanden i kontroversiella frågor utan mer en vandring framåt i nya marker.

Det som för en del människor ser ut som ett märkligt andligt lappkast och naturligtvis är en omvälvande förändring ser jag faktiskt, hur konstigt det än kan låta för en utomstående, också  som en logisk  kontinuitet, som en fortsättning på det som började för länge sedan, nämligen det första mötet med och den ständigt fortsatta vandringen med Jesus genom hela livet. Den vandringen går både genom dalar, smala stigar, mörka passager, upp igenom branter, över höga klippor, men också genom leende och lummiga landskap,  ut på stora öppna fält, genom öknar och ut på  vida, stora hav. Hav med bredd och längd och djup och med en till synes oändlig himmel ovanför. En himmel vi alla delar som tror på Jesus.

Jag sa till någon som var skeptisk till vårt upptagande i Katolska Kyrkan att;  om du ändå kan tro att Katolska Kyrkan är en del av Kristi Kropp, vilket den naturligtvis är,  så sörj då inte över att Herren leder oss dit. Han har ju full frihet att leda sina barn till en annan del av Kristi kropp. Om Han leder, vet han vad han gör och han ger frid och trygghet. Det betyder ju inte att vi själva alltid fullt ut förstår allt, men att vi kan förtrösta på att Han faktiskt vet. Därför tar jag det lite med ro när människor ibland oroar sig över detta beslut och har alltför fastlåsta uppfattningar om det hela. Som om någon av oss egentligen känner hela bilden eller vet vad som finns i Guds rådslut fullt ut?

En tid av insamlande är i själva verket mycket spännande. Det har jag ju fått tillfälle till förr, vid skrivande av olika böcker under årens lopp men då har det ofta varit i samband med tusen andra arbetsuppgifter som  ofta hindrar att man hinner reflektera  mer på djupet över olika enskildheter. Att nu ,vid snart 64 års ålder därför kunna ta lite mer tid för detta, ( med betoning på lite då det är förunderligt hur mycket annat som faktiskt fyller ut ens tid:-), känns så  berikande, välgörande och viktigt.

I alla fall, det är ett djupt behov som jag antar att vi flesta har, nämligen att faktiskt kunna tugga om, reflektera över, tänka på, vända och vrida på och både upptäcka och fördjupa kunskap om andliga, teologiska och ideologiska företeelser och erfarenheter. I sanning roligt och faktiskt så viktigt. Guds kallelse, Guds ledning och tilltal är ju inte något som bara kommer som en blixt från en klar himmel. Det kan lika gärna komma som en långsam gryning. Sakta övergår mörket till dag och landskapet klarnar steg för steg och man börjar se  tydligare det man inte sett så klart förut.

En fråga som återkommer ofta är: Vad har betytt mest för dig när du nu blivit katolik? Kortfattat skulle jag säga: Sakramenten! Jag måste tillstå att jag, som bibelläsande kristen har levt gott av den dagliga bibelläsningen och bönen igenom åren. Detta har byggt upp mig och ständigt varit till stor hjälp för mig.. Sakrament och nådemedel har  varit mer i periferin. Detta  på grund av det lågkyrkliga och frikyrkliga inflytande som i många år präglade min teologi och min bibelläsning. Steg för steg började jag dock upptäcka sakramentens plats och betydelse samt behovet av dem.  Nu ser jag annorlunda på dem än förr och känner mig så berikad.

Jag kan nu dagligen se tillbaka till dopet och dra från den nåd och smörjelse som deponerades där. I konfirmationen fick jag del av den Helige Ande på ett alldeles särskilt sätt.  I äktenskapets sakrament likaså. Dessa sakrament är inte bara något som skett en gång eller enbart har symboliks betydelse utan den nåd de förmedlar verkar sedan dagligen och jag kan i tro ta till mig denna speciella Andens smörjelse för kraft, beskydd och välsignelse på  livets olika områden.

Bikten ha blivit så levande för mig, en sådan kraftfull hjälp, och lyft upp syndabekännelsen på en helt annan nivå.  Jag får hjälp att inte bedra mig själv, inte undfly, inte trivialisera eller skylla ifrån mig utan djupare rannsaka och våga öppna mig inför Gud men också inför någon annan. Detta sakrament är fantastiskt. Sedan finns smörjelsen för de sjukas helande , ordinationens sakrament och så Eucharistin, nattvarden.

Den Heliga Nattvarden är just det, helig. Den är tacksägelse, vilket Eucharisti betyder, över Jesus väldiga försoningsgärning för oss, men också hans verkliga närvaro i brödet och vinet. Han ger sig själv till oss i varje nattvardsgång och vi tar verkligen emot honom själv, kropp och blod, i brödet och vinet.  Jag vaknar på söndagar glad och pirrig som ett barn på julafton. Det är så ofattbart glädjande och mycket välsignat att nu få delta fullt ut i Eucharistin och på detta sätt få smaka och känna att Herren verkligen är god. Det går utöver vad ord kan beskriva, är andlig mat för min invärtes människa, förenar mig djupare med Jesus och med lemmarna i hans kropp.

Sakramenten ger en sådan styrka och stabilitet i det kristna livet men är ingen ursäkt att slippa ifrån det personliga bibelläsandet, den personliga bönen,  evangelisationen eller det karismatiska livet i vardagen. Men sakramenten ger en botten, en fullhet, en styrka, en inramning, en kultur och vanor för det andliga livet som jag tycker att jag saknade förut.  Det känns som att det underbara kristna liv jag fått nåden att leva i så många år nu kan ytterligare blomstra och levas ut ännu mer , ännu fullare , och det är jag så glad för. Det är så mycket att lära känna och insamlandet har bara börjat.