Med jämna mellanrum dyker det upp påståenden om min nuvarande relation till Livets Ord som bör förklaras. Detta gäller inte minst påståendet att jag nu skulle ha vänt ryggen åt Livets Ord och nu ångrat att jag startat det. Ord har valörer och leder tanken hit eller dit. Inte minst i något propagandistiska texter låter det som om jag nu förfasar mig över det förflutna. Så är det inte alls.

Jag har alltid haft och har fortfarande en stor kärlek till Livets Ord och alla dess underbara medlemmar. Trots vad som hänt under den senaste tiden och hur media beskrivit församlingens olika utmaningar,  finns det hos mig en stor glädje över vad denna församling uträttat, vad den står för och vad den i framtiden kan komma att uträtta.

Jag har en stor kärlek till och mycket respekt för dess ledning men inte minst för alla dessa fina medlemmar. Det är underbara människor med hög integritet, stor kärlek och offervilja och med en tro på Gud som tar dem igenom många svårigheter. Så har det alltid varit och så tror jag det kommer fortsätta att vara.

När journalister frågar brukar jag säga att vår upptagning i Katolska Kyrkan – som för oss har varit en stor och viktig upplevelse – är ett steg framåt för oss, inte en spark bakåt. Det är också ett personligt ställningstagande i upptäckten av den kristna enhetens stora betydelse.

Livets Ord har, som vi alla, naturligtvis brister men jag är helt övertygad om att församlingen föddes för en viktig uppgift och att den var och är nödvändig. Inte minst det stora missionsarbetet har visat detta, men också den stora lekmannamobilisation genom åren och den gedigna bibelundervisning man bedrivit i en tid av stark sekularisering, även inom frikyrkligheten. De senaste femton åren har fördjupning och upptäckten av enhetens stora betydelse präglat församlingen genom en alltmer ökad öppenhet.

Vårt personliga beslut att bli katoliker har inte så mycket med Livets Ord att göra som med protestantismen i stort. Jag är  övertygad om att bristerna i protestantisk tro och liv  har sina svar och lösningar i den Katolska Kyrkan.

Inte minst gäller detta väckelserörelserna och deras möjlighet att överleva mer än en generation. Väckelserrörelsernas  styrka ligger ofta  i nuet, i den egna erfarenheten, i den personliga tron, i missionsglöden och det spontana initiativet. Detta är viktigt, nödvändigt och underbart men det har också sina baksidor.

Det finns en risk att man ser all form av institution som en fara för det kristna livet. Man får ett ointresse för kyrkostrukturer och en låg uppfattning av Kyrkan som sådan.  Man tappar förståelsen för det faktum att Gud alltid använder sig av en form för att gjuta sitt liv i. Kyrkan är denna, av Gud givna form. Den är inte ett hinder utan helt nödvändig och en stor tillgång, just för att bära det andliga livet.

I detta blogginlägg är det inte min mening att rada upp dogmatiska och etiska problem rörande allt detta. Då tar diskussionen aldrig slut. 🙂 Jag hoppas dock kunna återkomma längre fram med mer om detta.

Nej, här jag  vill bara kortfattat peka på några områden som  berörde mig  och gjorde mig till katolik. Det var frågor och områden som jag upptäckte och funderade på när vårt stora missionsarbete växte och olika problem dök upp.  Dessa områden och frågor var alla ecklesiologiska. Dvs. de hade att göra med upptäckten av  Kyrkan och den fördjupade synen på Kyrkan, Kristi kropp.

Dessa områden kan något förenklat sammanfattas i orden:  Historicitet, autenticitet, auktoritet och sakramentalitet.

Historicitet: Hur vet vi att det vi tillhör, nämligen Kyrkan,  och det vi förkunnar, evangeliet, verkligen  går tillbaka till Jesus?

Autenticitet: Hur är vi säkra på att trosbudskapet är det äkta, det genuina och verkliga innehållet?

Auktoritet: Var finns det äkta utövandet av tron och den legitima myndighet och det äkta läroämbetet som har rätt att avgöra i tvistefrågor kring vad som är sann lära  och sant liv?

Sakramentalitet: Finns det heliga handlingar som inte bara är symboliska utan också förmedlar den nåd de representerar?

Frågor kring dessa områden öppnade mina ögon för den stabilitet den Katolska kyrkan har och den förmåga att klara de prövningar som den utsatts för igenom  snart två tusen år. Jag insåg att det finns en kontinuitet som gör att den fortsätter, generation efter generation, med stor trohet till den trosskatt den har fått att bevara och förmedla. Den splittrades inte automatiskt vid varje ny väckelse eller betoning i läran. Den byggde inte främst på olika förkunnares personligheter och gåvor. Den levde inte bara på en speciell och smal del av uppenbarelsen eller på vissa troserfarenheter.    Dessutom upptäckte jag också i Kyrkan en mycket stor kärlek till Jesus och  en högst levande personlig tro.

Här finns mycket mer att säga, att förklara och fördjupa och jag ser fram emot att förhoppningsvis även kunna skriva en del böcker om detta. Det jag skriver har fortfarande sin botten och sin motivation i det allt större behovet av verklig enhet mellan kristna.

Jag har alltså inte något behov av att distansera mig ifrån mina trossyskon i andra samfund och rörelser. Snarare menar jag att vi behöver sakliga samtal och äkta gemenskap bortom låsta positioner och förutfattade meningar. Man kan trots allt umgås utan att alltid ha exakt samma uppfattningar. Ingen vinner på att försöka utestänga den andre eller demonisera sina meningsmotståndare.

Rädda människor låser in sig,  förfaller till aggressiv retorik eller spelar sårade om de inte får medhåll. Om vår agenda är att beskydda våra egna positioner och vår egen trygghet kommer vårt språkbruk färgas av detta.  Om vi däremot är öppna för att Jesus har mer för oss  alla, så kommer hungern och törsten efter Honom och öppenheten inför Honom alltid att leda oss in i nya upptäckter av Honom och hans Kyrka. Vi blir då inte mindre kristna utan mer.