I all andlig verksamhet finns det en fara att man hamnar i alltför enkla slogans. Det som började i en viss situation och var en viktig insikt kan steg för steg plockas ut ur sitt sammanhang och istället bli en slogan. Ett slags mantra som man reflexmässigt repeterar. Denna slogan blir då mer en psykologisk och emotionell markör som försäkrar andra att man tillhör rätt grupp än ett sakligt konstaterande av ett viktigt innehåll. Detta misstag kan vi alla begå.  Det görs hela tiden.

Uttrycket  ”Skriften allena” riskerar att hamna just i en sådan kategori. Det blir då en försäkran om att man är verkligt bibeltrogen, att man tror att Bibeln är Guds ord på just det sätt den grupp gör som man uttalar sig inför.Det handlar då egentligen inte längre om att Bibeln skulle vara helt självtillräcklig enligt 1500-talets reformatoriska utgångspunkter utan blir  något mer allmänt om att den är Guds ord och sann. Detta utryck har  alltså med tiden fått en något annorlunda och vidare betydelse.

Bibeln är fullt ut Guds levande och sanna ord. Det har kristna i alla tider alltid trott. Som sådan är Bibeln auktoritativ och därmed  kristnas rättesnöre i lära och liv.  Bibeln själv säger detta  och som kristna  tror vi på Skrifterna. Men varför haka upp sig på uttrycket ”Skriften allena”?   Grundläggande är problemet att Bibeln själv inte säger detta. Detta står ingenstans i Bibeln.  Uttrycket ”allena” kom först efter 1500 år av kristen historia i en  kontrovers-situation under reformationen. Under de första 1500 åren av Kyrkans historia trodde man alltid fullt ut på Skrifterna men man sade aldrig ”Skriften allena”. Det fanns viktiga skäll för detta. Man visste nämligen från början att Skriften inte var autonom. Den existerade inte i ett tomrum för sig själv. Och den kunde inte tolkas hur som helst av vem som helst.

Det är viktigt att skilja mellan bibelsyn och bibelbruk. Rätt bibelsyn innebär att man respekterar Bibeln som Guds verkliga, sanna och levande ord som skall äras och följas. Rätt bibelbruk innebär att man förstår att läsa och följa Skriften på rätt sätt, nämligen efter den intention Skriften själv har. Att man grundläggande har rätt bibelsyn som bejakar Skriftens auktoritet innebär inte heller automatiskt att man har rätt bibelbruk. Det märks inte minst på alla olika tolkningar och särmeningar om olika skriftställen som förekommer ibland olika kristna samfund och rörelser som alla bekänner sig vara bibeltroende kristna.

Nya Testamentets framväxt och kanonisering är en längre process. De olika böckerna i NT skrevs under en relativt kort tid men sedan tog det en längre tid innan dessa blev fixerade i vår nytestamentliga kanon. Ändå lästes de regelbundet i urkyrkan, av de olika församlingarna. Det var först på slutet av 300-talet som kanon slutgiltigt fixerades. Det var långt efter apostlarnas död och de apostoliska skrifternas tillkomst. Det är ingen tvekan om att den muntliga traditionen var mycket levande under denna tid,2 Tess 2:15. Förkunnelsen och apostlarnas lära övervakades och bevarades av ett levande läroämbete, biskoparna, som stod direkt i apostlarnas efterföljd. Bibeln, Kyrkan och Anden hängde samman.

Nya Testamentet kom till, ingiven av den Helige Ande, genom apostlarna och deras lärjungar . Under Andens inspiration växte NT fram ur Kyrkans famn. Kanon bestämdes slutgiltigt av Kyrkan på olika koncilier. Vid konciliet i Hippo 393 e. Kr. och konciliet i Karthago 397 e.Kr. Den nytestamentliga kyrko-modellen inkluderade både muntlig och skriftlig tradition, en steg för steg fixerad kanon och ett levande läroämbete som från generation till generation vakade över Uppenbarelsen. Bibeln har aldrig någonsin enbart stått isolerad, på egna ben. Den kom till i och av Kyrkan.  Den läses i Kyrkan och förstås och bevaras genom Kyrkans levande läroämbete som på ett speciellt sätt har Andens smörjelse att förstå och förklara Skriftens innehåll. Inte minst gäller detta också vilka skrifter som skulle ingå i Nya Testamentets kanon. Bibeln själv säger inte vilka skrifter som skall ingå i Bibeln. Det blev därför mycket märkligt när Luther på eget bevåg ville rensa ut Hebreerbrevet, Jakobs brev, Judas brev och Uppenbarelseboken ur den Nytestamentliga kanon.Samme man som insisterade på ”Skriften allena” ville själv kunna avgöra vilka vilka böcker han tyckte skulle ingå i NT:s kanon.  Vi får vara glada att han inte lyckades.

Vi kan alla och skall alla läsa Bibeln. Guds ord är mat för vår invärtes människa. Vi behöver alla vara grundade i Ordet som är en lampa och ett ljus  vår livsstig.  Vi kan alla med Andens hjälp förstå Bibeln men vi kan inte individuellt förstå allt i den av oss själva. Vi behöver varandra och vi behöver det läroämbete Gud har insatt i Kyrkan för att förstå höjden, djupet ,längden och bredden i Uppenbarelsen, Ef.3:18,19, Jak.3:1. Ingen av oss är en ö i sig själv, tillräcklig i sig själv. Vi är inte heller själva kallade till att enskilt uppfinna och utveckla dogmer och läror.

Ordet ”tradition” får många protestantiska kristna att dra öronen åt sig. Man tänker oftast på människo- uppfattningar, människo-påhitt och tomma ceremonier.  Men ordet ”tradition” finns faktiskt också i positiv bemärkelse i Bibeln. Det betyder då grundläggande att ”ta emot”, att ”överlämna”, att ”överföra”, 1 Kor 15:1-3, 1 Tim 6:14,20. Detta är var Kyrkan gör i varje generation. Man tar emot tron som en dyrbar gåva och man ger tron vidare till nästa generation. Bara Anden kan levandegöra tron i våra hjärtan.  Trons innehåll och form ramlar dock inte bara ner från himlen utan förmedlas genom Ordets förkunnelse och  genom sakramenten. Det finns alltså både ett yttre och inre givande. Både ett vertikalt och ett horisontellt överförande av ett levande trosinnehåll. Det är också viktigt att skilja på Tradition med stort T och mänskligt påhittade traditioner. Det är inte samma sak.

En katolik tror på Bibeln, älskar Bibeln, läser Bibeln, underordnar sig Bibeln. Men det sker inte i en individualistisk isolering. Inte i avsides ensamhet borta ifrån alla andra kristna eller i total opposition emot alla andra. Tvärtom inser man vikten av att luta  sig emot och uppskatta den enorma skatt av vishet som finns i Kyrkans erfarenhet genom seklerna. Man litar på Andens verk i Kyrkan, inte bara i det enskilda hjärtat. Man våga tro på Kyrkan eftersom tror man på Kristus och vet att Kyrkan är Kristi kropp. Man vågar tro att Gud har insatt herdar och lärare och att det finns ett levande läro och herdeämbete som är andligt utrustat för att hjälpa de troende att nå mognad och fullkomlighet i tron och kärleken och enheten, Ef 4:11-16.

Detta innebär inte att intellektet kopplas bort i någon form av slavisk lydnad. Tvärtom, det innebär att man inser att andra har tänkt innan jag själv kom upp på banan. Kanske till och med bättre än jag.  Det blir en stor uppskattning av den apostoliska tro som har blivit överlämnad en gång för alla, Judas v. 3, och en livslång uppgift att tillsammans med alla de heliga nå fram till höjden, djupet, längden och bredden av, inte bara kunskapen men av Kristi kärlek.